Mar­co Po­lo

Re­san till Kublai Khans hov

Stora upptäckare - - Innehåll -

Mar­co Po­lo lev­de ett hän­del­se­rikt liv, be­sök­te ex­o­tis­ka län­der och vis­ta­des vid kha­nens hov.

Mar­co Po­los liv är som en sa­ga. En son till en köp­man i Venedig får föl­ja med sin pap­pa och sin far­bror ge­nom Asi­en och mö­ter värl­dens mäk­ti­gas­te härs­ka­re. Där stan­nar han i 17 år i tjänst vid ho­vet tills han åter­vän­der och be­rät­tar sin histo­ria. Det ha­de bli­vit al­la ti­ders mest be­röm­da även­tyrs­bok.

Det är en otro­lig histo­ria och näs­tan helt sann. Vad som är än­nu mer otro­ligt är att det var ren slump att nå­got av det alls hän­de.

Året in­nan Mar­co Po­lo föd­des, 1253, läm­na­de hans pap­pa Nic­colò Venedig till­sam­mans med sin bror Maf­fio. De seg­la­de mot Kon­stan­ti­no­pel, den östro­mers­ka el­ler by­san­tins­ka hu­vud­sta­den. Kej­sa­ren Kon­stan­tin ha­de om­vänts till kris­ten­dom­en. Nu var sta­den hög­sä­te för den or­to­doxa kyr­kan som kon­kur­re­ra­de med den ka­tols­ka tron i väst. Kon­stan­ti­no­pels makt da­la­de och dess eko­no­mis­ka liv do­mi­ne­ra­des av ut­länds­ka köp­män, sär­skilt från Venedig. Nic­colò och Maf­fio ha­de med sig en skepps­last med oli­ka va­ror som de byt­te mot ju­ve­ler och smyc­ken. Ef­ter sex års lön­sam han­del rik­ta­de de si­na blic­kar mot Krim där de kun­de an­vän­da ju­ve­ler­na för att kö­pa ef­ter­ trak­ta­de va­ror som ryskt ve­te och vax, sal­tad fisk och bärn­sten från Ös­ter­sjön.

Nu spe­la­de slum­pen och om­stän­dig­he­ter­na in. De två ve­ne­ti­ans­ka han­dels­sta­tio­ner­na på Krim­halvön, Sudak och Fe­o­do­sia, be­fann sig pre­cis in­nan­för grän­sen till det ny­li­gen eta­ble­ra­de mon­go­lis­ka ri­ket. Om­rå­de­na på Krim ha­de er­öv­rats av mon­go­ler­na 1238 och ut­gjor­de nu en del av den så kal­la­de Gyl­le­ne hor­den, den väst­li­ga de­len av mon­go­ler­nas enor­ma väl­de. Det sträck­te sig från Ryss­land till Ki­na. För att slip­pa kon­kur­ren­ter be­slöt sig nu brö­der­na Po­lo för att be­ge sig till den re­gi­o­na­la hu­vud­sta­den Sa­raj 100 mil ös­terut. Det var en stad vid Vol­ga som mest be­stod av tält och vag­nar. Ef­ter ett fram­gångs­rikt år där tänk­te de åter­vän­da hem. Men då fick de ve­ta att stads­sta­ten Venedigs fi­en­de Genua ha­de dri­vit ut al­la ve­ne­ti­ans­ka köp­män från Kon­stan­ti­no­pel. Vägen hem var bloc­ke­rad och de fort­sat­te istäl­let ös­terut mot Bu­ka­ra i vå­ra da­gars Uz­be­kis­tan. Tan­ken var att kun­na åter­vän­da hem via Af­gha­nis­tan. Men än en gång skul­le om­stän­dig­he­ter­na spe­la dem ett spratt. Det bröt ut ett in­bör­des­krig mel­lan oli­ka mon­gol­stam­mar som gjor­de att de blev tvung­na att stan­na i Bu­ka­ra i två år. Då kom ett sän­de­bud från Per­si­ens mon­gol­härs­ka­re till Bu­ka­ra. Han häp­na­de över att mö­ta två väs­ter­län­ning­ar där som kun­de pra­ta mon­go­lis­ka gans­ka bra vid det här la­get. Han råd­de dem att fort­sät­ta ös­terut he­la vägen till Ki­na där hans her­re och härs­ka­re, Djing­is Khans son­son Kublai skul­le ta emot dem med stor gäst­fri­het. Mar­co be­rät­tar att han sa: ”Mi­na her­rar. Ni kom­mer att tjä­na sto­ra ri­ke­do­mar och vin­na stor ära”. De skul­le in­te bli de förs­ta väs­ter­län­ning­ar som väg­letts över Asi­ens stäp­per av mon­go­lis­ka ryt­ta­re men de­ras två fö­re­gång­a­re, fär­da­des till Mon­go­li­et och in­te till Ki­na.

Brö­der­na Po­lo mot­togs väl när de an­län­de till Kublais som­mar­hu­vud­stad Xa­na­du, även kal­lat Shang­du. De ha­de tur. Kublai Khan var i be­hov av kris­ten när­va­ro för att ba­lan­se­ra in­fly­tan­det av in­hems­ka re­li­gi­o­ner. Så han bad de två brö­der­na att åter­vän­da hem till Venedig och häm­ta 100 präs­ter och he­lig ol­ja från Je­ru­sa­lem (kanske för att an­vän­da som en ma­gisk lyc­kobring­a­re). Han gav dem gyl­le­ne pass som skul­le ga­ran­te­ra fri lejd och en sä­ker re­sa och rät­ten att an­vän­da sig av im­pe­ri­ets färd­vä­gar. Se­dan skic­ka­de han iväg dem på en tre år lång re­sa hemåt. Brö­der­na åter­vän­de

Han res­te till plat­ser som var så ex­o­tis­ka att många in­te trod­de på hans be­rät­tel­ser. Mar­co Po­lo lev­de ett spän­nan­de liv fyllt av även­tyr och ex­tre­ma upp­le­vel­ser.

till Venedig 1269 ef­ter att ha va­rit bort­res­ta i 16 år. Nic­colòs fru ha­de dött och de­ras son Mar­co var nu en väl­ut­bil­dad 15-åring som vil­le upp­täc­ka värl­den.

Ett par år se­na­re, i sep­tem­ber 1271, fick den unge Mar­co föl­ja med sin pap­pa och sin far­bror när de res­te iväg till Je­ru­sa­lem för att in­för­skaf­fa den he­li­ga ol­jan. Ge­nom än­nu en slumpar­tad om­stän­dig­het rå­ka­de en präst från Ita­li­en, Te­o­bal­di Viscon­ti, just ha ut­setts till på­ve (Gre­go­ri­us X). Ef­tersom han hop­pa­des att Ki­na skul­le bli kris­tet skrev han ge­nast ett brev till Kublai Khan där han re­kom­men­de­ra­de om­vän­del­se till kris­ten­do­men. Han skic­ka­de även med två – in­te hund­ra – präs­ter. Men bå­da vän­de om istäl­let för att full­föl­ja re­san mot Ki­na, en re­sa som skul­le bli lång och svår.

Över­allt var det krig. Mus­li­mer­na slogs mot kors­fa­rar­na och oli­ka ri­ken inom det mon­go­lis­ka im­pe­ri­et be­käm­pa­de varand­ra. De­ras gyl­le­ne pass skul­le in­te in­ne­bä­ra nå­gon ga­ran­ti för en sä­ker re­sa. För att und­vi­ka stri­der­na tog de vägen ge­nom öst­ra Tur­ki­et, Irak och Iran. De fort­sat­te se­dan ner mot hamn­sta­den Hor­muz. Den ex­ak­ta färd­vä­gen är okänd ef­tersom Mar­co Po­lo dik­te­ra­de sin be­rät­tel­se många år se­na­re och in­te min­des al­la de­tal­jer.

Men det ryms än­då en del san­ning i hans be­rät­tel­se. Han sä­ger att de blev ja­ga­de av rö­va­re av ett folk­slag som het­te ca­rau­nas och ha­de en kung som het­te No­go­dar. Det kan re­fe­re­ra till qua­ra­gu­ner­na som var en mon­go­lisk gräns­styr­ka och de­ras be­fäl­ha­va­re Ne­gü­der. De ha­de för­fal­lit

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.