Re­san med Be­ag­le

”Dar­wins upp­täc­kar­lust gjor­de att han vå­ga­de pre­sen­te­ra upp­se­en­de­väc­kan­de slut­sat­ser och ut­ma­nan­de te­o­ri­er.”

Stora upptäckare - - Innehåll -

Det var re­san om­bord på Be­ag­le som gav Dar­win un­der­la­get för si­na te­o­ri­er.

Bil­den vi har av Char­les Dar­win är att han var en tyst­lå­ten och till­ba­kadra­gen tän­ka­re som drog sig un­dan från kon­tro­ver­ser i det of­fent­li­ga, men det stäm­mer då­ligt över­ens med den unge även­ty­ra­re som gick om­bord på HMS Be­ag­le för en fem år lång världs­om­seg­ling via Sy­da­me­ri­ka. Det stäm­mer än­nu säm­re med tan­ke på det till­stånd han be­fann sig i ef­ter ba­ra fem da­gar om­bord. Säng­bun­den med häf­tig sjö­sju­ka i Biscay­a­buk­ten led han så­da­na kval att res­ten av be­sätt­ning­en – och även han själv – trod­de att han skul­le gå i land vid förs­ta bäs­ta till­fäl­le för att slip­pa va­ra med på den långa re­san.

Dar­win van­de sig dock vid rull­ning­ar­na till havs och upp­täck­ter­na han gjor­de på den­na re­sa ska­ka­de om ti­di­ga­re ve­ten­skap­li­ga fak­tum. Hans upp­täckts­re­sa blev det frö från vil­ket evo­lu­tions­te­o­rin och te­o­rin om det na­tur­li­ga ur­va­let grod­de. Des­sa te­o­ri­er för­änd­ra­de vår världs­bild för all­tid.

Att Dar­win alls var om­bord på Be­ag­le och att han skul­le bli na­tur­ve­ta­re var re­sul­ta­tet av en rad lyck­li­ga sam­man­träf­fan­den, hans vän­ners go­da vil­ja, Dar­wins egen älsk­vär­da, vän­li­ga ka­rak­tär och hans vil­ja att hit­ta sin plats i li­vet.

Far­ty­get var in­te an­pas­sat för Dar­wins be­kväm­lig­het el­ler verk­sam­het. Un­der åren som följ­de ef­ter Na­po­le­on­kri­gen vän­de det brit­tis­ka ami­ra­li­te­tet på al­la ste­nar för att ut­vid­ga ko­lo­ni­al­väl­det. Far­ty­gets be­fäl­ha­va­re var den het­lev­ra­de kap­ten Fitzroy och till ex­pe­di­tio­nens upp­gif­ter hör­de bland an­nat att som förs­ta far­tyg i des­sa vat­ten ut­fors­ka och na­vi­ge­ra med hjälp av ma­ri­na kro­no­me­ter.

Fitzroy ha­de go­da skäl att vil­ja ha en för­tro­gen med om­bord på den långa och be­svär­li­ga re­san. Hans fö­re­gång­a­re, kap­ten Sto­kes, sköt sig själv i hu­vu­det ef­ter två år om­bord på Be­ag­le. Ef­tersom det fanns en bak­grund av men­tal ohäl­sa i Fitzroys fa­milj var han nu rädd att själv fal­la ner i de­pres­sion och mör­ka tan­kar och im­pul­ser. Han le­ta­de li­ka myc­ket ef­ter en bril­jant ve­ten­skaps­man som ef­ter nå­gon han kom över­ens med.

”Det blev tyd­ligt att det var Dar­win som var na­tur­ve­ta­ren om­bord, nå­got som gjor­de att han ham­na­de i kon­flikt med skeppslä­ka­ren Ro­bert Mc­cor­mick.”

Den vän­li­ge och om­tyck­te Dar­win ver­ka­de va­ra rätt per­son, men de två blev osams och ha­de or­dent­li­ga gräl un­der re­sans gång. Till ex­em­pel av­skyd­de Dar­win att Fitzroy ac­cep­te­ra­de sla­ve­ri­et. Fitzroys häf­ti­ga vre­desut­brott var ett stort pro­blem ef­tersom Be­ag­le in­te var nå­got sär­skilt stort far­tyg. Hon mät­te ba­ra 27 me­ter i längd, så ing­en om­bord kun­de und­gå dem. Fitzroy var­na­de Dar­win på ett ti­digt sta­di­um om att det in­te skul­le fin­nas så myc­ket plats om­bord, att han mås­te de­la hytt med två and­ra och var­je kväll flyt­ta möb­ler för att kun­na få plats att sträc­ka ut sig i sin koj. Det var dock in­te de prak­tis­ka om­stän­dig­he­ter­na som var värst. Dar­win ha­de till att bör­ja med svå­rig­he­ter att bli ac­cep­te­rad av res­ten av be­sätt­ning­en. Han in­såg själv att hans ut­bild­ning in­te var gång­bar om­bord på ett se­gel­far­tyg, men ha­de kanske in­te räk­nat med al­la grym­ma skämt. Att drab­bas av svår, ihål­lan­de sjö­sju­ka var ty­piskt för en land­krab­ba som Dar­win och den pin­sam­ma åkom­man ut­gjor­de det förs­ta och störs­ta hind­ret för ho­nom att full­föl­ja sitt upp­drag.

Men Dar­win steg in­te iland och när Be­ag­le lan­da­de i St Ja­go (nu­ti­da San­ti­a­go) på Kap Ver­deö­ar­na ha­de han re­pat sig från sjö­sju­kan. Även om han kanske in­te di­rekt fått or­dent­li­ga sjö­ben, måd­de han än­då till­räck­ligt bra för att hans ve­ten­skaps­in­tres­se skul­le väc­kas till liv. Dar­win var fullt med­ve­ten om vil­ken enorm möj­lig­het re­san in­ne­bar och han ha­de be­stämt sig för att gö­ra det bäs­ta av den. På Kap Ver­deö­ar­na såg han för förs­ta gång­en tro­pisk växt­lig­het i sin na­tur­li­ga mil­jö och möt­te för förs­ta gång­en en bläck­fisk. Dar­win an­tog, fel­ak­tigt, att de kun­de ly­sa i mörk­ret var nå­got ing­en viss­te för­ut. Det var ock­så här han bör­ja­de sitt om­fat­tan­de ar­be­te med att sam­la in pro­ver och ka­ta­lo­gi­se­ra dem. Pro­ver­na och ob­ser­va­tio­ner­na som han skrev ner i si­na dag­böc­ker blev fun­da­men­tet för hans se­na­re te­o­ri­er. Det skul­le dock drö­ja tills han åter­vänt till Eng­land in­nan han ut­veck­la­de dem.

När hans in­häm­ta­de sam­ling­ar bör­ja­de växa blev det klart att det var Dar­win som var far­ty­gets na­tur­ve­ta­re, nå­got som gjor­de att han ham­na­de i kon­flikt med skeppslä­ka­ren Ro­bert Mc­cor­mick, som häv­da­de att det var han själv och ing­en an­nan som ha­de den of­fi­ci­el­la ti­teln. Mc­cor­mick blev

”Han in­led­de det om­fat­tan­de ar­be­tet med att ka­ta­lo­gi­se­ra pro­ver, vil­ka skul­le lig­ga till grund för ut­veck­ling­en av te­o­rin.”

så för­o­läm­pad att han steg iland i Rio i Bra­si­li­en, mönst­ra­de av och helt so­ni­ka läm­na­de Be­ag­le­ex­pe­di­tio­nen. I sam­man­hang­et kan det va­ra värt att no­te­ra att många i be­sätt­ning­en de­la­de Dar­wins in­tres­se för na­tur­histo­ria och hjälp­te ho­nom på hans ex­kur­sio­ner. Ge­nom att gö­ra det för­lo­ra­de de sam­ti­digt de vins­ter de an­nars kun­de ha gjort ge­nom att sam­la in väx­ter och djur, och säl­ja dem för egen del. Den unge Dar­wins en­tu­si­asm för ve­ten­ska­pen ver­kar onek­li­gen ha va­rit smitt­sam.

När Mc­cor­mick läm­na­de ex­pe­di­tio­nen ha­de Dar­win fun­nit sig till­rät­ta på mer än ett sätt. Han triv­des till och med så pass bra att han snart kom över ny­he­ten om att hans ung­doms­kär­lek Fan­ny Owen för­lo­vat sig med en an­nan. Regn­sko­gar­na var en bo­ta­nis­tisk guld­gru­va och kän­­slan av att gö­ra vik­ti­ga upp­täc­ker spor­ra­de ho­nom. Nu vå­ga­de han dra upp­se­en­de­väc­kan­de slut­led­ning­ar och fö­re­slå ut­ma­nan­de te­o­ri­er.

I Ar­gen­ti­na im­po­ne­ra­des han av den stil­ful­le Ge­ne­ral Ro­sas och hans gauchos som slogs mot re­bel­lis­ka röv­ar­band. Ge­ne­ra­lens män slog föl­je med ho­nom på hans ex­pe­di­tio­ner i vild­mar­ken och Dar­win, som såg sig själv som ”den evi­ge vand­ra­ren” fick prö­va på verk­lig fa­ra på flykt un­dan ma­ro­dö­rer­na. Den för­höj­da pul­sen ver­kar ha va­rit värd an­sträng­ning­en och Dar­win fann un­der des­sa ex­kur­sio­ner vär­de­ful­la fos­sil. Han trod­de själv att han hit­tat res­ter­na av den ut­dö­da, jät­te­li­ka sen­gång­a­ren Me­gat­he­ri­um, men att ske­let­tets form på ett märk­ligt sätt påmin­de om ett bält­djurs. Det var in­te för­rän han kom till­ba­ka till Lon­don som han för­stod att han ha­de hit­tat fos­sil av en djurart nå­gon­stans mitt emel­lan. Dar­win ar­be­ta­de ock­så med att kart­läg­ga re­gi­o­nens geo­lo­gi. Han vil­le byg­ga vi­da­re på Char­les Ly­ells ar­be­ten och an­slöt sig till hans då väl­digt kon­tro­ver­si­el­la te­o­ri om att jor­den be­fann sig i stän­dig rö­rel­se.

Allt var in­te ba­ra ar­be­te. På fri­ti­den tyck­te Dar­win om att ja­ga struts till­sam­mans med Ro­sas och hans gauchos. Det var in­te för­rän han satt vid lä­gerel­den och åt upp den som han in­såg att han fun­nit en säll­synt tre­tå­ig struts­art, rhea. De de­lar av ex­em­pla­ret som in­te var tilla­ga­de och blev uppät­na skic­ka­des till Eng­land för se­na­re ana­lys.

Dar­win fort­sat­te att va­ra till nyt­ta för de and­ra i be­sätt­ning­en. Till ex­em­pel gav han sig vid ett till­fäl­le iväg tre mil i för­väg för att hit­ta vat­ten när res­ten av be­sätt­ning­en med kap­te­nen ha­de bli­vit strand­sat­ta i ett för­sök att nå An­der­na. Till jull­un­chen 1833 sköt han en 80-ki­los gu­a­naco (ett vilt la­ma­djur). Han var li­ka myc­ket en även­ty­ra­re ute på sitt livs re­sa, som en fli­tig fors­ka­re.

Det var in­te ba­ra geo­lo­gi och na­tur­histo­ria som fick Dar­win att bör­ja und­ra över evo­lu­tio­nen och frå­gan om arv och mil­jö. Med om­bord på Be­ag­le fanns tre urin­vå­na­re från en ö ut­an­för Elds­lan­det. Kap­ten Fitzroy ha­de ta­git dem med sig där­i­från un­der en ti­di­ga­re re­sa 1830. Han ha­de fört dem till Eng­land för att de skul­le bli un­der­sök­ta av en fre­no­log. Fre­no­lo­gi var vid den här ti­den en ut­bredd pseu­do­ve­ten­skap som gick ut på tron att man kun­de dra slut­sat­ser om män­ni­skors egen­ska­per ge­nom att mä­ta skal­lens stor­lek och form. Nu skul­le de åter­bör­das hem. Urin­vå­nar­na kal­la­des av be­sätt­ning­en för Jem­my But­ton, York Mins­ter och Fu­e­gia Bas­ket. De skul­le sät­tas iland till­sam­mans med en präst som het­te Ri­chard Matt­hews. Ut­ö­ver att sör­ja för de­ras sjä­lar skul­le präs­ten grun­da en mis­sions­sta­tion på de­ras ö. Un­der sin tid om­bord på Be­ag­le och i Eng­land ha­de de tre urin­vå­nar­na an­pas­sat sitt be­te­en­de och ut­se­en­de så att det nu var helt an­norlun­da jäm­fört med när de läm­na­de sin hemö. Det var oklart hur de skul­le tas emot av in­vå­nar­na där.

När Be­ag­le när­ma­de sig de­ras ö la­de Dar­win mär­ke till urin­vå­na­re som från land sik­tat Be­ag­le. Han skrev att de tän­de fack­lor, sprang längs strand­lin­jen och be­ted­de sig som vil­dar. När de tre urin­vå­nar­na skul­le åter­före­nas med si­na släk­ting­ar la­de Dar­win mär­ke till hur myc­ket de ha­de för­änd­rats un­der ti­den då de va­rit bort­res­ta. Skill­na­der­na mel­lan urin­vå­nar­na på ön och de som åter­vän­de dit var slå­en­de. York Mins­ter ver­ka­de ut­tryc­ka för­akt för si­na släk­ting­ar på ön, me­dan Jem­my But­ton helt klart kän­de sig obe­kväm. Men kap­ten Fitzroy be­slu­ta­de än­då att präs­ten Matt­hew skul­le grun­da sin mis­sions­sta­tion som pla­ne­rat och läm­na­de

ho­nom där på ön till­sam­mans med till­räck­lig pro­vi­ant. När Be­ag­le åter­vän­de någ­ra må­na­der se­na­re fann de att Jem­my But­ton käm­pa­de för att åter­an­pas­sa sig me­dan Matt­hews skri­kan­de kom spring­an­de mot bå­ten. Mis­sions­sta­tio­nen över­gavs. Dar­win trod­de in­te att den brit­tis­ka be­sätt­ning­en och män­nen från Elds­lan­det till­hör­de oli­ka ar­ter. Istäl­let tänk­te han att hän­del­ser­na il­lu­stre­ra­de hur oli­ka mil­jö­er kan for­ma män­ni­skors be­te­en­de.

Be­ag­le fort­sat­te mot Chi­le och där var det nä­ra att ex­pe­di­tio­nen ha­de gett upp. Dar­win tog en pa­us från ar­be­tet och um­gicks med and­ra brit­ter i San­ti­a­go. Han gjor­de re­sor run­tom i Chi­le och på en åter­re­sa från Val­pa­ra­i­so blev han väl­digt sjuk ”på grund av då­ligt vin”. Fitzroy sjönk ner i de­pres­sion när det vi­sa­de sig att brit­tis­ka ami­ra­li­te­tet väg­ra­de att be­ta­la för en båt han köpt för ex­pe­di­tio­nens räk­ning och be­ta­lat ur egen fic­ka. Det såg ut som om Be­ag­le skul­le få åter­vän­da hem, men då in­grep be­sätt­ning­en och lug­na­de Fitzroy. Un­ge­fär sam­ti­digt blev de vitt­nen till ett oer­hört spek­ta­ku­lärt vul­kan­ut­brott och det stod klart att ex­pe­di­tio­nen mås­te fort­sät­ta. I bör­jan av 1835 äg­de en se­rie dra­ma­tis­ka jord­bäv­ning­ar och in­ten­si­va vul­kan­ut­brott rum i om­rå­det och det gav Dar­win till­fäl­le att stu­de­ra hur jor­den be­fin­ner sig i stän­dig om­vand­ling. Han såg med eg­na ögon hur myc­ket ett land­skap kan för­änd­ras och vil­ken för­öd­el­se som kan ske på ba­ra ett ögon­blick.

Ef­ter mät­ning­ar av för­änd­ring­ar­na av hav­s­ni­vån i ham­nen i Con­cep­ción kom Dar­win fram till att det var kraf­ter un­der jor­dens yta som or­sa­ka­de vul­kan­ut­brott. När de star­ka un­der­jor­dis­ka kraf­ter­na in­te kun­de ta nå­gon an­nan väg bröt de ige­nom jord­­­skor­pan. Dess­utom bygg­de han vi­da­re på Ly­ells te­o­ri­er ge­nom att fö­re­slå att vul­kan­ut­brott på oli­ka plat­ser häng­de ihop med varand­ra. En idé som led­de ho­nom in på do­me­dags­lik­nan­de pro­fe­ti­or när han för­sök­te för­ut­sä­ga vil­ka kon­se­kven­ser det skul­le få om ett lik­nan­de ut­brott skul­le äga rum i Eng­land.

Be­ag­le fort­sat­te till Galá­pa­go­sö­ar­na. Även om Dar­win än­nu in­te in­såg det själv, var det här han gjor­de si­na mest be­röm­da upp­täck­ter. Ef­ter att ha stu­de­rat vul­kan­ut­brot­ten i Chi­le, var Dar­win väl­digt in­tres­se­rad av det vul­ka­nis­ka land­ska­pet. När han ka­ta­lo­gi­se­ra­de de oli­ka fin­kar som fanns på öar­na slog det ho­nom att de kun­de ha ut­veck­lats på oli­ka öar. Han fa­sci­ne­ra­des av jät­tesköld­pad­dor­na och igu­a­na­­öd­lor­na som han tyck­te påmin­de om va­rel­ser från en an­nan pla­net. Han upp­lev­de det som om han kun­de nå en för­hi­sto­risk värld med si­na eg­na hän­der.

Be­ag­les sista etapp hand­la­de mind­re om na­tu­ren och mer om män­ni­skor ef­tersom Dar­win och Fitzroy be­sök­te fle­ra mis­sions­sta­tio­ner. Men de hann än­då be­und­ra det Sto­ra bar­riär­re­vets skön­het ut­an­för den au­stra­li­en­sis­ka kus­ten.

Dar­wins dag­böc­ker är fyll­da av hem­läng­tan och det var en stor lätt­nad för ho­nom att åter­vän­da till Eng­land i ok­to­ber 1836. Re­san var ett även­tyr, men de verk­li­ga upp­täck­ter­na åter­stod – Dar­wins världs­upp­fatt­ning ha­de för­änd­rats. Även om han än­nu in­te för­stod det själv, skul­le han snart för­änd­ra he­la värl­den.

”Dar­win upp­lev­de det som om han kun­de nå den för­hi­sto­ris­ka värl­den med si­na eg­na hän­der.”

Dar­win fa­sci­ne­ra­des av de sto­ra sköld­pad­dor­na och igu­a­naöd­lor­na som fanns på öar­na. Det var in­te för­rän se­na­re, när han åter­vänt till Eng­land, som han in­såg att de oli­ka ar­ter han stu­de­rat var spe­ci­fi­ka för var­je ö. Dar­wins idéer ut­gick från Ly­ells...

Be­ag­le åter­vän­de ef­ter fem år och Dar­win upp­täck­te att han var be­römd. Pro­ver­na han skic­kat hem un­der re­san vän­ta­de på när­ma­re ana­lys och fors­ka­re­li­ten i Cam­bridge hyl­la­de ho­nom för hans ar­be­te med att ut­fors­ka Sy­da­me­ri­kas geo­lo­gi. Be­ag­le åter­bör­da­de...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.