”Det skär i mig när någon mening låter präktig”
Författaren Oskar Kroon om att hitta rätt ord för varje tillfälle i berättelsen.
OSKAR KROON debuterade med Mitt fönster mot rymden 2018. Det är en bok om Gurkans tillvaro när pappa blir sjuk. Därnäst skrev han Vänta på vind, som handlar om Vinga, vars pappa har flyttat för gott och som väntar barn med sin nya tjej. I tredje boken, Överallt och ingenstans, är Nikolajs pappa död – och Sillens pappa gråter och hulkar för att farmor har dött.
Man anar en röd tråd här – pappor som av olika skäl försvinner. Även den senaste romanen, Kärleken är att jag vill att du finns, närmar sig detta tema. 15åriga Werners liv vänds upp och ner när familjen krockar med ett vildsvin och pappa hamnar i koma. Frånvarande fäder som kanske har råkat ut för en sjukdom eller olycka. Ett barn som försöker förstå och hantera situationen.
– Det är inte så att jag tänker att ”nu ska jag skriva om en pappa som försvinner”. Jag försöker till och med låta bli. Och i Fakta om pappor är det faktiskt ingen som försvinner. Men visst, temat är tydligt, och jag tror att det helt enkelt började när jag själv blev pappa, säger Oskar Kroon.
Hans egen pappa var väldigt närvarande under uppväxten. Men i sin omgivning har han sett många fäder som har varit frånvarande av olika anledningar, och funderat på hur det kan komma sig.
– Pappor försvinner i högre utsträckning än mammor. Antingen drar de från familjen eller så är de frånvarande mentalt i livet. Och särskilt sen jag själv fick barn så fattar jag det inte. När man får barn och upplever en kärlek som man inte visste fanns, nästan, då blir det där ett mysterium. Kanske är det den där kärleken mellan pappa och barn som jag vill undersöka. Och skräcken för att den man älskar ska försvinna.
DET ÄR INGEN medveten plan att utforska frånvarande fäder. Berättelserna bara kommer till honom – eller snarare växer fram ur själva skrivprocessen.
När Oskar Kroon inleder ett nytt skrivprojekt finns ingen klar story i huvudet. I stället letar han efter ett sätt att skriva på, ett provskrivande
där många utkast slängs i papperskorgen i sökandet efter den rätta helheten. När stil, ton och tema är på plats växer berättelsen intuitivt fram, säger han. Men en bok tar aldrig sin början med en berättelse.
– Det kan börja med en person, men ofta är det en formulering, en ton och ett språk – någons språk. I Vänta på vind var det väldigt tydligt att jag hade Vinga, som satt på en klippa och berättade sin historia. Och det var hennes sätt att berätta som drog igång alltihop och sedan kom historien nästan per automatik. Så det krångliga är att börja och komma in i en stil eller en ton som kan bidra till att det blir en berättelse.
Således följer inte skrivprocessen en kronologisk ordning. Historien växer fram under skrivandets gång. Och Oskar Kroon kan först befinna sig i mitten av boken och plötsligt veta hur den ska sluta, varvid han skriver slutet utan att ännu veta hur bryggan mellan mitten och slutet ska se ut.
Inte heller påbörjar Oskar Kroon sina romaner med någon särskild målgrupp
i åtanke. Snarare har han upptäckt efter hand att ”det här blir nog en bok för barn”.
– Jag skriver ju det jag kan och vill skriva. Innan jag började skriva egna böcker, så minns jag att jag tyckte att det var fånigt att höra barnboksförfattare i intervjuer säga: ”Jag skriver inte för någon särskild målgrupp, jag vet inte vem jag skriver för.” Då tänkte jag: ”Det är ju uppenbart att du skriver barnböcker.” Men nu fattar jag precis vad det betyder; man gör det man kan, liksom. Och så får någon annan säga vem som ska läsa det.
MÅNGA TÄNKER NOG
att barns och ungas språk skiljer sig från vuxnas språk i fråga om till exempel bruket av slang och förstärkningsord. Oskar Kroon, som är 40 år, tycker att han har bra koll på unga personers känslor och upplevelser, men sämre koll på språket. Inte minst eftersom han själv aldrig har varit särskilt aktiv när det gäller att ta till sig nya ord. Han beskriver själv sin hållning till språket som ung som ganska konservativ.
– Fett började folk säga då – att saker var fett. Det har jag aldrig kunnat säga. Det kändes fel, det var inte ett ord som funkade. Fett najs kunde folk säga. Det lät så påklistrat tyckte jag då, även när andra använde det.
I stället för att gödsla dialogerna med moderna uttryck använder han sig av ett slags äkthetsdetektor. När han skriver sina böcker läser han texten högt för sig själv – för att stämma av att vokalerna flyter och att takten sitter där den ska – och för att höra att ordens valörer inte känns falska.
– Det är som att jag har en liten tant inuti mig som säger: ”Nu blev det rätt, nu blev det bra.” Det är en väldigt tydlig känsla, som när en pusselbit faller på plats. Det skär i mig när någon mening låter präktig eller fel på något sätt, eller att jag kanske har försökt smyga in något sådant där modernt ord som jag inte riktigt kan hantera.
I BÖCKERNA HÄNDER ofta svåra saker i huvudpersonernas liv. Det blir en balansakt att hitta den rätta tonen så att berättelsen inte blir nattsvart.
– Kanske räcker det att kasta in en kvastfening, lite frutti di mare eller ett ställe som Örkelljunga för att det ska svänga till lite i texten. Men det handlar nog mer om en ton än om enskilda ord. Och framför allt om att spegla det stora och krångliga i det välbekanta och enkla. Att det uppstår en humor i det mötet.
Humorn behöver inte vara putslustig eller skrattig. Den kan rymmas i ett perspektiv, som när Gurkan i Mitt fönster mot rymden grubblar över rymden och oändligheten, och plötsligt ser hela stjärnhimlen i tandkrämsfläckarna på badrumsspegeln. Eller när Sillen och hennes mamma diskuterar döden i Överallt och ingenstans: alla ska dö och förmultna. Men strax därpå konstateras krasst att några gravplatser har havsutsikt.
– Om det finns en känsla av förundran i den språkliga stilen, så går det att hålla på med döden, oändligheten och andra mystiska saker utan att det behöver bli mörkt och hopplöst.
”Det skär i mig när någon mening låter präktig eller fel på något sätt”
OSKAR KROONS BÖCKER
innehåller en hel del grubblerier kring livets stora frågor. Den aktuella Kärleken är att jag vill att du finns utvecklar sig till en roadmovie i skogsmiljö när Werner träffar Zadie, och de ger sig ut på en liten resa för att rädda en hund. Därutöver innehåller den både lite om mänsklighetens historia och lite poesi. Werners mamma är nämligen ganska fast i poesins värld, och använder dikter som självhjälp, även på sin son. I boken förekommer följaktligen en del citat av olika poeter – bland annat i själva titeln, som är en strof av Bodil Malmsten.
– När jag har skrivit de här böckerna så har jag behövt ett större tema kring huvudpersonerna, som blir som en spegelbild av deras vardag. Det är nog en teknik för att få fram känslan av livets storhet. Om man har evigheten som perspektiv blir vi ganska små. Samtidigt är det så storslaget att vi finns till.
Malin Eijde är frilansjournalist.