Katarina Barrling

51 år, statsvetare, Uppsala:

Det skulle aldrig falla mig in att nia någon i Sverige. Men jag har varit mycket i Frankrike och där är det helt självklart. Där är man direkt ohövlig om man duar någon.

På ett betraktande plan kan jag konstatera att det i Sverige finns en idé om att niandet är ett uttryck för att markera klasskillnad och över- och underordning. Och jag tror att det är väldigt talande för den svenska kulturen. Om vi jämför med Frankrike så kan det här tilltalet vara en välgörande distans. Ett ni där behöver inte alls vara något som förstärker klasskillnader. Men i Sverige bidrar du till en intimitet som kan vara falsk eftersom man inte är nära varandra utan man låtsas att man är nära varandra. Att dua någon kan vara lite som att kasta sig över en helt främmande person och ge den en kram. I bästa fall så skulle ett artighetsni i svenskan kunna innebära någon form av fastare struktur för umgänget mellan människor som gör det lättare för oss alla, inte minst för personer som kommer nya till Sverige och som skulle få ett tydligt normsystem att hålla fast i. Då kanske vi duar dem vi kramar i dag och niar dem vi inte kramar.