Re­sor­na till Nya Ze­e­land

Lan­det som for­ma­des för 90 mil­jo­ner år se­dan var obe­trätt av män­ni­skor än­da tills för 740 år se­dan. Nya Ze­e­land var en över­rask­ning för ti­dens upp­täc­ka­re.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Nya Ze­e­land blev en över­rask­ning för dem som vå­ga­de gö­ra den långa och ut­ma­nan­de re­san.

Nya Ze­e­land be­fin­ner sig på ett så­dant av­stånd från res­ten av ci­vi­li­sa­tio­nen att det snudd på var den sista stör­re land­mas­sa som blev be­bodd över­hu­vud­ta­get. De förs­ta bo­sät­tar­na var po­ly­ne­sis­ka upp­täc­ka­re på 1200-ta­let. De kom från öar­na runt Ta­hiti 400 mil bort och fär­da­des i öpp­na ka­no­ter som rym­de 60 per­so­ner. An­tag­li­gen kom de i fle­ra om­gång­ar till det nya lan­det och de ha­de med sig den po­ly­ne­sis­ka råt­tan (ki­o­re). Ef­tersom ki­o­ren in­te kan sim­ma så bra vet vi att den in­te kan ha nått Nya Ze­e­land ut­an hjälp av mänsk­li­ga far­kos­ter. Ar­ke­o­lo­gis­ka ut­­gräv­ning­ar av de ti­di­gas­te mänsk­li­ga bo­sätt­ning­ar­na på Nya Ze­e­land vi­sar frö­ställ­ning­ar med ka­rak­ter­is­tis­ka bit­mär­ken från ki­o­re, sam­ti­digt som kol­da­te­ring­ar har klar­lagt att inga män­ni­skor fanns på Nya Ze­e­land fö­re 1280.

De ti­di­ga ko­lo­ni­sa­tö­rer­na var ma­o­ri-fol­ket. De­ras språk påmin­de om and­ra språk i Po­ly­ne­si­en, men de ha­de sin egen kul­tur. På 1800-ta­let blev det en po­pu­lär fö­re­ställ­ning i Eu­ro­pa att ma­o­ri­er­na ha­de er­öv­rat lan­det från en an­nan, myc­ket äld­re ci­vi­li­sa­tion som man kal­la­de för mo­ri­o­ri. Det­ta pri­mi­ti­va folk skul­le ha dött ut i kam­pen mot ma­o­ri­er­na – al­la ut­om en li­ten folk­spill­ra som skul­le ha över­levt på Chat­ha­mö­ar­na. Nu­me­ra vet vi att det an­tag­li­gen var tvärtom. Mo­ri­o­ri-fol­ket var ur­sprung­li­gen ma­o­ri från Nya Ze­e­land som ut­fors­ka­de och bo­sat­te sig på Chat­ha­mö­ar­na runt år 1500. De blev kul­tu­rellt iso­le­ra­de från ma­o­ri­er­na på Nya Ze­e­land och bör­ja­de in­te kal­la sig själ­va för mo­ri­o­ri för­rän på 1830-ta­let då de möt­te ma­o­ri som kom till öar­na till­sam­mans med eu­ro­pé­er. På 1560-ta­let ha­de spans­ka och por­tu­gis­is­ka skepp bör­jat tra­fi­ke­ra Stil­la ha­vet re­gel­bun­det. Sam­ti­digt var de eu­ro­pe­is­ka kar­tor­na och sjö­kor­ten över de om­rå­den i Stil­la ha­vet som lig­ger sö­der om In­do­ne­si­en fort­fa­ran­de till störs­ta de­len tom­ma. Det skul­le drö­ja till år 1642 in­nan den ne­der­länds­ke sjö­fa­ra­ren Abel Tas­man blev den förs­te att nå Nya Ze­e­land. Tas­man ha­de skic­kats ut av det hol­länds­ka Ostindiska kompaniet för att kart­läg­ga ett helt okänt stäl­le som kal­la­des Be­ach (strand). Man trod­de vid den­na tid att det var den nor­ra kus­ten av den söd­ra jät­te­kon­ti­nen­ten Ter­ra Austra­lis (det söd­ra lan­det). Tas­man kun­de in­te fin­na den­na kontin­tent ef­tersom den in­te ex­i­ste­ra­de, åt­minsto­ne in­te på den plats som den ti­dens sjö­kort in­di­ke­ra­de. Fö­re­ställ­ning­en var att det fanns en jät­te­lik kon­ti­nent runt he­la Stil­la ha­vets söd­ra kust. Det­ta

Abel Tas­man döp­te Nya Ze­e­land till Sta­ten Landt ef­tersom han trod­de att det var en del av Sta­ten Is­land ut­an­för ar­gen­tins­ka kus­ten.

grun­da­de sig i sin tur på ett okri­tiskt ac­cep­te­ran­de av Mar­co Po­los iakt­ta­gel­ser från si­na re­sor 300 år ti­di­ga­re. Idag vet vi att Mar­co Po­lo ha­de miss­upp­fat­tat en hel del. Pre­cis som många and­ra oupp­täck­ta kon­ti­nen­ter skul­le Ter­ra Austra­lis ha va­rit fullt av guld och det hol­länds­ka Ostindiska kompaniet var för­stås in­tres­se­ra­de av att nå fram först för att hit­ta det ut­lo­va­de gul­det.

Tas­mans upp­gift var in­te så en­kel som att ba­ra seg­la sö­derut tills han nåd­de land. Han läm­na­de den hol­länds­ka ham­nen Bata­via (nu­ti­da Djakar­ta i In­do­ne­si­en), men för att kun­na dra nyt­ta av vin­dar­na höll han kur­sen väst-syd­väst näs­tan he­la vägen över In­dis­ka oce­a­nen tills han nåd­de Mau­ri­ti­us. Där la­de han om kur­sen för att istäl­let seg­la ost-syd­ost. Den 24 no­vem­ber 1642 sik­ta­de han väst­kus­ten av Tas­ma­ni­en. Då ha­de han till­rygg­a­lagt en sträc­ka mot­sva­ran­de 1 400 mil för att kom­ma 400 mil läng­re sö­derut.

Tas­ma­ni­en blev så små­ning­om upp­kal­lat ef­ter Tas­man. Själv gav han plat­sen nam­net Van Di­e­mens Land för att ära An­to­nie van Di­e­men som var en av fi­nan­siä­rer­na för Tas­mans re­sa. Någ­ra da­gar se­na­re blev han den förs­te eu­ro­pé som upp­täck­te Nya Ze­e­land. Han seg­la­de norrut längs Söd­ra öns väst­kust i fem da­gar in­nan han skic­ka­de iland två bå­tar för att hit­ta dricks­vat­ten, men in­nan de ha­de nått land blev de an­fall­na av ma­o­ri­er i en stor ka­not som dö­da­de fy­ra be­sätt­nings­män. När Tas­man för­sök­te fly där­i­från at­tac­ke­ra­des han av yt­ter­li­ga­re el­va ka­no­ter. Då sköt han på dem med en ka­non och kan ha dö­dat en ma­o­ri. Där­ef­ter kal­la­de Tas­man den­na vik för Mur­de­rer’s Bay (Mör­dar­nas vik). Se­dan dess har den döpts om till Gol­den Bay (Gyl­le­ne vi­ken).

Tas­man åter­vän­de ald­rig till Nya Ze­e­land. När han an­länt till Bata­via den 15 ju­ni 1643 blev det hol­länds­ka Ostindiska kompaniet be­svik­na över att han in­te ut­fors­kat om­rå­det mer nog­grant. När hans ex­pe­di­tion var över var han den förs­te eu­ro­pé som seg­lat sö­der om 27:e bredd­gra­den i Stil­la ha­vet. Men var­ken han själv ell­ler hans be­sätt­ning ha­de sti­git iland på Nya Ze­e­land. Tas­mans bi­drag till det ut­fors­kan­det var en tag­gig lin­je på kar­tan ut­an nå­got som angav om det var en ö el­ler kust­en av en kon­ti­nent. Hol­län­dar­na var in­te mo­ti­ve­ra­de att gö­ra fle­ra ex­pe­di­tio­ner. Det dröj­de yt­ter­li­ga­re 125 år in­nan eu­ro­pe­is­ka far­tyg nåd­de Nya Ze­e­lands strän­der igen. Den­na gång­en var det kap­ten Ja­mes Cook, en 39-årig of­fi­cer i brit­tis­ka flot­tan som ny­li­gen upp­höjts till löjt­nant för att kun­na bli be­fäl­ha­va­re över En­de­a­vour. Hans främs­ta mål var att ob­ser­ve­ra Ve­nus­pas­sa­gen som skul­le sy­nas från Ta­hiti den 13 april 1769. När ob­ser­va­tio­nen och dess mät­ning­ar var ut­för­da tog han itu med näs­ta upp­drag som hand­la­de om att seg­la 40 bredd­gra­der sö­derut för att sö­ka ef­ter Ter­ra Austra­lis. Upp­dra­get var hem­ligt ef­tersom Stor­bri­tan­ni­en hop­pa­des att kun­na häv­da sin över­hög­het över den ”gyll­ne kon­ti­nen­ten” ut­an nå­gon kon­kur­rens. Man vil­le in­te dra till sig and­ra na­tio­ners upp­märk­sam­het in­nan den brit­tis­ka flag­gan var tryggt och sä­kert his­sad i det nya lan­det. Cooks in­struk­tio­ner in­ne­bar att om han in­te nåd­de land 40 gra­der sö­derut, skul­le han läg­ga om kur­sen mot väs­ter och seg­la mel­lan 35:e och 40:e bredd­gra­der­na tills han nåd­de den av Abel Tas­man upp­täck­ta kust­lin­jen. Cook själv tviv­la­de på att det fanns nå­gon oupp­täckt syd­lig kon­ti­nent men var å and­ra si­dan an­ge­lä­gen om att kun­na pre­sen­te­ra be­vis för det för si­na över­ord­na­de. Där­för följ­de han mi­nu­ti­öst si­na in­struk­tio­ner. Den 8 ok­to­ber 1769 sik­ta­de Nicho­las Young, son till fält­skä­ren, Nya Ze­e­lands nord­väst­kust från en ut­kik. En­de­a­vour la­de för an­kar i Po­ver­ty Bay och Cook upp­kal­la­de land­om­rå­det ef­ter poj­ken: Young Nick´s He­ad.

Un­der det när­mas­te halv­å­ret ut­fors­ka­de be­sättn­ing­en tål­mo­digt he­la Nya Ze­e­lands kust. Cook var en skick­lig kar­to­graf och väl­digt nog­grann. Han be­vi­sa­de att lan­det in­te satt ihop med nå­gon stör­re kon­ti­nent och han hit­ta­de sun­det mel­lan de två hu­vud­ö­ar­na (sun­det är nu upp­kal­lat ef­ter ho­nom) som Abel Tas­man ha­de mis­sat. Att ut­fö­ra ex­ak­ta mät­ning­ar var ett ris­ka­belt fö­re­tag ef­tersom det in­ne­bar att far­ty­get mås­te seg­la så nä­ra den out­fors­ka­de kus­ten som möj­ligt. Om nat­ten mås­te bå­ten lig­ga stil­la på ex­akt sam­ma stäl­le så att man kun­de fort­sät­ta mät­ning­ar­na näs­ta mor­gon. När det in­te gick att hit­ta nå­gon lämp­lig plats att ank­ra på mås­te be­sätt­ning­en för hand hjäl­pa till att hål­la emot tid­vat­ten, vind och vå­gor. Än idag står sig Cooks kar­tor över Nya Ze­e­land med ba­ra två un­dan­tag: Banks halvö nä­ra Christ­church ser ut som en ö på Cooks kar­ta och han ver­kar även ha trott att den mer syd­ligt be­läg­na Ste­ward Is­land fak­tiskt häng­de ihop med fast­lan­det.

Cooks in­ställ­ning till ma­o­ri­er­na var att för­sö­ka eta­ble­ra vän­skap­li­ga re­la­tio­ner med dem om det var möj­ligt. Han var en av de förs­ta sjö­fa­ra­re som åt färsk frukt och grön­sa­ker för att mot­ver­ka skör­bjugg, och han la­de till på al­la stäl­len där det var möj­ligt att fyl­la på för­rå­den. Men ma­o­ri­er­na väl­kom­na­de in­te all­tid En­de­a­vours an­komst. När Cook an­län­de till Po­ver­ty Bay förs­ta gång­en, at­tac­ke­ra­des någ­ra sjö­män som läm­nats kvar på stran­den för att vak­ta bå­tar­na av fy­ra ma­o­ri­er. Förs­te un­der­be­fäls­ha­va­re om­bord på En­de­a­vour gav eld och en av ma­o­ri­er­na dö­da­des. Da­gen där­på kom Cook iland med gå­vor för att vi­sa att det he­la va­rit ett miss­tag. Han ha­de ock­så med sig en tolk från Ta­hiti. Men plöts­ligt tog en ma­o­ri en vär­ja från en sjö­man i be­sätt­ning­en, vil­ket led­de till att ma­o­ri­ern blev skju­ten.

Cooks näs­ta drag blev att till­fång­a­ta en mind­re grupp ma­o­ri­er till sjöss i sin ka­not. Hans plan var att ge dem gå­vor för att se­dan för­sät­ta dem på fri fot, men pla­nen gick snett när hans skepps­båt upp­täck­tes och ma­o­ri­er­na gick till at­tack. I det föl­jan­de tu­mul­tet dö­da­des och så­ra­des tre el­ler fy­ra ma­o­ri­er och yt­ter­li­ga­re tre togs till­fånga.

Ja­mes Cook har fått ge namn åt någ­ra land­mär­ken längs Nya Ze­e­lands kust. Ber­get Mt Cook och Cooksun­det bär hans namn.

De till­fång­a­tag­na be­hand­la­des väl om­bord på En­de­a­vour och släpp­tes igen näs­ta dag, men den di­plo­ma­tis­ka tak­ti­ken ha­de miss­lyc­kats. Vid ett an­nat till­fäl­le när­ma­de sig en fis­ke­ka­not med 20 ma­o­ri­er och Cook bör­ja­de köpslå om fisk med dem med hjälp av sin ta­hi­tis­ke tolk. Men när tol­kens skepps­gos­se klätt­ra­de ner i ka­no­ten för att häm­ta fis­ken blev han kid­nap­pad av ma­o­ri­er­na som padd­la­de iväg i full has­tig­het. Cooks män bör­ja­de då att skju­ta och dö­da­de två ma­o­ri­er och ska­da­de en. Poj­ken lyc­ka­des ta sig loss, dy­ka ner i vatt­net och räd­da sig om­bord på En­de­a­vour. Cook namn­gav de om­gi­van­de bran­ta vi­ta klip­por­na Cape Kid­nap­pers (Kid­napp­nings­ud­den) för att hän­del­sen in­te skul­le glöm­mas.

När Nya Ze­e­lands kust ha­de kart­lagts fort­sat­te Cook längs Austra­li­ens öst­kust som även den var out­fors­kad vid den här ti­den. Han åter­vän­de till Stor­bri­tan­ni­en ge­nom att run­da Go­da­hopp­sud­den på Afri­kas syd­spets. Nicho­las Young, poj­ken som ha­de va­rit den förs­te att se Nya Ze­e­land, blev åter­i­gen den förs­te att få land i sik­te när En­de­a­vour ef­ter näs­tan tre år till sjöss åter­kom till Eng­land den 10 ju­li 1771. Tid­ning­ar­na ha­de bör­jat skri­va om ex­pe­di­tio­nen fle­ra må­na­der ti­di­ga­re och på­stått att En­de­a­vour ha­de gått un­der i stor­mar el­ler sänkts av frans­ka flot­tan, så åter­koms­ten vål­la­de upp­stån­del­se.

Nu blev Cook en kän­dis. Hans dag­böc­ker gavs ut i en upp­la­ga som ha­de skri­vits av John Haw­kesworth. Haw­kesworth ha­de ta­git de­lar av Cooks verk­li­ga dag­bok och sla­git ihop hans an­teck­ning­ar med Jo­seph Banks, bo­ta­ni­kern un­der ex­pe­di­tio­nen, och ska­pat en be­rät­tel­se av bäg­ge. Dess­utom ha­de spök­skri­va­ren själv hit­tat på en del skan­da­lö­sa och snus­ki­ga de­tal­jer. Boken kri­ti­se­ra­des i pres­sen som sen­sa­tions­lys­ten och lögn­ak­tig. Cook hann in­te lä­sa den för­rän det åter­i­gen var dags för ho­nom att gå till sjöss. Cook var in­te den en­de världs­om­seg­la­re som fär­da­des i vatt­nen runt Nya Ze­e­land vid den här ti­den. Je­an-franço­is-ma­rie de Sur­vil­le var kap­ten om­bord på det fransk-in­dis­ka han­dels­far­ty­get St Je­an Bap­tis­te. Från hans logg­bok vet vi att det blås­te hård vind då han den 13 de­cem­ber 1769 le­ta­de ef­ter en plats i lä att ank­ra på för att in­te ham­na ur kurs. Han be­fann sig då un­ge­fär 15 kilo­me­ter ifrån Cook och En­de­a­vour men märk­ligt nog sik­ta­de ing­et av far­ty­gen det and­ra trots att det var mitt på da­gen. I mars 1772 ham­na­de en an­nan frans­man, Marc-jo­seph Ma­ri­on du Fres­ne, i vatt­nen ut­an­för Nya Ze­e­land. Han viss­te in­te om att Cook ha­de upp­täckt öar­na tre år ti­di­ga­re och hans förs­ta mö­ten med ma­o­ri­er­na gick myc­ket bätt­re än vad Cooks ha­de gjort. Frans­man­nen och hans be­sätt­ning in­bjöds av ma­o­ri­er­na att över­nat­ta i de­ras by och de spen­de­ra­de fle­ra vec­kor med att lä­ra sig ma­o­ri­er­nas språk, kul­tur och sed­vän­jor. Men se­dan ver­kar det som om re­la­tio­ner­na för­säm­ra­des, an­tag­li­gen på grund av att ma­o­ri­er­na bör­jat vi­sa ett allt­för stort in­tres­se för att kom­ma över frans­ka skjut­va­pen. Det he­la slu­ta­de med att Du Fres­ne och 26 män ur hans be­sätt­ning blev dö­da­de och uppät­na av ma­o­ri­er­na. Över­le­var­na, som sla­git lä­ger i land, var i fle­ra da­gar be­läg­ra­de av en ma­o­ri­ar­mé som upp­gick till 1 500 kri­ga­re. Trots det lyck­ades frans­män­nen tack va­re si­na över­lägs­na han­d­eld­va­pen dö­da 250 ma­o­ri­er, in­klu­si­ve minst fem höv­ding­ar. Ef­ter det­ta ut­för­de frans­män­nen fle­ra hämn­d­at­tac­ker mot ur­sprungs­be­folk­ning­en in­nan de åter­vän­de till Frank­ri­ke.

”Cooks in­ställ­ning till ma­o­ri­er­na var att så långt som möj­ligt för­sö­ka eta­ble­ra vän­skap­li­ga re­la­tio­ner med dem.”

En­de­a­vours far­tygspro­vi­ant in­ne­höll 10 000 ste­kar och kött­de­tal­jer, nio ton bröd, tre ton surkål och ett ton rus­sin.

Du Fresnes grym­ma öde skul­le länge för­mör­ka de eu­ro­pe­is­ka dröm­mar­na om att ko­lo­ni­se­ra Nya Ze­e­land. Men år 1772 ha­de de över­le­van­de från hans ex­pe­di­tion in­te hun­nit åter­vän­da än­nu för att be­rät­ta. Dä­re­mot ha­de Cook åter­vänt och bli­vit ut­nämnd till kom­men­dör­kap­ten. Nu höll han på att ut­rus­ta sin and­ra ex­pe­di­tion i sö­kan­det ef­ter Ter­ra Austra­lis. Den här gång­en skul­le han an­vän­da sig av Nya Ze­e­land som sam­lings­punkt och bas. Qu­een Char­lot­tesun­det er­bjöd en skyd­dad na­tur­lig hamn vid Sydöns nord­ost­kust och var stra­te­giskt be­lä­get vid Cooksun­det som skil­de de bå­da hu­vud­ö­ar­na åt. Cook ha­de nu två skepp med sig, HMS Re­so­lu­tion där han själv var högs­te be­fäl­ha­va­re om­bord och ett föl­je­skepp, HMS Ad­ven­tu­re, där To­bi­as Fur­neaux var kap­ten.

Den 13 ju­li 1772 läm­na­de de Eng­land och sat­te kurs mot Afri­kas syd­spets för att gå runt Go­da­hopp­sud­den. Där­i­från fort­sat­te de än­nu läng­re sö­derut, mot den antark­tis­ka pol­cir­keln, som de kor­sa­de den 17 ja­nu­a­ri 1773. Till och med mitt i den antark­tis­ka som­ma­ren var det omöj­ligt att fort­sät­ta läng­re sö­derut på grund av all packis och den 8 feb­ru­a­ri kom Re­so­lu­tion och Ad­ven­tu­re bort från varand­ra i den tjoc­ka dim­man.

Men Cook och Fur­neaux ha­de en re­serv­plan för så­da­na till­fäl­len. Den be­stod i att ta sig till­ba­ka till ba­sen vid Qu­een Char­lot­tesun­det och där åter­före­na­des de två far­ty­gen i maj. Där­i­från for­sat­te de se­dan till­sam­mans norrut mot Tonga för att pro­vi­an­te­ra. På vägen till­ba­ka sö­derut för näs­ta för­sök att nå den antark­tis­ka pol­cir­keln kom far­ty­gen bort ifrån varand­ra igen i en storm.

När Ad­ven­tu­re an­län­de till mö­te­s­punk­ten vid Qu­een Char­lot­tesun­det den 30 no­vem­ber 1773 ha­de Cook trött­nat på att vän­ta och be­ord­rat Re­so­lu­tion att sät­ta se­gel sö­derut. Kap­ten Fur­neaux vän­ta­de för­gä­ves på Cook och pro­vi­an­ten bör­ja­de ta slut. Den 17 de­cem­ber skic­ka­de han iland en patrull för att sam­la in ät­ba­ra väx­ter men när kväl­len kom ha­de den in­te åter­vänt. Näs­ta mor­gon land­sat­te Fur­neaux be­väp­na­de ma­rin­sol­da­ter för ef­ter­sök­ning­ar och de fann skepps­bå­ten över­gi­ven. Tju­go för­seg­la­de kor­gar fanns i när­he­ten av bå­ten och de vi­sa­de sig va­ra las­ta­de med gril­lat kött som fort­fa­ran­de var varmt. Bred­vid kor­gar­na stod be­sätt­ning­ens över­giv­na skor. När ma­rin­sol­da­ter­na fort­sat­te bort mot näs­ta vik stöt­te de på hund­ra­tals ma­o­ri­er som ha­de sam­lats kring en stor hög med mänsk­li­ga kvar­le­vor och kropps­de­lar. Hun­dar åt av in­äl­vor­na och att dö­ma av ta­tu­e­ring­ar och ärr på någ­ra av hän­der­na och föt­ter­na råd­de det ing­et tvi­vel om att det var de stac­kars be­sätt­nings­män­nen som bli­vit uppät­na.

Löjt­nant Ja­mes Bur­ney, som ha­de be­fä­let över ma­rin­styr­kan, skrev i sin dag­bok att han in­te trod­de att det ha­de rört sig om ett kal­ky­le­rat över­fall ut­an sna­ra­re om ett gräl som ur­ar­tat. Han be­döm­de att den föl­jan­de kan­ni­ba­lis­men va­rit en del av en whan­gai hau-ce­re­mo­ni, en ri­tu­al som ma­o­ri­er­na trod­de gav dem rät­ten att över­ta fi­en­dens och fi­en­der­nas för­fä­ders an­dar. Kort där­ef­ter sat­te kap­ten Fur­neaux kurs hem mot Eng­land me­dan Cook fort­sat­te att ut­fors­ka Antark­tis och söd­ra Stil­la ha­vet i än­nu ett år. Cook fick allt­så in­te hö­ra ta­las om den­na fruk­tans­vär­da hän­del­se för­rän långt ef­teråt. Cooks tred­je och sista re­sa in­ne­bar att sö­ka ef­ter Nord­väst­pas­sa­gen mel­lan Stil­la ha­vet och At­lan­ten i vatt­nen mel­lan öar­na ut­an­för Ka­na­das nord­kust. Än­då seg­la­de han även den­na gång via Nya Ze­e­land och an­län­de den 12 feb­ru­a­ri 1777 vid Qu­een Char­lot­tesun­det.

Ma­o­ri­er­na blev oro­li­ga när de fick syn på Cooks far­tyg ef­tersom de var räd­da att han skul­le häm­nas för vad de gjort mot Fur­neauxs be­sätt­ning. Men trots att hans egen be­sätt­ning bad ho­nom väg­ra­de Cook någ­ra hämndak­tio­ner. Istäl­let för att an­vän­da våld så bjöd han in ma­o­ri­höv­ding­en Ka­hu­ra på mid­dag i kap­tens­hyt­ten.

Ja­mes Cooks sam­la­de lugn i si­tu­a­tio­ner där han kon­fron­te­ra­des med på­tryck­ning­ar var än­nu en av de per­son­li­ga kva­li­te­ter som gjor­de ho­nom till en så fram­gångs­rik upp­täc­ka­re. Hans bi­drag till kun­ska­pen om des­sa av­lägs­na, främ­man­de län­der var ena­stå­en­de och hans re­sor la­de grun­den för ny ve­ten­skap som et­no­lo­gi och an­tro­po­lo­gi.

Cooks get var det förs­ta dju­ret att re­sa två varv runt jor­den och den fick ett sil­ver­hals­band i pris.

Ja­mes Cook land­sti­ger år 1777 vid Qu­een Char­lot­tesun­det. Far­ty­gen Re­so­lu­tion och Disco­ve­ry lig­ger ank­ra­de i vi­ken.

För En­de­a­vour var ett gans­ka li­tet far­tyg lång så­pass långa re­sor. Hon var 32 me­ter och ha­de en be­sätt­ning på 94 per­so­ner.

Tas­man’s ship’s ar­tist drew this im­pres­sion of the re­cep­tion he met from the Ma­o­ri at Mur­de­rer’s Bay

Här för­sök­te ma­o­ris­ka fis­ka­re att till­fång­a­ta en av Cooks be­sätt­nings­män. Plat­sen he­ter fort­fa­ran­de Cape Kid­nap­pers (Kid­napp­nings­ud­den).

Ut­an Ja­mes Cook gjor­de sin förs­ta världs­om­seg­ling i skör­bjugg. att för­lo­ra en en­da be­sätt­nings­med­lem

Cooks tred­je re­sa 1776–79 Antark­tis ASI­EN Po­ly­ne­sisk bo­sätt­ning runt 1280

De förs­ta män­ni­skor­na som kom till Nya Ze­e­land var från de po­ly­ne­sis­ka öar­na runt Ta­hiti. De seg­la­de i öpp­na ka­ta­ma­ra­ner de 400 mi­len ut­an va­re sig sex­tant el­ler kom­pass. Un­der den tred­je re­san ha­de Qu­een Char­lot­te Sound bli­vit ett åter­kom­man­de stopp. Cook spen­de­ra­de två vec­kor här in­nan han fort­sat­te norrut för att för­sö­ka hit­ta Nord­väst­pas­sa­gen.

Abel Tas­man 1642 AUSTRA­LI­EN Tonga öar­na Nya Ze­e­land

Tas­man var den förs­te eu­ro­pé som nåd­de Nya Ze­e­land, men han steg ald­rig iland och sik­ta­de ba­ra de­lar av hu­vud­ö­ar­nas väst­kust.

Ha­waii Ta­hiti

Cooksun­det sett från Mount Kau­ka nä­ra Wel­ling­ton på Nor­dön. Sun­det 22 km brett på det är sma­las­te stäl­let.

NORD AME­RI­KA

Cooks förs­ta re­sa 1768–71

Cook gick mer grund­ligt till­vä­ga än Tas­man. Hans ex­pe­di­tion till­bring­a­de ett halv­år med att kart­läg­ga kus­ten och in­lan­det och var i kon­takt med ma­o­ri­er­na. Cook upp­täck­te sun­det som skil­jer öar­na åt.

Påskön SYD AME­RI­KA Ja­mes Cooks re­sor ENG­LAND EU­RO­PA AFRI­KA Cooks and­ra re­sa 1772–75

Cook åter­vän­de till Nya Ze­e­land två gång­er un­der sin and­ra ex­pe­di­tion, en gång i maj och en gång i no­vem­ber. Han an­vän­de ank­rings­plat­sen vid Qu­een Char­lot­te-sun­det som en mö­te­s­punkt för de far­tyg som del­tog i även­ty­ret. 1768–71 1772–75 1776–79

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.