Saras grammatik. När hans och sin triggar språkpoliserna.
Hur språkigt intressant en sats än är, kan det ibland vara lugnare att se till innehållet än till formen.
BRANKO HAR BÄTTRE koll än hans pappa.” Denna oskyldiga mening yppades vid ett av de samkväm över generationsgränserna som har återuppstått i takt med att allt fler vaccinerats mot covid19. I vilket annat sammanhang som helst hade den passerat obemärkt. Men i det här fallet närvarade inte en, utan två språkpoliser. De hade länge levt i isolering och var nu utvilade i överkant. Den ena drog omedelbart sin lans. ”Bättre koll än sin pappa”, rättade hon. Den anklagade, som vi kan kalla William, rättade sig genast, van som han var vid denna typ av ingripande. ”Branko har bättre koll än sin pappa.” ”Vänta nu”, invände den andra språkpolisen, och hans röst for upp i falsett av upphetsning.
”Nog ska det vara hans pappa i det här fallet?”
”Nej, sin pappa”, svarade den första språkpolisen. ”Branko är subjekt, och pappan är Brankos pappa. Om något tillhör subjektet, men inte ingår i subjektet, ska det vara sin.”
”Men …”
DEN FÖRSTA SPRÅKPOLISEN
hörde inte på invändningar, utan talade nu allt snabbare. Detta var livet!
”Hade pappan däremot ingått i subjektet hade det varit korrekt med hans. Exempelvis i en mening som Branko och hans pappa har bra koll. Där är ju Branko och hans pappa subjekt. Men i det här falle…”
”Stopp i lagens namn!” sa den andra språkpolisen, och det är starka ord när de brukas mot en kårkollega. ”Du glömmer att meningen innehåller ett än! Skulle du säga större än mig?”
”Verkligen inte!” ”Nej! Du säger större än jag,
eftersom vi har enats om att än
föregår en förkortad bisats!”
Han vände sig till den anklagade.
”Man föreställer sig med andra ord att det kommer ett verb efteråt. I fallet för mitt exempel: större än jag är. I din exempelmening: Branko har bättre koll än hans pappa har.”
”Det var inte en exempelmening”, sa den anklagade. ”Jag ville bara säga att Branko har bättre koll än hans … sin …”
”Då hör man”, fortsatte den andra språkpolisen, ”att hans pappa är subjekt, och därför inte kan vara sin pappa. Hur skulle det låta, om man sa Branko har bättre koll än sin pappa har?”
I EN FÅTÖLJ i ett hörn satt en ärrad gammal donna och sög på en cigarr. Som pensionerad kommissarie på internutredningen hade hon sett duster som denna oftare än en vanlig människa ser insidan av sina ögonlock. Skulle hon gripa in? Skulle hon informera språkpoliserna om att det är helt acceptabelt att sätta objekt efter än? Att än kan tolkas som bisatsinledare och följas av subjekt, men också som preposition och följas av objekt, och att båda konstaplarna borde läsa om sin handbok?
”Jag skriver upp meningen!” hojtade den första språkpolisen. ”Så ser man satsanalysen bättre!”
”Det kommer bara att visa att jag har rätt!” gastade den andra språkpolisen.
Vår före detta internutredare sjönk tillbaka i sin fåtölj. Hon var trots allt pensionär, och hade ingen plikt att ingripa. De båda språkpoliserna hade inte sett folk på länge, entusiasmen lyste ur deras ögon och man kunde se att de var lyckliga. Dessutom hade ju ingen av dem, rent krasst, ett felaktigt förslag.
”Kom hit, William”, sade hon och vinkade till sig den unge mannen med sin lediga hand. ”Berätta om Branko och hans pappa.”