Kap­ten Cook

Han var ut­fors­ka­ren som på­ver­ka­de he­la värl­den ge­nom si­na re­sor över okän­da vat­ten.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Ja­mes Cooks re­sor ska­pa­de vå­gor i världs­hi­sto­ri­en.

Kom­men­dör­kap­ten Ja­mes Cook är pre­cis som Sir Wal­ter Ra­le­igh och Sir Fran­cis Dra­ke en av Stor­bri­tan­ni­ens störs­ta sjö­fa­ra­re och ut­fors­ka­re ge­nom ti­der­na. Hans tre världs­om­seg­ling­ar re­sul­te­ra­de i upp­täck­ten av Nya Ze­e­land, Tah­iti, Ha­waii och Austra­li­ens öst­kust. Det­ta gav Stor­bri­tan­ni­en möj­lig­he­ten att ut­ö­ka sitt världs­om­fat­tan­de im­pe­ri­um och att in­häm­ta kun­skap om des­sa främ­man­de län­der.

Ja­mes Cook föd­des i Mar­ton i Yorkshi­re 1728 och bör­ja­de re­dan vid ung ål­der att ar­be­ta som as­si­stent i en bu­tik. Det dröj­de in­te länge in­nan han in­såg att han istäl­let vil­le gå till sjöss och när han var 18 år blev han skep­par­lär­ling. Ef­ter sex år ha­de han avan­ce­rat till styr­man om­bord på far­ty­get Fri­ends­hip. 1755 tac­ka­de han nej till att gå om­bord på ett han­dels­far­tyg för att istäl­let skri­va in sig hos den brit­tis­ka flot­tan. Inom ett par år ha­de han avan­ce­rat till be­fäl­ha­va­re för Pem­bro­ke, ett krigs­far­tyg be­styc­kat med 64 ka­no­ner.

Cook sat­te kurs mot Ka­na­da för att del­ta i stri­der­na emot frans­män­nen un­der sju­år­s­kri­get. Det var nu han grund­la­de sin rykt­bar­het som ut­fors­ka­re ge­nom en kart­lägg­ning av St Law­rence­flo­den. Han ha­de lärt sig kar­to­gra­fi un­der över­in­se­en­de av lant­mä­ta­ren Samu­el Hol­land som vi­sa­de ho­nom hur man an­vän­der mät­verk­tyg och ri­tar kar­tor. Han bör­ja­de med att mä­ta och kar­to­gra­fiskt av­bil­da Ga­spe Bay in­nan han fort­sat­te med ett stör­re om­rå­de runt St Law­rence­flo­den.

I må­na­der ar­be­ta­de Cook i skydd av mörk­ret för att und­gå upp­täckt av frans­män­nen. Så smån­ing­om blev kar­tan fär­dig och med hjälp av den kun­de brit­ter­na ta sig ner­åt flo­den. Det på­ver­ka­de ut­gång­en av sla­get om Que­bec och blev en vänd­punkt i kri­get. Cook ut­nämn­des till förs­te lant­mä­ta­re och till­bring­a­de de när­mas­te åt­ta åren med att ut­fors­ka, mä­ta och kart­läg­ga Ka­na­das öst­kust. Hans fram­gångs­ri­ka bi­drag till krigs­ut­gång­en och hans stu­di­er i ma­te­ma­tik och

Cook och hans be­sätt­ning såg hur be­folk­ning­en på Ta­hiti gjor­de när de ska­pa­de fär­ga­de bil­der på hu­den. När de själ­va ta­tu­e­ra­de sig la­des grun­den för tra­di­tio­nen med ta­tu­e­ring­ar bland sjö­män.

ast­ro­no­mi gjor­de att ami­ra­li­te­tet 1766 ut­såg Cook till be­fäl­ha­va­re över HMS En­de­a­vour.

Ast­ro­no­mer­na viss­te att Ve­nus skul­le pas­se­ra so­len i ju­ni 1769, men ock­så att pas­sa­gen ba­ra skul­le gå att se från den söd­ra de­len av jord­klo­tet. Den brit­tis­ka re­ge­ring­en be­slu­ta­de att Ve­nus­pas­sa­gen var nå­got som bor­de ob­ser­ve­ras och ut­rus­ta­de en ex­pe­di­tion ledd av Cook. Även om ex­pe­di­tio­nens främs­ta syf­te var att ob­ser­ve­ra Ve­nus­pas­sa­gen fanns det ock­så ett in­tres­se av att ut­fors­ka den be­ryk­ta­de söd­ra kon­ti­nen­ten. Om­bord fanns ast­ro­no­men Dr Char­les Green och bo­ta­ni­kern Jo­seph Banks. Den ene skul­le ob­ser­ve­ra Ve­nus och den and­re skul­le sam­la in ex­o­tis­ka väx­ter.

Cook sat­te se­gel från Ply­mouth i au­gusti 1768 och lan­da­de på Ta­hiti, den störs­ta ögrup­pen i frans­ka Po­ly­ne­si­en i söd­ra Stil­la ha­vet. Där ob­ser­ve­ra­des hur Ve­nus pas­se­ra­de so­len och det förs­ta må­let för ex­pe­di­tio­nen var upp­nått. Där­ef­ter fort­sat­te Cook och hans be­sätt­ning mot Nya Ze­e­land, som de tog sig runt in­nan de 1770, som de förs­ta eu­ro­pé­er­na nå­gon­sin, nåd­de Austra­li­ens öst­kust.

På Ta­hiti ha­de Cook och hans be­sätt­ning va­rit väl­kom­na, men så var det in­te i Austra­li­en där abo­ri­gi­ner­na an­föll dem med spjut. En­de­a­vours ka­no­ner vi­sa­de sig ef­fek­ti­va och Cook kun­de ta sig iland vid Bo­ta­ny Bay. Där ut­nämn­de han om­rå­det som brit­tiskt och gav det nam­net New South Wa­les. Ef­ter yt­ter­li­ga­re ut­fors­kan­de åter­vän­de Cook och hans be­sätt­ning till Stor­bri­tan­ni­en i tri­umf ef­ter ex­akt tre år till sjöss. Ba­ra ett år se­na­re var det dags för Cook att be­ge sig ut igen, den­na gång med skep­pen Re­so­lu­tion och Ad­ven­tu­re. Upp­dra­get var att upp­täc­ka mer av Austra­li­en. I ja­nu­a­ri 1773 kor­sa­de han den antark­tis­ka pol­cir­keln. Det var så kallt att ex­pe­di­tio­nen tving­a­des vän­da om, men de tog sig till Nya Ze­e­land och Ta­hiti, och upp­täck­te Påskön och Tong­aö­ar­na. På så sätt bi­drog ex­pe­di­tio­nen till ny kun­skap om att allt land i sö­der in­te häng­de ihop i en en­da su­per stor kon­ti­nent som man länge trott. På sin tred­je och sista re­sa åter­vän­de Cook till Nor­da­me­ri­ka. Än en gång var han på jakt ef­ter en mytomspun­nen plats – Nord­väst­pas­sa­gen – en omdis­ku­te­rad rutt mel­lan At­lan­ten och Stil­la ha­vet. Än­nu en gång seg­la­de Cook via Austra­li­en, Nya Ze­e­land och Ta­hiti in­nan han fär­da­des norrut längs Nor­da­me­ri­kas kust. På vägen sik­ta­de de Ha­waii, men de stan­na­de in­te där ut­an fort­sat­te mot Alas­ka och ge­nom Be­rings sund. Se­dan kom po­la­ri­sen och ex­pe­di­tio­nen frös fast.

I ja­nu­a­ri 1778 ha­de de ta­git sig loss och satt kurs till­ba­ka mot Ha­waii där de emot­togs med vörd­nad och re­spekt av ur­be­folk­ning­en. Av en slump ha­de Cook och hans be­sätt­ning an­länt till Ha­waii sam­ti­digt som öbor­na fi­ra­de en fest ba­se­rad på le­gen­den om sjö­gu­den Lo­no. De tol­ka­de det­ta som att Cook var en gud, så han och al­la i hans föl­je be­hand­la­des ex­tremt väl. I feb­ru­a­ri för­sök­te de läm­na ön, men fick åter­vän­da för att re­pa­re­ra Re­so­lu­tion. När de skul­le ge sig av igen bröt det ut ett gräl om en liv­båt som stu­lits från ett av skep­pen. I sam­band med det­ta för­sök­te Cook kid­nap­pa en av de lo­ka­la le­dar­na. Tan­ken var att den­ne skul­le fun­ge­ra som giss­lan vid för­hand­ling­ar­na med ur­be­folk­ning­en för att få till­ba­ka liv­bå­ten. Istäl­let

Cook fick inga ar­ving­ar el­ler ätt­ling­ar ef­tersom al­la hans sex barn dog ut­an att få eg­na barn. ”Han fick ryk­te om sig som en an­svars­full och om­tänk­sam be­fäl­ha­va­re även om han kun­de bli arg ibland.”

led­de det till en strid vid Ke­ala­ke­kua Bay där Cook den 14 feb­ru­a­ri 1778 blev så all­var­ligt så­rad att han av­led av si­na ska­dor. Han be­grav­des till sjöss och be­sätt­ning­en åter­vän­de hem med be­ske­det att en av lan­dets störs­ta världs­om­seg­la­re och ut­fors­ka­re var död och att Nord­väst­pas­sa­gen in­te ex­i­ste­ra­de.

Cooks främs­ta bi­drag till histo­ri­en blev att upp­täc­ka ögrup­per i Stil­la ha­vet, men han gjor­de ett än­nu stör­re bi­drag till seg­lar­histo­ri­en ge­nom att upp­täc­ka att or­sa­ken till skör­bjugg är brist på C-vi­ta­min. Skör­bjug­gen ha­de ti­di­ga­re här­jat om­bord på al­la stör­re seg­lat­ser. Symp­to­men in­ne­bar ut­matt­ning, svul­let och öm­man­de tand­kött, gul­sot och till slut dö­den. Man viss­te väl­digt li­te om hur sjuk­do­men skul­le fö­re­byg­gas, men Cook lyss­na­de på lä­kar­na och in­sist­er­­ade på ren­lig­het och att al­la åt så myc­ket färs­ka grön­sa­ker och frukt som möj­ligt. Des­sa reg­ler om­bord gjor­de att hans förs­ta re­sa var den förs­ta läng­re re­sa där ing­en dog av skör­bjugg.

Det sägs of­ta om Cook att hans eget enk­la ur­sprung och mö­do­sam­ma väg upp­för kar­riärste­gen gjor­de att han var ex­tra ly­hörd för be­sätt­ning­ens vill­kor. Kanske bi­drog det till att han för­sök­te ska­pa så bra för­ut­sätt­ning­ar som möj­ligt för sin egen be­sätt­ning om­bord. Man kan in­te di­rekt ge Cook per­son­li­gen he­la äran för den me­di­cins­ka upp­täck­ten av att fö­re­byg­ga skör­bjugg, men det är än­då ett fak­tum att hans reg­ler om­bord råd­de på or­sa­ken till sjuk­do­men och att han där­för räd­da­de ota­li­ga liv till sjöss. Även om för­hål­lan­de­na om­bord var bätt­re på Cooks far­tyg än på de fles­ta and­ra och även om han var en bå­de an­svars­full och om­tänk­sam be­fäl­ha­va­re, ha­de han ett ojämnt hu­mör. Hans vre­desut­brott kun­de drab­ba be­sätt­nings­med­lem­mar. Många tror att det kan ha va­rit hans va­na att bli arg som led­de till att han till slut blev kniv­sku­ren och dö­dad. Cooks and­ra sto­ra bi­drag till sjö­far­ten hand­la­de om na­vi­ga­tion. Den eng­els­ke ur­ma­ka­ren John Har­ri­son ha­de ut­veck­lat en me­ka­nism för att kun­na mä­ta far­tygs lon­gi­tud till sjöss, nå­got som ti­di­ga­re ha­de va­rit så gott som omöj­ligt att fast­stäl­la. Cook tes­ta­de Har­ri­­sons ma­skin om­bord på En­de­a­vour och upp­täck­te att den fun­ge­ra­de. Har­ri­sons upp­fin­ning mar­ke­ra­de en his­to­risk mil­stol­pe inom kons­ten att na­vi­ge­ra ha­ven. Den var till stor hjälp för Cook un­der hans

fort­sat­ta re­sor, så­väl som för al­la världs­om­seg­la­re som följ­de i histo­ri­en ef­ter ho­nom.

Cook är in­te ba­ra en hjäl­te inom brit­tisk histo­ria, ut­an även en hjäl­te i seg­lar­histo­ri­en. Han kom­bi­ne­ra­de tek­nis­ka kun­ska­per med även­tyrs­lust och ny­fi­ken­het på värl­den. Hans långa världs­om­seg­ling­ar för­de med sig ve­ten­skap­li­ga fynd och ny kun­skap om fjär­ran län­der. Hans snab­ba kar­riärklätt­ring inom den brit­tis­ka flot­tan var be­vis för hur duk­tig han var som seg­la­re och kap­ten. Att han till­bring­a­de tio år till sjöss för att ut­fors­ka om­rå­den som in­te fanns på sjö­kor­tet be­vi­sar hans skick­lig­het som sjö­fa­ra­re. Man kan med rät­ta kri­ti­se­ra ho­nom för hans brist på käns­lig­het i mö­tet med ur­be­folk­ning­ar­nas oli­ka kul­tu­rer, men så­dan okäns­lig­het var mer re­gel än un­dan­tag bland sam­ti­da ut­fors­ka­re.

Un­der si­na sam­man­lagt el­va år som den dri­van­de kraf­ten bakom brit­tis­ka upp­täckts­re­sor ut­om­lands åstad­kom Cook ban­bry­tan­de seg­lat­ser över ha­ven. Han läm­na­de ef­ter sig upp­täck­ter av nya län­der, sto­ra för­bätt­ring­ar för be­sätt­ning­ens häl­sa och ny tek­nik för att na­vi­ge­ra.

Han var in­te ba­ra en pi­on­jär ut­an ock­så en mo­dig, in­tel­li­gent och ny­fi­ken per­son som ald­rig tve­ka­de att ge sig ut på okän­da vat­ten för att sö­ka nya även­tyr. Des­sa egen­ska­per tjä­na­de ho­nom väl och skul­le ge ho­nom en fram­skju­ten po­si­tion bland värl­dens störs­ta upp­täc­ka­re.

Cook är en hjäl­te i seg­lar­histo­ri­en. Han kom­bi­ne­ra­de tek­nis­ka kun­ska­per med även­tyrs­lust och ny­fi­ken­het på värl­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.