Svenska nötter. Här är orden som gäckar översättarna.
Svenska romaner översätts som aldrig förr. Men att göra svensk kultur begriplig på andra språk är en svår uppgift.
DET GÅR BRA för svenska författare utomlands. Enligt flera uppskattningar är svenskan rentav är ett av världens tio vanligaste källspråk när det gäller översättningar av skönlitteratur – betydligt mer än vad man kan förvänta sig av ett språk med 10 miljoner talare.
Dessutom är trenden uppåtgående: mellan 2008 och 2018 tycks den svenska litteraturexporten ha flerdubblats, även om de exakta siffrorna är osäkra på grund av ofullständig statistik. Det visar en rapport från Svenska förläggareföreningen från 2019.
En viktig orsak till framgångarna är den svenska deckarboomen, som nådde nya höjder 2010 när Stieg Larssons Milleniumsvit toppade både de amerikanska och brittiska försäljningslistorna. Då hade Stieg Larssonfebern redan härjat i ett år på den europeiska kontinenten.
Översättaren Martin Lexell, som tillsammans med en kollega har översatt Milleniumböckerna till spanska, menar att fenomenet ledde till en explosion av översättningar i Spanien. Alla förlag ville hitta ”en ny Stieg Larsson”. Men den effekten öppnade också dörren för smalare svensk litteratur.
– Man förlorade respekten för att plocka upp böcker från ett litet och exotiskt språkområde som det svenska. Det är dyrt att översätta och marknadsföra utländska böcker, och jag tror att spanska förläggare fick en känsla av att det var värt besväret, säger Martin Lexell.
Sedan dess har han fått översätta allt från P.O. Enquist till Mikael Niemi. Men det är inte okomplicerat att överföra svenska böcker till ett språk med ett helt annat temperament. Det svåraste, menar Martin Lexell, är sådant man blir blind för, eftersom det ingår i en normalitet.
– Kroppsspråket är ett tydligt exempel. Om det står ”han rörde vid hennes arm” eller ”kommentaren fick honom att gestikulera” på svenska, så markerar det kanske ett intensivt emotionellt tillstånd. På spanska är det fullständigt onödiga kommentarer, eftersom folk gör så hela tiden.
Klimatet ställer också till med problem. Uttrycket ”30 grader varmt, rötmånad” i en svensk deckare antyder att folk blir nervösa och får svårt att sova på nätterna av värmen – och kanske till och med är i stånd att begå ett mord. I Spanien uppfattas det snarare som svalt och skönt.
I sådana situationer kan Martin Lexell behöva förstärka originaltexten genom att skriva ”hett” i stället för ”varmt” eller överdriva beröringen en smula så att budskapet går fram – men inte så mycket att det ger en felaktig bild av den värld som författaren skildrar.
– Det är den klassiska översättarkonflikten om hur mycket man ska närma texten till läsaren eller tvinga läsaren att närma sig texten. Vad går att ändra utan att göra våld på originalet? Det är en olöslig fråga, där man måste förhandla sig fram till ett svar fras för fras, mening för mening.
Kulturskillnaderna finns även i själva språket. Medan svenskan tycker om punkter och samordning med och, föredrar spanskan långa böljande meningar med många bisatser. Det gör enligt Martin Lexell att spanska läsare – som förväntar sig att satser som hör ihop ska ordnas tydligt i förhållande till varandra – lätt går vilse bland svenskans korta meningar.
– Meningsbyggnaden är en del av språket och ska också översättas. Samtidigt har varje författare sin speciella stil som man inte bör gå in och röra. Det är en svår balansgång, men jag tror att man intuitivt känner vilka ändringar som är absolut nödvändiga för att inte tappa läsaren.
VID SIDAN AV kriminalromanerna är barn och ungdomslitteraturen den genre som har haft störst betydelse för spridningen av svensk litteratur. I dag står den för nästan hälften av de nya utlandskontrakten, och Astrid Lindgren är fortfarande den svenska författare som översätts mest.
Valérie Alfvén forskar om översättning av svensk barnoch ungdomslitteratur till franska vid Tolk och översättarinstitutet på Stockholms
universitet. Hon menar att sådana översättningar kompliceras ytterligare av att olika länder har olika syn på barn och deras uppfostran.
– Barnlitteraturen är speciell, eftersom den har en dubbel publik: den riktar sig inte bara till barn, utan också till vuxna, som har starka åsikter om vad barnen bör läsa. De nordiska länderna sticker ut genom att de är mer öppna för bland annat olydnad, våld, sexualitet och svordomar än många andra länder.
Ett talande exempel är Pippi Långstrump. På 1990talet blev det skandal när det kom fram att hon inte alls var samma Pippi på franska: i stället för att ironiskt mopsa sig mot de vuxna bad hon ångerfullt om ursäkt och förklarade att man blir outhärdlig när man lever utan föräldrar.
– I Sverige finns det en stark föreställning om det kompetenta barnet. I Frankrike har barn däremot traditionellt setts som några som ska uppfostras och sitta tysta vid matbordet. Det återspeglas i att barnen förväntas vara mycket lydigare i fransk barnoch ungdomslitteratur.
I dag tror inte Valérie Alfvén att handlingen i översatta barnböcker skrivs om på samma sätt. Däremot menar hon att det fortfarande är vanligt att franska översättare i uppfostrande syfte tar bort svordomar och använder ett mer litterärt språk än i de svenska originalen.
Det har också hänt att översättningar av svenska ungdomsromaner har väckt anstöt i Frankrike på grund av sitt våldsamma innehåll och grova språk. 2007 ledde
våldtäktsscenen i Malin Lindroths När tågen går förbi till en livlig debatt i fransk press om mörka romaners fördärvliga inflytande.
Valérie Alfvén menar att den sortens frispråkighet gör att Sverige har svårare att exportera ungdomsromaner än bilderböcker – men också att den har vidgat gränserna för vad som är tillåtet att skriva om i Frankrike. En studie visar till exempel att frågor om åldrande började tas upp i fransk barnlitteratur efter översättningen av Ulf Starks Kan du vissla Johanna.
– Även om den uppfostrande aspekten fortfarande är stark i Frankrike så finns det i dag en större acceptans för tabubelagda ämnen. Samtidigt har barnlitteraturens status höjts, vilket gör att man är försiktigare med hur man översätter och vilka verk man väljer att översätta.
MEN DET ÄR inte bara barnböckerna som förvanskas. I både fransk och engelsk vuxenlitteratur finns det en stark tendens att anpassa främmande företeelser till den egna kulturen, till exempel genom att byta ut namn på maträtter och personer till inhemska motsvarigheter. I USA har till och med handlingen i en svensk roman förflyttats till amerikanska städer.
Den amerikanska översättaren Rachel Willsonbroyles, som har översatt bland andra Jonas Hassen Khemiri, Jonas Jonasson och Alex Schulman till engelska, tror att det beror på en vilja att sälja fler böcker – särskilt i USA, där litteraturen inte får några statliga bidrag.
– Men jag tycker att det är cyniskt av förlagen att tro att läsarna inte vill lära sig något om andra kulturer, utan bara vill ha en skön lässtund. I barnlitteraturen finns det massor med ord som läsarna inte förstår. Varför skulle det inte kunna få vara så i vuxenlitteraturen också?
Själv strävar hon efter att behålla de svenska orden för företeelser som saknas i engelskan, till exempel knäckebröd och filmjölk, så att den som är intresserad ska kunna söka efter dem på nätet. Men alla kulturella fenomen låter sig inte överföras lika lätt.
Det som ger Rachel WillsonBroyles mest huvudbry är dialekter och sociolekter, oavsett om det handlar om halländska eller förortssvenska. Att ersätta dem med exempelvis Alabamadialekt eller afroamerikansk engelska försöker hon undvika eftersom det ger helt fel associationer.
– Jag tänker att det bästa är att använda ord eller en ordföljd som berättar att det här inte är standardspråk, men utan att hämta allt från samma dialekt. Läsaren får inte tro att figurerna i en svensk bok pratar sydstatsengelska, men jag vill inte heller bara ignorera dialekten.
SÄRSKILT KNIVIGT BLIR
det när romangestalterna slänger sig med engelska ord för att imponera på sin omgivning – något som är vanligt i nyare svensk litteratur. Hur översätter man det till engelska? Där har Rachel Willsonbroyles ännu inte hittat någon tillfredsställande lösning.
Andra svårigheter har att göra med svenska seder och bruk. I vissa fall, som när en bakfull romangestalt sitter och tittar på Ivanhoe på nyårsdagen, räcker det med att Rachel Willsonbroyles flikar in några ord av typen ”som brukar visas på tv i januari varje år” för att scenen ska bli begriplig. I andra fall är det omöjligt att förklara allt.
– Tänk bara på det lilla ordet vabba, som rymmer så mycket information om den svenska välfärdsstaten. För amerikaner är det inte någon självklarhet att man kan vara hemma med sjukt barn. Jag kan lägga till en liten förklaring, men det mesta försvinner i översättningen.
Men även om läsaren inte förstår allt försöker hon behålla så mycket som möjligt av de kulturspecifika fenomenen.
I sin avhandling från 2013 tyckte hon sig också se att andra amerikanska översättningar har blivit bättre på det – något som hon tror beror på internets framväxt, som har gjort det lättare för läsarna att slå upp saker de inte känner till.
I SPANIEN SER
Martin Lexell en liknande trend, vilket han sätter i samband med att spanjorerna reser mer och har blivit bättre på språk. Han tror också att resandet har bidragit till att den svenska litteraturen framstår som mindre avlägsen och exotisk än tidigare.
– Tidigare översattes svenska böcker ofta på grund av sin exotism med snö och röda stugor. I dag kan någon älska en roman utan att ha en aning om att författaren är svensk. Jag tror att det är ett tecken på att svensk litteratur börjar behandlas på samma villkor som annan europeisk litteratur.