Två länder, (nästan) ett språk
Så uppstod skillnaderna mellan brittisk och amerikansk engelska.
NÄR MAN HÖR någon som talar engelska, brukar det inte dröja länge innan man har lyckats placera in personen som britt eller amerikan – eller något annat. I skriftspråket är skillnaderna mellan olika varianter av engelska inte alls lika påtagliga. Man kan läsa många sidor i en bok utan att kunna lista ut varifrån författaren kommer. Men till slut brukar det dyka upp en stavningsvariant eller ett ordval som ger en ledtråd till skribentens härkomst. Grammatiken ger sällan vägledning, för där är till exempel brittisk och amerikansk engelska i allmänhet väldigt lika.
HÖR DÅ BRITTER
och amerikaner till ”två nationer som åtskiljs av ett gemensamt språk”, som man ibland säger? Så är det i alla fall om man ska tro en irländare – författaren George Bernard Shaw, som ofta tillskrivs citatet. Naturligtvis ligger en stor del av förklaringen till likheterna i att de båda varianterna har ett gemensamt ursprung på de brittiska öarna.
Men sedan USA:S självständighetsförklaring den 4 juli 1776 har brittisk och amerikansk engelska kunnat utvecklas i olika riktningar vad gäller uttal, stavning, nyare ordförråd och – i viss mån – grammatik. Det mesta i basordförrådet och grammatiken har under nästan 250 år ändå bara genomgått smärre förändringar.
Bland de första brittiska kolonisterna var de som 1620 landsteg i Massachusetts. De hade seglat till Amerika på skeppet Mayflower, på flykt från religiöst förtryck i Storbritannien – många av passagerarna var puritaner. Många migranter som kom senare, flydde också från religiöst och politiskt förtryck i Europa. Andra tidiga migranter var indentured servants, fattiga kontraktstjänare, som arbetade för mat, husrum och en betald resa till de amerikanska kolonierna.
På 1660talet började dagens North och South Carolina att koloniseras. I stor utsträckning rörde det sig om stora jordägare som odlade tobak och bomull. Senare följde andra migrantvågor till Amerika, till exempel på 1720talet – av ättlingar till skottar som bosatt sig på norra Irland. Många av dessa slog sig ner längre inåt landet, eftersom de kustnära områdena då redan var upptagna.
I samband med att den brittiska regeringen höjde skatterna i kolonierna, för att finansiera olika krig, ökade spänningarna mellan de amerikanska kolonisterna och det forna hemlandet. Detta blev den tändande gnistan till den amerikanska revolutionen och självständighetsförklaringen.
PÅ DE BRITTISKA
”Den kanske tydligaste skillnaden är att de flesta amerikaner alltid uttalar bokstaven r”
öarna är uttalet mellan de olika dialekterna betydligt större än vad uttalsskillnaderna är mellan brittiskt och amerikanskt standardspråk.
Men några av de tydligaste uttalsskillnaderna som finns mellan länderna består av drag som har sitt ursprung i brittiska dialekter – och som
amerikanskan har behållit, medan de har försvunnit från den brittiska standardvarianten. I vissa fall har alltså de två varianterna utvecklats åt olika håll. Och amerikanskan bevarar en del former som i dag betraktas som föråldrade i brittisk engelska.
DEN KANSKE
tydligaste skillnaden är att de flesta amerikaner alltid uttalar bokstaven r, även i slutet på stavelser. En amerikan uttalar alltså adjektivet harder som /ˈhɑːrdər/ medan man i received pronunciation, RP
– den brittiska standardengelska som traditionellt har beskrivits som neutral – säger /ˈhɑːdə/. (Se faktaruta på nästa sida om uttalsangivelserna.)
Denna rutelämning har lett till att brittisk engelska har utvecklat diftonger i stavelser med denna slutkonsonant. Here och there uttalas då / hɪə/ och /ðeə/, medan amerikanerna håller fast vid det äldre uttalet /hɪr/ och / ðer/. Amerikanskan har även behållit det ähaltiga ljudet i ord som dance (/daens/), där standardbrittiskan har /dɑːns/.
Bland de unikt amerikanska innovationerna kan man nämna det lite längre /ɑ/ljudet i ord som hot och ball. Brittiskan har här två olika ljud, ett kortare, /hɒt/, och ett längre, /bɔːl/. Ett typiskt amerikanskt kännetecken är också att tljudet mellan vokaler låter som d, så att till exempel latter, ’senare’, och ladder, ’stege’, uttalas likadant.
TROTS ATT DET
inte finns någon institution – motsvarande Svenska Akademien – som slår vakt om engelskan, så har stavningen förblivit väldigt enhetlig. De skillnader som finns härrör till stor del från den amerikanska ordboksförfattaren Noah Websters arbete. Han betonade den amerikanska variantens självständighet gentemot brittiskan i sin An American dictionary of the English language från 1828. Syftet verkar främst ha varit att göra stavningen enklare och mer konsekvent. Han strök till exempel ”onödiga” bokstäver som u i ändelsen our, som i humor i stället för humour, och dubbla l, som i traveled i stället för travelled. Men man kan ana att han också ville visa den amerikanska engelskans självständighet gentemot den brittiska.
Och det är från Webster vi känner igen amerikanska stavningar som color, center, dialog, canceled och organize för brittiska colour, centre, dialogue, cancelled och organise.
I övrigt finns några skillnader mellan enstaka ord som pajamas och tire, ’bildäck’, i USA och pyjamas och tyre i Storbritannien.
ÄVEN OM MYCKET
av ordförrådet är identiskt, finns ett antal moderna företeelser som har fått olika benämningar i de två länderna, som – med den amerikanska varianten först – truck/lorry, ’lastbil’, diaper/nappy ’blöja’, vacuum/ hoover, ’dammsuga’, sidewalk/ pavement, ’trottoar’ och cell (phone)/mobile (phone).
Det finns också ord som har utvecklat olika betydelser på olika sidor av Atlanten. Ett av de mest påtagliga är football, som är samma sak för en britt och en svensk, medan det för en amerikan syftar på ’amerikansk fotboll’. Den europeiska fotbollen kallas där i stället ofta soccer.
Ett annat fall rör toalettbesök: amerikaner går till the bathroom, medan toilet för dem betyder ’toalettstol’. Britter har i sin tur inget emot att gå till the toilet eller the loo. För offentliga inrättningar använder man i USA det lite missvisande restroom.
I allmänhet gäller för många av de här ordparen att det amerikanska alternativet är
mer känt i Storbritannien än omvänt, och inflytandet är numera för det mesta enkelriktat från USA till Storbritannien. Till exempel använder allt fler britter cell phones numera, och brittisk engelska har lånat in metaforen ballpark figure, ’en grovt uppskattad siffra’. Trots att denna metafor har sitt ursprung i basebollen, en sport
som aldrig har slagit igenom i Storbritannien, har alltså britterna kunnat ta den till sig.
Av de fåtaliga brittiska innovationer som på senare tid har fått fäste i USA kan nämnas at the end of the day, ’till slut; när allt kommer omkring’. Det senare är ett undantag – påverkan från amerikanskt ordförråd på brittiskt är alltså betydligt större.
Skillnaderna på ordnivå kan ibland – men kanske mest för amerikaner – leda till missförstånd. Detta avspeglas i att de brittiska böckerna om Harry Potter ”översattes” till amerikanska genom att några av de exempel jag har nämnt amerikaniserades. Detta visar att den språkliga maktbalansen har förskjutits västerut.
DE GRAMMATISKA
skillnaderna är som antytts små. Den kanske tydligaste är att amerikanskan använder participformen gotten där brittiskan har got (The technology has gotten/got better). Gotten har funnits sedan medeltiden och användes av Shakespeare, men var på nedgång redan när de amerikanska kolonierna etablerades. Sedan dess har denna böjningsform försvunnit från de brittiska öarna, men har under det senaste århundradet genomgått en
pånyttfödelse i USA.
En annan skillnad är hur kollektiva substantiv hanteras. Ett ord som family kan till exempel betraktas både som singular (om familjen i första hand ses som en enhet) och plural (om talaren snarare tänker på de individer som ingår i gruppen). Synen på kollektiva substantiv är avgörande för den grammatiska kongruensen (överensstämmelsen) mellan exempelvis ett verb och huvudordet family. My family is happy, ’min familj är lycklig’, behandlar substantivet som singular medan my family are happy behandlar substantivet som plural. I många referensverk beskrivs synen på denna överensstämmelse som en skiljelinje mellan brittisk och amerikansk engelska. Men det är inte helt sant. Plurala verb – som i my family are happy – är visserligen ytterst ovanliga i amerikansk engelska. Även brittisk engelska föredrar singulara verb – men där finns också större variation. Och i båda varianterna har singular kongruens varit på frammarsch sedan 1800talet. Amerikanskan har sprungit ikapp och förbi brittiskan i denna förändring.
Värt att notera är att för de amerikanska Harry Potterläsarna sågs plural kongruens i likhet med vissa dialektspecifika ordval som tillräckligt ”störande” för att även detta skulle ”översättas”: The whole class was (brittiskt original:
were) standing on their stools.
En annan grammatisk markör, som förändras på liknande sätt, innefattar en liten grupp av verb med bland annat burn, learn och leap. Dessa har två möjliga böjningsformer: en regelbunden som slutar på ed och en oregelbunden på t. I båda varianterna är den regelbundna formen
(learned) vanligare än den oregelbundna (learnt), men förkärleken för den regelbundna är klart större i amerikanskan. Här verkar amerikansk engelska leda trenden för en ökad användning av ed.
ATT DE BÅDA
varianterna av engelska ständigt förändras, och ibland på ett lite oförutsägbart sätt, illustreras av en konjunktivform som har återupplivats i USA. Efter verb som demand, require och request, som uttrycker någons vilja, används ofta konjunktiv i amerikanskan: John Mccain demanded that Russia adopt ”Western values”. Britter använder här oftare should (should adopt). Det intressanta är här att konjunktiven nästan var försvunnen på 1800talet. Därefter har amerikanerna
återupplivat den – och britterna har följt efter.
HUR SER DÅ
framtiden ut för de två mest inflytelserika varianterna av det engelska språket? Kommer Storbritannien och USA i fortsättningen vara åtskilda av ett gemensamt språk – eller kommer språken i de bägge länderna att bli mer lika varandra?
Åtminstone vad gäller ordförrådet är det sannolikt att USA – som världens politiska, ekonomiska och kulturella supermakt – fortsatt kommer att utöva ett stort inflytande på brittisk engelska. Det är därför troligt att brittisk engelska kommer att låna in amerikanska ord i framtiden, men mindre sannolikt att lånord går åt motsatt håll. Den amerikanska utgivningen av Harry Potter ger en bra illustration av maktbalansen vad gäller just ordförrådet.
Stavningen har däremot inte påverkats så mycket av de transatlantiska kontakterna, även om det i dag finns exempel på brittiska akademiska förlag som väljer att följa amerikanska stavningskonventioner. Grammatiken förändras i sin tur genom långsamma förskjutningar i hur vanlig en viss form är. I några fall går förändringarna åt samma håll i de två varianterna.
UTTALET ÄR KANSKE
därför det område där man kan förvänta sig att se fortsatt stora skillnader. Med sina dialekter och uttal uttrycker människor sin identitet, och en man från Liverpool eller en kvinna från London vill nog sällan framstå som att de kommer från New York eller Texas, oavsett statusen hos amerikansk engelska i övrigt. Och amerikaner har knappast anledning att vilja låta som britter.
Samtidigt kan det vara dysfunktionellt i en globaliserad värld att endast bli förstådd av den närmaste kretsen. I dag talar betydligt fler engelska som andraspråk eller främmande språk än som förstaspråk. Och detta kan antingen innebära att dialekterna utjämnas eller att många talare utvecklar en ”dubbel kompetens”, så att de kan tala både sin egen dialekt och en sorts global engelska, som är begriplig och som uppfattas som neutral över stora delar av världen.
Den framtida engelskan kommer i alla fall att baseras på de tendenser vi ser och hör nu. ”What’s past is prologue”, som Shakespeare uttryckte det.