Va­sco da Ga­ma

Va­sco da Ga­mas re­sa från Lis­sa­bon till In­di­en via Go­da­hopp­sud­den 1497 för­änd­ra­de värl­den och av­slö­ja­de fle­ra hund­ra år gam­la my­ter.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Por­tu­gi­sen som var först med att run­da Go­da­hopp­sud­den.

Bak­grun­den till Va­sco da Ga­mas hi­sto­ris­ka re­sa till In­di­en 1497 är fa­sci­ne­ran­de. Lil­la Por­tu­gal, kust­lan­det på ibe­ris­ka halvön i Eu­ro­pas ut­kant, för­änd­ra­de världs­hi­sto­ri­en med si­na re­sor un­der 1400-ta­let längs Väst­af­ri­kas kust. Så små­ning­om run­da­de de ock­så Go­da­hopp­sud­den, som de från bör­jan – och in­te ut­an an­led­ning – kal­la­de för Stor­mar­nas ud­de.

Det lil­la lan­det ha­de en djup re­vansch­lust och dröm­mar som var stör­re än dess egen stor­lek. Be­slut­sam­he­ten och hän­syns­lös­he­ten i den lil­la na­tio­nen häng­de ihop med en lång rad av dess kung­ar som ha­de gott själv­för­tro­en­de och såg sig själ­va som ut­val­da till hög­re syf­ten. Por­tu­gal be­fann sig ock­så i stän­dig kon­kur­rens med sin gran­ne Spa­ni­en. Bå­da län­der­na vil­le byg­ga sto­ra im­pe­ri­er och kam­pen in­ten­si­fi­e­ra­des när Christo­fer Co­lum­bus, spons­rad av spans­ka kro­nan, seg­la­de i hamn och be­rät­ta­de att han ha­de hit­tat sjö­vä­gen väs­terut till In­di­en (egent­li­gen ha­de han fun­nit Kari­bi­en). Ti­di­ga­re ha­de Co­lum­bus av­vi­sats när han bett om stöd för sin re­sa, men nu ut­lös­te ny­he­ter­na en kapp­löp­ning mel­lan län­der­na. Nu var det all­var. Por­tu­gals ut­veck­ling till en ma­rin stor­makt ha­de skett i fle­ra mind­re steg. Un­der 1400-ta­let gjor­de de en lång rad upp­täck­ter, bå­de geo­gra­fis­ka och na­vi­ga­tions­mäs­si­ga. Lis­sa­bon blomst­ra­de och bör­ja­de lik­na en mång­kul­tu­rell hubb. Ast­ro­no­mer, kar­to­gra­fer, ma­te­ma­ti­ker och köp­män drogs till den spän­nan­de met­ro­po­len.

På trös­keln till At­lan­ten blev Por­tu­gals geo­gra­fi nu till en för­del sna­ra­re än en nack­del. Även om lan­det låg i ut­kan­ten av Eu­ro­pa och por­tu­gi­ser­na i många av­se­en­den var re­la­tivt iso­le­ra­de från hän­del­ser på kon­ti­nen­ten, ha­de de när­ma­re till­gång till de sto­ra världs­ha­ven. Från och med år 1415, till att bör­ja med un­der prins Hen­rik (känd som Hen­rik Sjö­fa­ra­ren), ha­de Por­tu­gal upp­täckt och namn­gett Azo­rer­na och Kap Ver­deö­ar­na. Des­sa plat­ser fun­ge­ra­de nu som ba­ser för vi­da­re ut­forsk­ning av ha­ven. Por­tu­gi­ser­na var duk­ti­ga sjö­fa­ra­re och go­da skepps­byg­ga­re. De­ras vå­ga­de re­sor ut i det okän­da gjor­des of­ta med två el­ler tre ka­ra­vel­ler (en far­tygs­typ med tri­angu­lä­ra så kal­la­de la­tin­se­gel). Snart bör­ja­de de rik­ta in si­na an­sträng­ning­ar på att hit­ta sjö­vä­gen till In­di­en via Afri­ka.

Por­tu­gi­ser­na ha­de re­dan länge seg­lat längs den af­ri­kans­ka kus­ten. De ha­de mar­ke­rat si­na rut­ter med land­mär­ken i form av sto­ra sten­pe­la­re längs Väst­af­ri­kas kust­län­der och nu vil­le de nå den and­ra si­dan av kon­ti­nen­ten. Där­för tog de sig längs Se­ne­gal­flo­den och Kongoflo­den och kom till många ex­o­tis­ka plat­ser längs vägen. Det led­de dem för­vis­so i viss ut­sträck­ning läng­re ös­terut, men de nåd­de in­te and­ra si­dan kon­ti­nen­ten. I slu­tet av 1400-ta­let ha­de de in­te hit­tat nå­gon väg till Väst­af­ri­ka.

Un­der en re­sa nåd­de de än­da till An­go­la där de res­te ett min­nes­mär­ke med or­den: ”I ti­den då det gått 6 681 år från det att jor­den ska­pa­des och 1 482 år se­dan vår her­re Je­sus Kristus, den högs­tes och mäk­ti­ges fö­del­se, sän­de kung João II av Por­tu­gal sin väp­na­re Di­o­go Cão för att upp­täc­ka det­ta land och re­sa des­sa pe­la­re.”

Ba­ra två år se­na­re, 1488, seg­la­de Bar­tolo­meu Di­as och hans be­sätt­ning läng­re än nå­gon­sin för­ut. De run­da­de Go­da­hopp­sud­den in­nan de åter­vän­de, ut­mat­ta­de och räd­da för allt det okän­da som ha­de le­gat fram­för dem. Nu fanns det be­vis för en möj­lig väg till In­dis­ka Oce­a­nen via Afri­ka, men det blev in­te nå­gon rush att be­ge sig dit. Det skul­le drö­ja nio år in­nan näs­ta por­tu­gi­sis­ka ex­pe­di­tion be­gav sig.

Allt­se­dan me­del­ti­den ha­de histo­ri­er cir­ku­le­rat om en kris­ten kung i Afri­ka. En­ligt tra­di­tio­nen

skul­le han he­ta ”Pres­ter John” (präs­ten John). De eti­o­pis­ka kung­ar­na som själ­va var krist­na fyll­de på med histo­ri­er om den my­tis­ka fi­gu­ren.

Re­li­gi­ons­till­hö­rig­het var en vik­tig del av por­tu­gi­ser­nas idé om In­dis­ka Oce­a­nen: de av­skyd­de islam och ha­de till skill­nad från si­na spans­ka gran­nar i ös­ter spar­kat ut mo­rer­na på ett ti­digt sta­di­um. Nu trod­de de att de ge­nom att in­gå en al­li­ans med den my­tis­ke präs­ten John skul­le över­ta do­mi­nan­sen över han­deln från mus­li­mer­na. De­ras am­bi­tio­ner var bå­de ide­o­lo­gis­ka och eko­no­mis­ka.

En av­gö­ran­de hän­del­se som fö­re­gick da Ga­mas ex­pe­di­tion var Tor­desil­last­rak­ta­tet från 1494, ett av­tal som för­hand­lats fram med hjälp av på­ven Alex­an­der VI och som mer el­ler mind­re de­la­de upp värl­den i två de­lar. Span­jo­rer­na fick allt väs­terut me­dan land i sö­der och ös­ter skul­le till­hö­ra por­tu­gi­ser­na. Me­ri­di­an­lin­jen – som ut­gjor­de grän­sen mel­lan väs­ter och ös­ter – mar­ke­ra­des mitt ute i At­­lan­ten. Att fast­stäl­la me­ri­di­a­nen var kom­pli­ce­rat i en tid när man in­te räk­na­de la­ti­tud i gra­der ut­an an­vän­de sig av ål­der­dom­li­ga di­stans­­mått. Por­tu­gi­ser­na kun­de räk­na Bra­si­li­en, som de upp­täckt av en slump år 1500, som sitt. Flot­til­ja­mi­ra­len Pedro Ál­vares Cabral rå­ka­de stö­ta på lan­det när han gjor­de en ”vol­ta do mar” (sjö­vän­da)-ma­nö­ver på sin väg mot In­di­en.

Por­tu­gi­ser­na bygg­de sto­ra far­tyg som var väl­digt djup­gå­en­de och allt­så in­te sär­skilt väl läm­pa­de för ut­fors­kan­de längs kus­ter­na. När Va­sco da Ga­ma gav sig iväg för att upp­täc­ka sjö­vä­gen till In­di­en den 8 ju­li 1497 an­vän­de han sig istäl­let av tre mind­re bå­tar i kom­bi­na­tion med ett stör­re för­råds­skepp. Själv ha­de Va­sco da Ga­ma befäl över ga­le­a­sen São Gabri­el me­dan hans bror Pau­lo da Ga­ma seg­la­de São Ra­fael. Den mins­ta bå­ten var Ber­rio, en ka­ra­vell, med Ni­col­au Co­el­ho vid rod­ret. Väl­digt li­te är känt om hur det gick till när Va­sco da Ga­ma val­des ut för upp­dra­get. Men det ver­kar som om han var ett andra­handsval. Kung Ma­nu­el ha­de först frå­gat Va­scos bror Pau­lo om han vil­le gö­ra re­san, men Pau­lo ha­de tac­kat nej på grund av då­lig häl­sa. Nu när Va­sco fick upp­dra­get istäl­let be­stäm­de sig Pau­lo för att än­då föl­ja med på ex­ped­­i­­­­ti­o­nen, även om han in­te led­de den. Brö­der­na da Ga­ma var av en läg­re adels­släkt från hamn­sta­den Si­nes. Va­sco ha­de an­tag­li­gen bå­de den er­fa­ren­het av att seg­la far­tyg och de go­da sjö­kun­ska­per som be­höv­des för att bli ut­nämnd till flot­til­ja­mi­ral. Hans våld­sam­ma och ag­gres­si­va tem­pe­ra­ment stod in­te nöd­vän­digt­vis i vägen för en så­dan ut­näm­ning. Det be­tyd­de att han skul­le hål­la ord­ning på sin be­sätt­ning, ett tufft jobb för en hård kil­le. Da Ga­mas våld­sam­ma hu­mör och då­li­ga om­dö­me led­de till mas­sak­rer och blods­spil­lan och det skul­le bli mer av den va­ran när Por­tu­gal väl bör­jat få kon­troll över han­deln på In­dis­ka oce­a­nen. Som­ma­ren 1497 seg­la­de den lil­la flot­til­jen i gynn­sam vind mot Kap Ver­deö­ar­na, dit de an­län­der 14 da­gar se­na­re. Där­i­från fort­sat­te de väs­terut för att an­vän­da sig av sam­ma na­vi­ga­tions­tek­nik som Di­as och gö­ra en vol­ta do mar-ma­nö­ver. Ef­ter tre da­gar längs kus­ten run­da­de de Go­da­hopp­sud­den. Re­san längs kus­ten ha­de in­ne­bu­rit fle­ra mö­ten med ur­be­folk­ning­ar, någ­ra vän­li­ga, and­ra mer av­vak­tan­de. Ter­ra in­cog­ni­ta, okänt land, bred­de ut sig. Da Ga­ma kal­la­de den­na kustre­gi­on ”Na­tal” ef­tersom han läm­na­de den på jul­da­gen 1497.

I Mocam­bi­que stöt­te da Ga­ma på ara­bis­ka han­dels­­­­far­tyg och han blev all­de­les fa­sci­ne­rad över att ara­ber kun­de pra­ta kas­ti­li­ans­ka. Värl­den de nu seg­la­de in i var mer pro­gres­siv än den de läm­nat bakom sig. Ha­vet var en in­ter­na­tio­nell are­na där många oli­ka folk och kul­tu­rer fär­da­des och i de so­ci­alt liv­li­ga ham­nar­na ta­la­des en rad oli­ka språk. Nå­got pa­ra­dis var det för­stås in­te – det fanns kon­flik­ter och mot­sätt­ning­ar mel­lan kon­kur­ren­ter och så vi­da­re – men han­dels­nät­ver­ken och kust­stä­der­na som för­band kon­ti­nen­ter­na Afri­ka och Asi­en var oer­hört myc­ket mer so­fisti­ke­ra­de och kos­mo­po­li­tis­ka än i det sam­ti­da Eu­ro­pa. Det dröj­de in­te hel­ler länge för­rän da Ga­ma lagt mär­ke till hur den re­la­tivt fred­li­ga han­dels­kul­tu­ren ha­de med­fört att många far­tyg sak­na­de till­räck­lig för­svars­styr­ka, nå­got som gjor­de dem till lov­ligt byte i hans ögon.

Va­sco da Ga­ma var djupt miss­tänk­sam till sin na­tur och ha­de nä­ra till ag­gres­sion och vre­de, nå­got som kom att präg­la i stort sett al­la mö­ten med främ­man­de folk på re­san. Flot­til­ja­mi­ra­len kun­de gå för­sik­tigt fram, men hans oför­måga att kun­na re­la­te­ra till and­ra och för­stå de­ras mo­tiv led­de till miss­för­stånd, att han upp­för­de sig okäns­ligt och or­sa­ka­de onö­di­ga kon­flik­ter och än­nu vär­re: blod­bad och mas­sak­rer.

Han ha­de som va­na att tor­te­ra lo­kal­be­folk­ning­en

när han vil­le ha in­for­ma­tion och han rö­va­de bort ota­li­ga män­ni­skor som han tog som giss­lan och över­lev­de fle­ra blo­di­ga sam­man­stöt­ning­ar med oli­ka stam­höv­dning­ar.

Vid ett till­fäl­le kan hans pa­ra­noia ha va­rit be­fo­gad. Por­tug­iser­na er­tap­pa­de en sam­ling män som för­sök­te bor­da de­ras skepp mitt i nat­ten. Det var un­der sam­ma tid som da Ga­ma till­fång­a­tog hin­du­er för att om­vän­da dem till kris­ten­do­men med våld och kal­la­de dem ”gul­bru­ning­ar”.

Hans fräck­het kul­mi­ne­ra­de i mö­te­na med samud­rin i Kol­ka­ta (Cal­cut­ta) då da Ga­ma flag­rant strun­ta­de i allt som de lo­ka­la se­der­na på­bjöd: han väg­ra­de be­ta­la nå­gon tull el­ler skatt, han väg­ra­de läm­na sitt far­tyg ef­tersom han me­na­de att mus­lims­ka köp­män kon­spi­re­ra­de emot ho­nom (nå­got som i och för sig vi­sa­de sig stäm­ma) och han kräv­de au­di­ens hos samud­rin på si­na eg­na vill­kor. De gå­vor han ha­de med sig var bil­li­ga små­sa­ker och någ­ra skjor­tor, nå­got som led­de till att han blev ut­skrat­tad vid ho­vet och som samud­rin upp­fat­ta­de som en ren för­o­lämp­ning. Till sist gav han sig av för­följd av en hel ar­ma­da av ara­bis­ka köp­män. Da Ga­ma ha­de kanske ska­pat histo­ria, men någ­ra nya vän­ner ha­de han in­te fått. Por­tu­gi­ser­na skul­le så små­ning­om härs­ka över he­la In­dis­ka oce­a­nen och da Ga­mas seg­lats mar­ke­ra­de bör­jan på den ut­veck­ling­en. När han i vre­des­mod läm­nat den asi­a­tis­ka sub­kon­ti­nen­ten ha­de da Ga­ma ho­tat med att kom­ma till­ba­ka. Våld­sam­het och hämnd- och härs­kar­lyst­nad var han in­te en­sam om, och snart var Por­tu­gal det förs­ta eu­ro­pe­is­ka im­pe­ri­um som be­härs­ka­de sto­ra de­lar av jord­klo­tet. De lyc­ka­des ta kon­troll över krydd­han­deln i ös­ter till stor för­tret för si­na gran­nar span­jo­rer­na. Ko­lo­ni­al­mak­ter­nas era ha­de in­letts och värl­den skul­le ald­rig mer va­ra sig lik.

”Hans oför­måga att re­la­te­ra till och för­stå and­ras mo­tiv led­de till miss­för­stånd.”

Da Ga­ma be­vil­ja­des au­di­ens hos kung­en av Cal­cut­ta (Kol­ka­ta). Por­tu­gi­ser­na för­sök­te blid­ka ho­nom med gå­vor men han var in­te sär­skilt im­po­ne­rad.

Mil­stol­pe Ri­tu­a­len vid re­sans bör­jan På kväl­len in­nan av­re­san gick da Ga­ma och hans res­kam­ra­ter ner till stran­den i ett föl­je i fack­lor­nas och ste­a­rin­lju­sens sken. Präs­ter och mun­kar läs­te bö­ner och sjöng psal­mer me­dan folk­sam­ling­en grät och fa­mil­je­med­lem­mar va­da­de ut i vatt­net för att ta ad­jö. Man bik­ta­de sig och be­sätt­ning­en för­des i små skepps­bå­tar ut till de vän­tan­de far­ty­gen. 8 ju­li 1497

Va­sco da Ga­mas grav i San­ta Engrá­cia kyr­ka i Lis­sa­bon, Por­tu­gal.

Mil­stol­pe Vå­gad seg­lats Ef­ter sitt up­pe­håll på Kap Ver­deö­ar­na ut­för­de da Ga­mas far­tyg en ma­nö­ver som gått till sjö­farts­hi­sto­ri­en. Istäl­let för att seg­la längs den kän­da väst­af­ri­kans­ka kus­ten, styr­de de rakt ut på öpp­na ha­vet för att fånga vin­dar på Sydat­lan­ten. Des­sa skul­le för­hopp­nings­vis ta dem runt Go­da­hopp­sud­den och vi­da­re ut på In­dis­ka Oce­a­nen. De sik­ta­de land 93 da­gar se­na­re . Au­gusti 1497

En konst­närs vi­sion av hur det kan ha sett ut när da Ga­mas ar­ma­da läm­na­de Por­tu­gal och vin­ka­de av kung Ma­nu­el I.

Mil­stol­pe In­di­en i sik­te Mer än 300 da­gar ef­ter det att de läm­nat hem­ma­ham­nen i Lis­sa­bon och ef­ter fle­ra up­pe­håll längs af­ri­kans­ka kus­ten seg­la­de da Ga­mas eska­der änt­li­gen ut på In­dis­ka Oce­a­nen. Det var monsun­sä­song och de seg­la­de i tjock dim­ma och i kraf­ti­ga vin­dar när de fick syn på höga berg. De ha­de änt­li­gen nått In­di­en. 18 maj 1498

Va­sco da Ga­ma land­sti­ger i Kol­ka­ta. Hans hi­sto­ris­ka sjö­re­sa skul­le för­änd­ra värl­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.