Det är inte galet att resonera högt med sig själv.
Vi talar ständigt högt med oss själva. Det hjälper oss att lösa komplicerade problem – och ökar vår inlevelseförmåga.
MED ANDAN I
halsen springer jag in på snabbköpet. ”Vad var det nu jag skulle ha? Hm, mjölk, ost … och ägg.” Plötsligt inser jag att jag mumlar detta högt för mig själv. Jag ser mig snabbt över axeln. Har någon lyssnat?
Att tala högt med sig själv så här kallas ibland för egocentriskt tal. Hos små barn är det mycket vanligt. Man kan betrakta en grupp tre- eller fyraåringar som talar med sig själva i sandlådan: ”Nu åker bilen uppför backen – upp, upp, upp!” säger en och kör sin leksaksbil över en sandkulle. ”Tvätta, tvätta, tvätta”, säger en annan och vispar en borste över sandlådekanten. Talet ackompanjerar respektive aktivitet, utan att riktas till vare sig kompisarna eller någon annan åhörare. Vuxna som tjuvlyssnar kan tycka att det låter lite gulligt.
Det råder delade meningar om vilken funktion det egenriktade talet har hos barn. Två psykologer som har haft stort inflytande på forskningen om barns utveckling av språk och tänkande är Lev Vygotskij (1896–1934) och Jean Piaget (1896–1980). Lev Vygotskij såg det egocentriska talet som en övergångsform från yttre till inre tal, det vill säga tankar. Man skulle kunna säga att talet skapar tankarna.
Jean Piaget, å sin sida, såg det som att tankarna redan finns hos barnen när de börjar prata, men att tankarna då är väldigt begränsade. Barnen har alltså ingen riktig koll på omvärlden, och tänker därmed också egocentriskt. Det egocentriska talet är ett uttryck för dessa lite inskränkta tankar, resonerade Jean Piaget.
Med tiden ersätts det egocentriska talet av ett socialt språk – ett språk som används i samspel med andra.
SPRÅKFORSKARNA
Camilla Lindholm och Anna Johansson vid Helsingfors universitet har skrivit om fenomenet att tala för sig själv i antologin Sånt vi bara gör. Enligt dem följer det egocentriska talet en viss ordningsföljd i barnens utveckling: Först använder de upprepningar och ordlekar, och kommer med kommentarer till påhittade varelser. I nästa fas beskriver de sina egna handlingar och ger styrande och handledande kommentarer till sig själva. I det sista stadiet viskar och mumlar barnen för sig själva, eller rör på munnen utan ljud.
Lev Vygotskij hade uppfattningen att det egocentriska talet spelar en viktig roll för barnens handlingar. När de stöter på problem kan man höra att talet ökar. Då hjälper det dem att få klart för sig hur uppgiften är konstruerad; de talar högt med sig själva för att reflektera över det trixiga problemet. ”Forskning har till exempel visat att barn som talar sig igenom uppgifter är mer fokuserade och kan bättre anpassa sina beteenden som behövs för det jobb de ska utföra”, skriver Camilla Lindholm och Anna Johansson.
HÄR KAN MAN
ana en bro till det egenriktade tal som förekommer hos oss vuxna – för detta tal försvinner ju aldrig helt. Och ofta talar vi högt just när vi har ett knepigt problem att lösa. Man kan iaktta en person som sitter vid sitt skrivbord på jobbet, som plötsligt rynkar ögonbrynen och börjar prata med sig själv,
kanske räknar lite förstrött på fingrarna. Då kan man anta att personen anstränger sig för att klura ut något som kräver lite extra tankeverksamhet. Andra ledsagar sig högt genom en stegvis instruktion, till exempel när de lagar mat. De uttalade orden verkar också göra saker lättare att minnas.
Tre grekiska forskare i idrottsvetenskap har sett att egocentriskt tal har effekt på vår kapacitet att ta kontroll över och påverka våra känslor, tankar och handlingar. De lät en grupp pilkastare peppa och instruera sig själva högt under planeringen och vid själva kastet. De fick också formulera sin strategi eller resonera om hur troligt det var att de skulle träffa tavlans mitt. Och detta hade en positiv effekt på deras förmåga att faktiskt träffa målet – de pilkastare som talade högt fick högre poäng än de jämförelsegrupper som bara höll tankarna i huvudet.
Även den amerikanska psykologiprofessorn Gary Lupyan har styrkt tesen att egocentriskt tal kan skärpa våra sinnen medan vi genomför en uppgift. Många har någon gång letat efter en försvunnen vante i hallen när det är dags att gå till jobbet, och kanske kommit på sig själva med att upprepa ordet vante gång på gång medan letandet pågår: ”Vante … vante … vante … Var la jag den nu då? Där är den ju!” Sådana här ”verbala etiketter” kan faktiskt göra oss till bättre vant-detektorer. Ett experiment visade att sökandet kan underlättas av att man då och då uttalar ordet för objektet man letar efter, vilket enligt Gary Lupyan är ett tecken på de uttalade ordens kraft att styra vad vi uppmärksammar i omvärlden.
PER NAROSKIN HAR också noterat det egenriktade talets förmåga att vidga våra vyer – och förändra vår syn på oss själva. Han är bland annat psykolog och författare, och har skrivit boken Nyttan av att tala högt med sig själv. Det var nästan 20 år sedan, men han säger sig fortfarande