Mi­kla­gård

Vä­ring­ar i Kon­stan­ti­no­pel, det by­san­tins­ka im­pe­ri­ets hu­vud­stad

Stora upptäckare - - Forntida Seglare Vikingarnas Förlorade Riken -

Vi­king­a­tå­gen gick allt läng­re sö­derut och i bör­jan på 800-ta­let kom nord­män­nen i kon­takt med det by­san­tins­ka im­pe­ri­et. Det kom till ett av­gö­ran­de år 860 un­der be­läg­ring­en av Kon­stan­ti­no­pel då en flot­ta be­stå­en­de av 200 vi­king­a­skepp dök upp ur mörk­ret. De var på väg mot sta­den som de kän­de som Mi­kla­gård (den sto­ra sta­den). Se­dan skil­jer sig be­rät­tel­ser­na åt om vad som hän­de. En­ligt en ver­sion för­måd­de vi­king­ar­na ba­ra be­seg­ra sta­dens ut­kan­ter och kom in­te åt den murom­slut­na in­nersta­den. Dess­utom ha­de de in­te nå­gon ut­rust­ning med sig för att ut­fö­ra nå­gon be­läg­ring. De var fast be­slut­na att plund­ra vad de kun­de i den störs­ta stad de kän­de till och fort­sat­te att an­fal­la.

Den 2 sep­tem­ber 911 slöts ett han­dels­av­tal mel­lan vi­king­ar­na och det by­san­tins­ka im­pe­ri­et. Det med­för­de vän­li­ga re­la­tio­ner mel­lan bå­da kul­tu­rer­na och han­deln kring Svar­ta Ha­vet öka­de. Vi­king­ar­na fick även kon­troll över han­dels­vä­gar­na på Vol­ga som led­de mot Ös­ter­sjön i norr och mot Kaspis­ka ha­vet i sö­der. Men ef­ter en tid för­säm­ra­des re­la­tio­ner­na då Olegs tron­föl­ja­re Igor bli­vit kung i Ki­ev och år 944 in­lett ett miss­lyc­kat fält­tåg mot by­san­ti­ner­na. Ett nytt av­tal slöts där ru­ser­na för­bjöds att an­fal­la by­san­tins­ka land­om­rå­den på Krim. De för­bjöds även att byg­ga fäst­ning­ar vid Dne­prs myn­ning. Med ti­den in­såg vi­king­ar­na att de in­te kun­de be­seg­ra Kon­stan­ti­no­pel och många be­slöt sig då istäl­let för att gå i tjänst hos den by­san­tins­ke kej­sa­ren.

Vi­king­ar­na kal­la­des sö­derö­ver för vä­ring­ar, ett namn av fornnor­diskt ur­sprung. Ef­ter den i och för sig miss­lyc­ka­de be­läg­ring­en av Kon­stan­ti­no­pel ha­de by­san­ti­ner­na bli­vit så im­po­ne­ra­de av vä­ring­ar­nas käm­paglöd att kej­sa­ren Ba­sil II år 988 an­ställ­de dem som kri­ga­re i sin per­son­li­ga vakt­styr­ka. Den by­san­tins­ka mi­li­tä­ren var re­dan mul­ti­kul­tu­rell till sin sam­man­sätt­ning och män­nen från norr fick ett gott mot­ta­gan­de. De nya vä­ringsol­da­ter­na fär­da­des vi­da om­kring och kom bland an­nat till Sy­ri­en, Ar­me­ni­en och Si­ci­li­en där de stred un­der det by­san­tins­ka bané­ret. At­tac­ker­na från de vi­king­ar och ru­ser som in­te gått i tjänst hos kej­sa­ren upp­hör­de år 1043 ef­ter det rus-by­san­tins­ka kri­get. Det mar­ke­ra­de ock­så slu­tet på vä­ring­ar­nas avan­ce­mang i främ­re Asi­en och de om­rå­den som kon­trol­le­rats av vi­king­ar blev an­ting­en sla­vis­ka el­ler by­san­tins­ka. Vä­ringa­gar­det i Mi­kla­gård fanns kvar än­da in på 1300-ta­let. I fle­ra hund­ra år fanns det vi­king­ar i Kon­stan­ti­no­pel.

Kon­stan­ti­no­pel (Mi­kla­gård) Kon­stan­ti­no­pel ha­de en två mil lång stads­mur som in­te ens vi­king­ar­na kun­de for­ce­ra.

Vä­ring­ar­nas ■ han­dels­re­sor

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.