muntliga kulturarv

på Unescos världarvslista

Trchnagir: armenisk bokstavskonst

Var: Armenien

I det armeniska alfabetet, framtaget av munken och språkvetaren Mesrop Masjtots år 405, representerar varje bokstav ett visst ljud. Trchnagir ger varje bokstav en bildlig form: fåglar, fiskar, knopar, växtslingor, mytologiska varelser eller människofigurer. Denna kombination av språk och bild syns i försköningen av texter, konstverk och i många former av traditionellt hantverk.

Kamelsången Inge khööslökh/hoos

Var: Mongoliet

För att få en ovillig kamelko att acceptera en nyfödd kalv använder sig mongoliska herdinnor av en poetisk sång kallad Inge khööslökh eller hoos. Hoos härmar bland annat ljudet från kamelens olika gångarter samt förvånansvärt rika ljudrepertoar – nynnande, stönande och bölande – och ackompanjeras av fiolspel. Herdinnan anpassar sin sång efter kamelkons beteende, vilket ofta kan vara aggressivt mot kalven. Efter flera timmars hoos börjar tårar strömma från kons ögon, vilket betyder att den har accepterat kalven.

Kusiwa: wayampífolkets verbala och grafiska uttryck

Var: Brasilien

Strax norr om Amazonas utlopp i Atlanten lever omkring 580 medlemmar av wayampífolket. Hos wayampí smälter grafiska och verbala element samman till ett kodspråk, som ger uttryck för folkets världsåskådning och rika mytologi: kusiwa, vars geometriska symboler målas på föremål och på den egna huden med färger utvunna från växtriket.

Vedisk recitation

Var: Indien Vedaskrifterna – Rigveda, Yajurveda, Samaveda och Atharvaveda – nedtecknades på vedisk sanskrit för mellan 3 500 och 2 000 år sedan, och anses inom hinduismen vara den främsta källan till kunskap (veda, jämför med svenskans ’veta’) och religiös sanning. De innehåller bland annat poesi, filosofisk och vetenskaplig dialog, myter, rituella sånger och mantran. Det kulturella värdet av den vediska traditionen omfattar inte bara själva skrifterna, utan också de recitationstekniker som har gjort dess bevarande möjligt under många tusen år.

Askiya: uzbekisk fyndighet

Var: Uzbekistan

Askiya är en form av improvisationsteater kring ett visst tema, där två eller fler deltagare utmanar varandra i att visa sig vältaliga, kvicktänkta och humoristiska. En skicklig askiyachi kombinerar ordvitsar och dubbeltydigheter med filosofiska slutsatser, samtidigt som den behandlar sin motståndare med respekt och finkänslighet.

Garífunafolkets språk, dans och musik

Var: Belize, Honduras, Guatemala och Nicaragua Garífuna är en afro-karibisk folkgrupp som lyckades fly från europeiska slavhandlare och kolonier i Karibien. Garífunas kulturarv omfattar språk, fabler, dans och musik med starka afrikanska rytmer – och utmärker sig genom sin rikedom på kunskap bland annat om odlingen av maniok, fiske, kanot- och husbygge.

Yorubafolkets gẹlẹdẹ

Var: Benin, Togo och Nigeria Gẹlẹdẹ är en årlig ritual som utförs inom yoruba-nagokulturen. Enligt Unesco är detta det enda maskbärande

samhället i världen som traditionellt styrdes av ett matriarkat. Gẹlẹdẹ, som är tätt knutet till den årliga skörden, kan ses som ett vittnesbörd till matriarkatet. Den omfattande ritualen hyllar både den gudomliga urmodern Ìyá Nlá och den världsliga kvinnans roll genom danser med snidade masker, sånger och historiska och mytologiska recitationer på yoruba.

Malagasy kabary: oratorisk konst

Var: Madagaskar

Det ytterst strukturerade anförandet kabary framförs som en dialog mellan två talare och karakteriseras av sin rika förekomst av ordspråk, ordlekar och retoriska stilfigurer. Dess ursprungliga funktion var att låta lokala överhuvuden informera sina undersåtar om sociala frågor, nya beslut och administration.

Záparafolkets muntliga tradition

Var: Ecuador, Peru Zápara, ett av världens mest hotade språk, är en av få trådar som kvarstår av den etno-lingvistiska väven från tiden före den spanska koloniseringen av Amerika. Språket utvecklades i hjärtat av Amazonas, ett av världens mest artrika områden, vilket avspeglas i dess nyansrikedom och vokabulär för flora och fauna samt dess kunskap om medicinalväxter. Århundraden av förtryck, slaveri, krig och skogsavverkning har drivit både folket och dess språk till utrotningens rand. Enligt en utvärdering från 2011 fanns bara fem personer som talade zápara flytande. Alla talare var då över 80 år. ursprungsbefolkningen tvingas in till städerna går världen miste om språkligt integrerad naturlära nedärvd genom otaliga generationer. Och vem vill samla ihop grannarna till en traditionell berättarkväll, när man kan tillbringa kvällen klistrad framför en strömningstjänst? Problemen varierar men effekten är densamma: Förlorar man språket, förlorar man kunskapen. Och tvärtom.

– Man brukar säga att omkring hälften av jordens språk riskerar att vara borta inom bara en eller ett par generationer, säger Olle Kejonen. Det behöver inte handla om att yngre människor är ointresserade eller inte ser något värde i språken, utan om att de inte har skänkts möjligheten att ta det till sig.

ENLIGT UNESCO ÄR

det bästa sättet att skydda levande traditioner att upprätthålla deras dagliga roll i samhället, men då måste det finnas mötesplatser där äldre människor kan interagera med yngre människor. Bara på så vis kan berättelser, uttryck, lokalkännedom och hela språk föras vidare. Men då krävs omfattande ekonomiskt stöd från myndigheter, understryker Olle Kejonen.

– Språk har en enorm betydelse för dem som talar språket, och de rymmer en enorm kunskap. Det är jättebra att det finns aktivister och intresserade som lägger ner tid på att bevara minoritetsspråken, men för att vända utvecklingen för exempelvis samiska språk behövs det mer pengar. Det är oundvikligt.

Språk och traditioner går i arv från generation till generation. Kristin Pineda Svenske är frilansjournalist.