Språkig ger inget behov av skriftig

Jag arbetar med frågor om flerspråkighet, och särskilt det slags skriven flerspråkighet som involverar flera alfabet eller skriftsystem. Jag har kallat det multiscriptalism och flerskriftlighet, men funderar över ordbildningen. På svenska säger vi ju flerspråkig, inte flerspråklig, med l. Borde det då inte egentligen heta flerskriftig, likaså utan l? – Helena

Av språk kan vi bilda adjektivet språklig,

’som har att göra med språk’, som står som efterled i ord som allmänspråklig, fackspråklig, skriftspråklig och talspråklig. Men vi kan också bilda språkig, som inte används ensamt, men som står som efterled i enspråkig, flerspråkig, engelskspråkig, svenskspråkig. Om vi ska föreställa oss en betydelse för

språkig så blir det väl närmast ’som uttrycks på något språk’.

Avledningar kan bildas på flera olika sätt, och hur de sedan kommer att användas kan vara ganska slumpmässigt. Av skrift har vi av någon anledning bildat adjektivet skriftlig, ’som uttrycks i skriven form’, men inte skriftig. Det kan förefalla ologiskt när du arbetar med begreppsparet flerspråkighet och flerskriftlighet, men egentligen är ju skriftlig inte någon motpol till språk(l)ig, utan snarare till

muntlig, ’som uttrycks i talad form’, och där har du ju ett l.

Jag har inte hittat några belägg på ord med skriftig, och jag ser inte någon anledning att bilda en ny avledning som flerskriftig bara för att den skulle rimma bättre med flerspråkig. Maria Fremer, Språkrådet