Ibn Bat­tu­ta

Un­der näs­tan 30 år på 1300-ta­let res­te Ibn Bat­tu­ta run­tom i den mus­lims­ka värl­den. Han läm­na­de ef­ter sig fa­sci­ne­ran­de be­skriv­ning­ar av si­na re­sor.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Ibn Bat­tu­ta res­te runt i den mus­lims­ka värl­den i näs­tan 30 år. Han läm­na­de ef­ter sig en fängs­lan­de be­rät­tel­se.

Abu Ab­dul­lah Mu­ham­mad Ibn Bat­tu­ta res­te i näs­tan 30 år. Det upp­skat­tas att hans re­sor om­fat­ta­de 173 000 kilo­me­ter. Han res­te från nord­af­ri­kans­ka kus­ten till de he­li­ga stä­der­na Mek­ka och Me­di­na, till den in­dis­ka sub­kon­ti­nen­ten och till det vid­sträck­ta Ki­na. Ge­nom oänd­li­ga ök­nar, över olän­di­ga bergs­top­par och över rul­lan­de hav – det är in­te omöj­ligt att den­ne son av islam är den som sam­man­lagt rest längst sträc­kor av al­la upp­täc­ka­re.

Ibn Bat­tu­ta föd­des i Tang­er i Ma­roc­ko 1304 som so­nen till en väle­ta­ble­rad ber­ber­fa­milj. Han lev­de i en tid då islam spreds in­te ba­ra i me­del­havs­om­rå­det ut­an ock­så i Afri­ka sö­der om Sa­ha­ra och på and­ra si­dan Cen­tra­la­si­en, i Osta­si­en. En­ligt fa­mil­jens tra­di­tion ut­bil­da­des han som en auk­to­ri­tet i islamsk rätts­lä­ra och han var tyd­li­gen till­räck­ligt för­mögen för att fi­nan­si­e­ra sin förs­ta ha­jj, pil­grims­re­sa, till Mek­ka. Den unge Ibn Bat­tu­ta läm­na­de barn­doms­hem­met år 1325. Han skul­le in­te

sät­ta sin fot i Tang­er igen för­rän det gått 25 år.

Även om det sä­kert fanns sorg vid av­ske­det och en del oro från för­äld­rar­nas si­da över den unge man­nens re­sa, skul­le han få va­ra med om fan­tas­tis­ka ting. Han min­des se­na­re sin star­ka in­re över­ty­gel­se om att han vil­le re­sa: ”Jag läm­na­de Tang­er, min fö­del­sestad, på tors­da­gen 2 Ra­jab år 725 (Ra­jab var den sjun­de må­na­den i Ha­ji­ri, den mus­lims­ka ka­len­dern) i av­sik­ten att gö­ra min pil­grims­färd till Mek­ka”. Ibn Bat­tu­ta fort­sät­ter: ”Jag gav mig iväg en­sam, ut­an va­re sig res­säll­skap som kanske munt­rat upp mig el­ler ka­ra­van till mitt be­skydd, jag drevs av en över­mäk­tig im­puls inom mig och en läng­tan djupt in­ne i mitt bröst att kun­na be­sö­ka de be­röm­da hel­ge­do­mar­na. Så om­fam­na­de jag mitt be­slut att läm­na mi­na nä­ra och kä­ra, man­li­ga så­väl som kvinn­li­ga, för att likt få­geln läm­na bo­et. Mi­na för­äld­rar var än­nu i li­vet och det smär­ta­de mig att skil­jas ifrån dem och bå­de de och jag sörj­de över att jag läm­na­de dem.” Han skul­le ald­rig mer se sin mam­ma och pap­pa i li­vet.

Pil­grims­re­san, ha­jj, till Mek­ka bru­ka­de va­ra i 16 må­na­der. Men Ibn Bat­tu­ta dröj­de sig kvar i två må­na­der i Tu­nis in­nan han slog föl­je med en ka­ra­van för att få be­skydd från no­ma­dis­ka röv­ar­band. När han nåd­de hamn­sta­den Alex­an­dria i Egyp­ten möt­te han två män som var mys­ti­ker. Män­nen såg att Ibn Bat­tu­tas vil­le bli världs­re­se­när.

I sta­den Ayd­hab vid Rö­da ha­vet bröt oro­lig­he­ter ut som för­hind­ra­de Ibn Bat­tu­ta att fort­sät­ta mot ara­bis­ka halvön. Han fick gö­ra den förs­ta av många ju­ste­ring­ar av si­na res­pla­ner och istäl­let ta sig dit via Je­ru­sa­lem, Bet­le­hem och Da­mas­kus. Ef­ter en må­nad i den sy­ris­ka hu­vud­sta­den fort­sat­te han sö­derut mot Me­di­na och pro­fe­ten Mu­hamme­ds grav in­nan han så små­ning­om kom till Mek­ka.

När den ob­li­ga­to­ris­ka pil­grims­re­san var full­bor­dad stan­na­de Ibn Bat­tu­ta en må­nad i Mek­ka. På hös­ten 1326 res­te han ös­terut mot Per­si­en och Irak istäl­let för att åter­vän­da hem. I sta­den Na­jaf läm­na­de han ka­ra­va­nens be­skydd och gav sig av mot Bag­dad. Sex må­na­der se­na­re ha­de han fär­dats längs Ti­gris till Bas­ra nä­ra kus­ten vid Per­sis­ka vi­ken. Föl­jan­de som­mar nåd­de han Bag­dad där han slog föl­je med en kung­lig ka­ra­van längs Si­den­vä­gen till Tabriz i nu­ti­da Iran. Hans re­sa tog ho­nom vi­da­re till Mo­sul i nu­ti­da Irak och över den tur­kis­ka grän­sen.

Nå­gon gång mel­lan åren 1328 och 1330 åter­vän­de Ibn Bat­tu­ta till Mek­ka och där­i­från fort­sat­te han till Jed­dah vid Rö­da ha­vet. Från Jed­dah seg­la­de han mot söd­ra Ara­bi­en och Afri­kas horn. Från den blomst­ran­de han­dels­sta­den Mo­ga­dishu fort­sat­te han mot Tan­za­ni­as kust där han be­skrev sta­den på ön Kil­wa som ”en av de vack­ras­te och äd­las­te stä­der som finns”.

Ibn Bat­tu­ta åter­vän­de se­dan till Mek­ka för tred­je gång­en in­nan han kor­sa­de Hor­muz-sun­det och Per­sis­ka vi­ken. Han ha­de hört histo­ri­er om Osta­si­ens stor­sla­gen­het. 1332 gav han sig iväg på en lång re­sa till In­di­en. Han följ­de Nil­da­len mot Kai­ro och res­te nord­ost ge­nom Pa­les­ti­na med up­pe­håll i fle­ra stä­der längs vägen. Egyp­ten gjor­de ett var­ak­tigt in­tryck på ho­nom. Om Kai­ro skrev han: ”Där hit­tar du al­la slags män­ni­skor, där finns de skrift­lär­de. Där finns de obil­da­de män­nen med hög ställ­ning. Där finns de frimo­di­ga, de för­sik­ti­ga och de med kort hu­mör. Där finns de be­röm­da och de helt bort­glöm­da. Det finns så många män­ni­skor i Kai­ro att de­ras rö­rel­ser blir som ha­vets vå­gor... Även om det är en gam­mal stad, för­blir dess själ ung­dom­lig och vi­tal.”

När han kom fram till Mind­re Asi­en låg stä­der i öst­ra och cen­tra­la Tur­ki­et längs res­vä­gen. Ibn Bat­tu­ta nåd­de Svar­ta ha­vets strän­der och seg­la­de till Krim­halvön in­nan han fort­sat­te mot syd­väst­ra

Ibn Bat­tu­ta trod­de att hans fa­milj här­stam­ma­de från den ber­bis­ka no­mad­stam­men la­wa­ta, som ur­sprung­li­gen kom från den li­bys­ka ök­nen.

de­len av den be­röm­da Gyl­le­ne hor­den, mon­go­ler­nas ri­ke i Cen­tra­la­si­en. Det sägs att han ska ha um­gåtts vid Öz Beg Khans hov och ha kom­mit till Kaspis­ka ha­vet och sta­den Astrak­han nä­ra flo­den Vol­gas myn­nings­del­ta. Fors­kar­na är oen­se om han verk­li­gen kom så långt norrut.

Den sto­ra sta­den Kon­stant­in­­­opel var hu­vud­stad i det by­san­tins­ka im­pe­ri­et och här möt­tes öst och väst. Ibn Bat­tu­ta kän­de sig dra­gen till den­na met­ro­pol och 1333 fick han re­da på att Öz Beg Khans hust­ru, som var dot­ter till den by­san­tins­ke kej­sa­ren Andro­nicus III Pa­lae­o­lo­gus, var gra­vid och skul­le åter­vän­da till sin hemstad för att fö­da. Ibn Bat­tu­ta följ­de med ka­ra­va­nen där hon fär­da­des och nu res­te han för förs­ta gång­en ut­an­för den mus­lims­ka värl­den. När han åter­vän­de till Öz Beg Khan kun­de han be­skri­va de märk­li­ga ting han sett hos by­san­ti­ner­na för den mon­go­lis­ke härs­ka­ren in­nan han åter­i­gen gav sig ut på nya re­sor. På sin färd ge­nom nu­ti­da Tad­ji­kis­tan, Uz­be­kis­tan och Af­gha­nis­tan såg Ibn Bat­tu­ta Hin­du Kus­hs otill­gäng­li­ga och höga bergs­top­par me­dan han tog sig fram längs den be­svär­li­ga vägen ge­nom bergs­pas­sen. Han min­des: ”Jag fort­sät­ter på vägen som le­der över ett stort snötäckt berg och det är väl­digt kallt. Ber­get kal­las Hin­du Kush, den hin­du­is­ke drä­pa­ren, ef­tersom de fles­ta sla­var­na från In­di­en dör av ky­lan”. I Del­hi ham­na­de Ibn Bat­tu­ta i tjänst hos den för­mög­ne sul­ta­nen Mu­ham­mad bin Tughluq och ar­be­ta­de där i två år som do­ma­re vid den lo­ka­la islams­ka dom­sto­len. Men sul­ta­nen var känd för sitt obe­räk­ne­li­ga be­te­en­de och i fle­ra år ham­na­de Ibn Bat­tu­ta än i on­åd och än i gunst hos den

Ut­ö­ver sin ju­ri­dis­ka ut­bild­ning var Ibn Bat­tu­ta även en skick­lig bo­ta­ni­ker. ”Ki­nas stor­sla­gen­het och främ­man­de kul­tur fa­sci­ne­ra­de Ibn Bat­tu­ta.”

lyn­ni­ge härs­ka­ren. Till slut, ef­ter fle­ra för­sök att ta sig där­i­från, drog Ibn Bat­tu­ta för­del av möj­lig­he­ten att bli am­bas­sa­dör i Yu­an­dy­nastins Ki­na.

Re­san till Ki­na var fa­ro­fylld och Ibn Bat­tu­ta nåd­de in­te fram till Qu­an­z­hou vid Syd­ki­ne­sis­ka ha­vet för­rän 1345. Längs vägen be­sök­te han ön Su­mat­ra, Ma­lac­ka­halvön och in­lan­det i vad som idag he­ter Vi­et­nam. Ki­nas stor­sla­gen­het och dess främ­man­de men blomst­ran­de ri­ka kul­tur fa­sci­ne­ra­de Ibn Bat­tu­ta. Sär­skilt im­po­ne­rad var han av de ki­ne­sis­ka si­den­ty­ger­na, det ex­o­tis­ka kö­ket och det fi­na pors­li­net som han fel­ak­tigt trod­de till­ver­ka­des av kol. Ibn Bat­tu­ta res­te vi­da om­kring i Ki­na och be­sök­te så­väl de tät­be­fol­ka­de kust­om­rå­de­na i Hang­z­hou som in­lan­dets Beijing. Där pre­sen­te­ra­de han sig vid ho­vet som am­bas­sa­dör för Deh­lis härs­ka­re kej­sa­re Tog­hon Te­mür. Han res­te längs det sto­ra ki­ne­sis­ka ka­nal­sy­ste­men som för­band flo­der­na Yangt­ze och Gu­la flo­den. Han åter­vän­de till Qu­an­z­hou 1346 för att re­sa mot Mek­ka. Det var en svår och lång re­sa men Ibn Bat­tu­ta vil­le in­te åter­vän­da till Del­hi, ef­tersom han var rädd för att Tughlug än en gång skul­le va­ra på då­ligt hu­mör. När han väl kom­mit fram till Mek­ka be­stäm­de han sig för att änt­li­gen vän­da hemåt mot Ma­roc­ko. Re­san från Ki­na ha­de ta­git tre år och när Ibn Bat­tu­ta nåd­de Tang­er 1349 här­ja­de di­ger­dö­den i Eu­ro­pa och Nord­af­ri­ka. Inom ett år var den rast­lö­se även­ty­ra­ren på re­san­de fot igen – den­na gång till Gi­bral­tar och Gra­na­da i Spa­ni­en. Nå­gon gång mel­lan 1351 och 1354 gav han sig i kast med att kor­sa den väl­di­ga Sa­ha­raök­nen för att nå kung­a­dö­met i Ma­li. Han följ­de flo­den Ni­ger och nåd­de det sä­ge­nom­spun­na Tim­buk­tu på ka­mel. På hös­ten 1353 bör­ja­de ut­fors­ka­ren sin sista re­sa och be­gav sig till­ba­ka mot Ma­roc­ko, dit han an­län­de i bör­jan av 1354.

Ibn Bat­tu­ta be­rät­ta­de om si­na även­tyr för Ibn Ju­zayy, en för­tro­gen skriv­kun­nig och lärd man. År­hund­ra­den av stu­di­er har för­an­lett miss­tan­ken att vis­sa de­lar av det fär­di­ga ver­ket, be­tit­lat En gå­va till dem som kon­temp­le­rar över stä­der­nas un­der­verk och re­sans mi­ra­kel, el­ler helt en­kelt Rih­la (re­sor), är lå­na­de från and­ra re­se­nä­rers be­rät­tel­ser. Hursom­helst ut­gör skild­ring­ar­na en re­do­gö­rel­se för li­vet i den mus­lims­ka värl­den på 1300-ta­let.

Un­der si­na sista år i li­vet blev den sto­re re­se­nä­ren Ibn Bat­tu­ta åter­i­gen ut­nämnd till islamsk do­ma­re i Ma­roc­ko. Han dog runt år 1369.

Den en­da in­for­ma­tion vi har till­gång till om Ibn Bat­tu­tas liv finns i hans be­röm­da re­seskild­ring­ar, Rih­la (re­sor).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.