Tomas Bannerhed söker efter nyanserna i naturens språk.

Du hittar inget ”kvitter ” i Tomas Bannerheds böcker. Fåglars läten återges mycket mer precist. På samma vis sliter han hårt med att sätta rätt vokal på rätt ställe.

T ejoff, tjoff, tjoff, tjoff, tjoff-tjofftjoff! Oh vad det låter bra! Det är o-et i tjoffet som gör’et.” Aldrig har väl en vokal förärats en lika svängig och livsbejakande kärleksförklaring som den o:et får i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Det är heller ingen slump att författaren Tomas Bannerhed citerar just ”O-låten” i sin nya bok En vacker dag. Rent konkret gör han det för att han under sin dag på Lovön utanför Stockholm bland annat besöker Eva Remaeus grav, och minns hur han såg henne och de andra i programmet på tv:n i det småländska föräldrahemmet.

MEN CITATET HAR en djupare mening. När Tomas Bannerhed citerar O-låten blir den faktiskt ett slags poetik, en förklaring till hur han arbetar då han skriver. För det är vokalerna det hänger på.

– Jag sitter och knådar mina meningar länge. Ofta skriver jag om dem 10–15 gånger innan de blir bra. Det är framför allt vokalerna jag arbetar med för att få till rytm och musikalitet. Jag är nog nästan bisarrt upptagen av vokaler och sliter ut mina synonymordböcker för att hitta ord som exempelvis har ett i tredje stavelsen. Möjligen är mitt sätt att arbeta mer likt en poets arbetssätt. Det är slitsamt men lustfyllt, säger Tomas Bannerhed.

Vi sitter på en parkbänk i Tantolunden på Södermalm. Tomas Bannerhed bläddrar i sin nya bok, hittar en sida och börjar läsa för att förtydliga vad han menar: ”Några halvrisiga enbuskar och två granar i heltäckande långklänning, en avsågad aspklyka stor nog att tjäna som slangbella för jättar.” Han betonar varje å och ä med eftertryck, så att jag ska förstå hur han velat att det ska låta, och så tittar han upp och ser mig i ögonen:

– Slangbella stavas det ju, men jag säger det med ä.

VOKALERNA ÄR ALLTSÅ

mycket viktiga. Men det är inte bara vokalernas rytm han sitter och funderar på när han skriver. Tomas Bannerhed är en författare som vänder och vrider på språket för att få till den prosa han eftersträvar.

Så var det redan med debutromanen Korparna – som också lovordades för sitt nerviga språk. Det tog honom flera år att nå fram till just det språket, berättar han. Först när han upptäckte Harry Martinsons naturprosa, som han tycker ”svämmar över av språklycklighet och påhittighet”, och Tarjei Vesaas roman Fåglarna, med sitt direkta och karga språk, visste han hur han ville skriva.

– Av Vesaas lärde jag mig att man kan hoppa över subjektet för att få en direkthet. Det använde jag mig mycket av i Korparna, till exempel i en mening som ”Sitta på stenmuren och sortera fågelröster.”

För att få en direkt och nära känsla hoppade Tomas Bannerhed också över tidsadverbial i början av meningar och stycken:

– Jag skalade bort ord och uttryck som när, sedan, dagen därpå och i kväll, eftersom de sänder en signal om att författaren vet så mycket mer om texten än vad läsaren vet. Jag ville inte ha det så, jag ville få med läsaren och skildra