Den tra­gis­ka Frank­lin­ex­pe­di­tio­nen

Brit­ter­na var be­sat­ta av att hit­ta en väg till Stil­la ha­vet norr om Ka­na­da. Det­ta skul­le gö­ra Sir John Frank­lin världs­be­römd, men av helt fel an­led­ning.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Hur brit­tisk be­satt­het gjor­de Sir John Frank­lin ökänd.

Få plat­ser i värl­den är li­ka hopp­löst iso­le­ra­de och öds­li­ga som skär­går­dar­na norr om ame­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten. men även här fanns upp­täck­ter att gö­ra. Många i brit­tis­ka flot­tans ami­ra­li­tet me­na­de att det mås­te va­ra möj­ligt att seg­la från At­lan­ten till Stil­la ha­vet ge­nom att re­sa norr om Ka­na­da och Alas­ka. Då skul­le man spa­ra myc­ket tid ge­nom att und­vi­ka den långa seg­lat­sen runt Go­da­hopp­sud­den. Dess­utom skul­le man då slip­pa run­da Kap Horn vid Sy­da­me­ri­kas syd­spets, far­vat­ten som var kän­da för att va­ra för­rä­dis­ka och där många skepp gått un­der. Idag har kli­mat­för­änd­ring­ar­na gjort att far­tyg kan ta sig ige­nom Nord­väst­pas­sa­gen, men vid den här ti­den fram­stod det som en av ut­fors­kan­dets störs­ta och far­li­gas­te ut­ma­ning­ar.

Det brit­tis­ka ami­ra­li­te­tet ha­de länge va­rit be­satt av Nord­väst­pas­sa­gen och myc­ket av om­råd­et om­kring den var ut­fors­kat och kart­lagt, men många far­vat­ten, vi­kar, ka­na­ler och sund var fort­fa­ran­de okän­da och out­fors­ka­de. Den som tog ini­ti­a­ti­vet till 1845 års ex­pe­di­tion var Sir John Bar­row, ami­ra­li­te­tets 80-åri­ge an­dre­sek­re­te­ra­re. Han läng­ta­de ef­ter att än­nu en ex­pe­di­tion till havs skul­le fö­re­tas i de ark­tis­ka vatt­nen. I ett brev 1844 till lord Had­ding­ton, som var ord­fö­ran­de för ami­ra­li­te­tet, tyck­te han att: ”Upp­täck­ten av pas­sa­gen, el­ler sna­ra­re full­bor­dan­det av den … får in­te över­ges, in­te nu när så myc­ket re­dan har ut­rät­tats och så li­te åter­står.”

Det som skav­de och så­ra­de den brit­tis­ka själv­käns­lan var att man än­nu in­te hit­tat de sista pus­sel­bi­tar­na för pas­sa­gen i norr. Man ha­de in­te kun­nat upp­nå det öns­ka­de re­sul­ta­tet: att kun­na seg­la från den ena si­dan av kon­ti­nen­ter­na till den and­ra. En som ha­de er­fa­ren­het av ex­pe­di­tio­ner i om­rå­det var Sir John Frank­lin, som ha­de fått smek­nam­net ”Man­nen som åt upp si­na stöv­lar” ef­ter en hän­del­se un­der en ti­di­ga­re ex­pe­di­tion i Ark­tis då han bok­stav­li­gen ha­de tving­ats äta läder från ett par stöv­lar. Ef­ter att fle­ra and­ra kan­di­da­ter an­ting­en ha­de av­förts el­ler tac­kat nej till upp­dra­get ut­sågs Frank­lin att le­da den nya ex­pe­di­tio­nen norrut. Han till­hör­de ock­så de förs­ta hör­de att den var på gång då Lord Had­ding­ton be­rät­ta­de om bre­vet från Bar­row. Frank­lin tänk­te änt­ra pas­sa­gen via Cape Wal­ker och Bank’s Is­land. Om det in­te skul­le fun­ge­ra var hans re­serv­plan att fort­sät­ta norrut ge­nom Wel­ling­ton Chan­nel och för­sö­ka ta sig norr om Bar­row Strait. Pre­miär­mi­nis­ter Ro­bert Pe­el tillät det­ta och Royal So­ci­e­ty stod bakom ami­ra­li­te­tets pla­ner. De hop­pa­des att ex­pe­di­tio­nen skul­le le­da till nya ve­ten­skap­li­ga upp­täck­ter och in­ne­bä­ra nya ob­ser­va­tio­ner. Även om han in­te va­rit där på 17 år var den 59-åri­ge Frank­lin en om­tyckt och re­spek­te­rad ut­fors­ka­re av Ark­tis. Den 5 maj 1845 fick han si­na or­der och läm­na­de Eng­land som be­fäl­ha­va­re för två far­tyg: HMS Ere­bus och HMS Ter­ror. Bå­da bå­tar­na var väl ut­rus­ta­de för det­ta även­tyr. De var om­bygg­da krigs­far­tyg med skrov byggt av två och en halv de­ci­me­ter tjoc­ka tim­mer­stoc­kar och med järn­skod­da stä­var för att kun­na plö­ja ge­nom isen och kla­ra be­last­ning­en om de skul­le fry­sa fast. Dess­utom ha­de far­ty­gen ex­tra star­ka däcks­bal­kar för att skyd­da skro­vet

och ha­de mo­der­ni­te­ter som varm­vat­ten­be­re­da­re och vär­me om­bord. En 25 häst­kraf­ters lo­ko­mo­tiv­mo­tor ha­de in­­hand­­lats från Lon­don and Gre­enwich Rail­way Com­pa­ny och mon­te­rats på skep­pet Ere­bus me­dan Ter­ror ha­de en mo­tor på 20 häst­kraf­ter.

Ere­bus och Ter­ror kun­de skry­ta med ett bib­li­o­tek som om­fat­ta­de 2 900 böc­ker och tid­skrif­ter. Det fanns gott om för­nö­den­he­ter: 757 li­ter vin, 9 450 ki­lo cho­klad och 422 ki­lo ci­tro­ner (mot skör­bjugg) och 3 ton to­bak. Om­bord fanns det all­ra se­nas­te när det gäll­de mat­kon­ser­ve­ring: kon­serv­bur­kar. Kan det ha va­rit så att köt­tet, fruk­ten och de and­ra kon­ser­ver­na bi­drog till be­sätt­ning­ens un­der­gång? Bly­et i burk­ar­na kan ha lett till bly­för­gift­ning. När man på 1980-ta­let ob­du­ce­ra­de li­ken och ana­ly­se­ra­de de­lar av läm­ning­ar­na hit­ta­de man sky­höga ni­vå­er av bly. Be­sätt­ning­en kan ha för­gif­tats ge­nom ma­ten, men det kan ock­så ha be­rott på att dricks­vatt­net om­bord led­des ge­nom rör av bly.

Ef­ter ett up­pe­håll vid Wha­le Fis­hö­ar­na i Baf­fin Bay ut­an­för Grön­lands kust fort­sat­te far­ty­gen mot Lan­cas­ter-sun­det för att le­ta ef­ter pas­sa­gen. Sto­ra vins­ter för den kom­mer­si­el­la han­deln och evig ära till brit­tis­ka flot­tan vän­ta­de dem, så­väl som den na­tio­nel­la mo­ra­len. Frank­lin­ex­pe­di­tio­nen var ett även­tyr som fa­sci­ne­ra­de folk och den följ­des med stort in­tres­se. In­tres­set öka­de än­nu mer när ex­pe­di­tio­nen för­svann och det tog näs­tan tio år in­nan det kun­de be­kräf­tas att fynd som gjorts verk­li­gen var från Frank­lin­ex­pe­di­tio­nen.

Allt bör­ja­de bra och Frank­lin och hans be­sätt­ning var ful­la av till­för­sikt. Här skul­le ing­en havs­is kun­na stop­pa brit­ter­na från att upp­nå si­na mål. De seg­la­de väs­terut ge­nom Lan­cas­ter-sun­det för att und­vi­ka is­berg och havs­is. När de kom till Bar­row Strait stöt­te de dock på en is­bar­riär de in­te kun­de ta sig ige­nom. Istäl­let ut­fors­ka­de de Wel­ling­ton Chan­nel tills de stöt­te på än­nu mer is och fick läg­ga för an­kar vid Bee­chey Is­land, en li­ten ö ut­an­för De­von Is­lands syd­kust.

Det råd­de ark­tisk vin­ter och var mörkt he­la da­gen. Man kan tän­ka sig att be­sätt­ning­en fick svårt att för­dri­va ti­den och ha­de trå­kigt i po­lar­nat­ten. Många ha­de ing­en ti­di­ga­re er­fa­ren­het av arkt­is­ka för­hål­lan­den men plikt­käns­lan höll dem up­pe. Frank­lin själv var for­mell, men in­te svår att ha att gö­ra med. Det fanns vär­re kap­te­ner att seg­la med och nå­gon sa­dis­tisk över­sittar­typ var han in­te. Att över­vint­ra vid Bee­chey Is­land kan än­då in­te ha va­rit lätt och mås­te ha va­rit oänd­ligt trist. Dess­utom måd­de fle­ra då­ligt. De förs­ta teck­nen på den an­nal­kan­de ka­ta­stro­fen kom när någ­ra av män­nen av­led på ny­års­da­gen 1846.

Gra­var­na på Bee­chey Is­land un­der­sök­tes or­dent­ligt förs­ta gång­en 1984. De be­grav­da krop­par­na av John Tor­ring­ton, Wil­li­am Brai­ne och John Hart­nell blev ob­du­ce­ra­de. Kvar­le­vor­na ha­de be­va­rats väl av per­ma­fros­ten och isen. Gra­var­na och grav­ste­nar­na var väl­bygg­da. Allt ty­der på att be­grav­nings­ak­ter­na ska ha följt pro­to­kol­let.

Res­ten av be­sätt­ning­en dog där de föll och fick vi­la ut­an gräv­da gra­var. De­ras död var an­tag­li­gen bå­de ut­dra­gen och plåg­sam. Ske­let­ten hit­ta­des ut­sprid­da längs King Wil­li­am Is­lands söd­ra kust. Ana­ly­ser vi­sa­de att vis­sa ur be­sätt­ning­en ha­de

bli­vit uppät­na av de­spe­ra­ta över­le­va­re.

Re­dan 1847 skic­ka­de det brit­tis­ka ami­ra­li­te­tet ut kom­mu­niké­er till far­tyg i om­rå­det. Han­dels­far­tyg från Hud­son’s Bay Com­pa­ny och val­fång­a­re tra­fi­ke­ra­de des­sa far­vat­ten och nu blev de om­bed­da att hål­la ut­kik ef­ter Frank­lin­ex­pe­di­tio­nen. Hem­ma i Eng­land bör­ja­de många bli oro­li­ga men ami­ra­li­te­tet väg­ra­de att skic­ka ut nå­gon rädd­nings­ex­pe­di­tion. Till slut, i mars 1848, er­bjöds en 100 gu­i­ne­as till val­fång­a­re som kun­de kom­ma med ny­he­ter om HMS Ere­bus och Ter­ror. Frank­lins hust­ru La­dy Ja­ne Frank­lin er­bjöd 2 000 pund i be­lö­ning till den som kun­de be­rät­ta nå­got om ex­pe­di­tio­nen.

1850, när tre år gått, ut­lys­te ami­ra­li­te­tet en be­lö­ning på 20 000 pund till vil­ket far­tyg som helst som kun­de er­bju­da ”ef­fek­tiv as­si­stans” för att hit­ta Frank­lins far­tyg. Vid det här la­get var man sä­ker på att HMS Ere­bus och HMS Ter­ror an­ting­en be­fann sig i fa­ra el­ler ha­de gått un­der. När man till slut fö­re­tog rädd­nings­ex­pe­di­tio­ner blev re­sul­ta­tet iro­niskt. Plöts­ligt fanns det fler som le­ta­de ef­ter Frank­lin­ex­pe­di­tio­nen än det nå­gon­sin fun­nits som sökt ef­ter Nord­väst­pas­sa­gen.

”Gra­var, kap­ten Pen­ny!” skrek bud­bä­ra­ren. HMS Ad­van­ce ha­de sökt ut­an­för Bee­chey Is­land när en be­sätt­nings­man åter­vän­de till sin kap­ten och de and­ra of­fi­ce­rar­na med ny­he­ten att gra­var ha­de upp­täckts på en land­rem­sa bland snö och grus. När de un­der­sök­te om­rå­det när­ma­re hit­ta­de de bi­tar av rep, se­gel­duk, ved och tåg­vir­ke. Sö­kar­la­get blev över­ras­ka­de när de fann 600 kon­serv­bur­kar fyll­da med små­sten. Om in­ne­hål­let ha­de va­rit då­ligt, var­för skul­le bur­kar­na fyl­las med sten?

Den 20 april 1854 upp­täck­te dok­tor John Rae vid Hud­son’s Bay Com­pa­ny san­ning­en. Vid Pel­ly Bay på Boot­hi­a­halvön och läng­re ös­terut vid Re­pul­se Bay möt­te Rae in­ui­ter som ha­de av­gö­ran­de upp­lys­ning­ar om Frank­lin­ex­pe­di­tio­nen. De sa att någ­ra ”kabloo­ner” (de­ras ord för vi­ta män­ni­skor) ha­de svul­tit ihjäl och att de ha­de sett en grupp på un­ge­fär 40 män­ni­skor som ha­de dra­git en slä­de och en båt längs King Wil­li­am Sound. Med hjälp av kropps­språ­ket för­kla­ra­de de att far­ty­gen ha­de kros­sats av isen. Se­na­re sam­ma som­mar ha­de in­uitjä­ga­re fun­nit krop­par om­kringsprid­da. Någ­ra ha­de fun­nits i tält, and­ra i bå­ten och yt­ter­li­ga­re and­ra ver­ka­de ha dött på sam­ma ställ­de där de fal­lit ihop av ut­matt­ning och svält. Det rör­de sig om andra­handsupp­lys­ning­ar men det för­kla­ra­de myste­ri­et med den för­svun­na ex­pe­di­tio­nen och gav till­räck­ligt med in­for­ma­tion. Den mest av­gö­ran­de och hems­kas­te de­tal­jen var dock nå­got som det vik­to­ri­ans­ka Eng­land in­te vil­le hö­ra ta­las om – att över­le­van­de ha­de ätit av si­na dö­da kam­ra­ter. Yt­ter­li­ga­re sök­ex­pe­di­tio­ner un­der må­na­der och år som följ­de be­kräf­ta­de in­ui­ter­nas ur­sprung­li­ga histo­ria. Lik­gil­tig­he­ten in­för na­tu­rens vill­kor i kom­bi­na­tion med mänsk­lig­he­tens vil­ja att ut­fors­ka led­de till att 129 män om­kom. Än­nu fler män­ni­skor och far­tyg gick un­der i sö­kan­det ef­ter Frank­lin­ex­pe­di­tio­nen. Djärv­he­ten och mo­det som upp­täck­ter krä­ver har en bak­si­da av upp­off­ring­ar. Kon­se­kven­ser­na av ut­forsk­ning och upp­täck­ter in­ne­bär of­ta ock­så upp­off­ring och till­ba­ka­gång till det pri­mi­ti­va.

”Vid det här la­get ana­de man att HMS Ere­bus och HMS Ter­ror var i fa­ra.”

John Frank­lins sta­ty res­tes vid Wa­ter­loo Pla­ce i Lon­don 1866.

Mil­stol­pe Sista ob­ser­va­tio­nen Me­dan de av­vak­ta­de bätt­re vä­der­för­hål­lan­den för att ta sig över till Lan­cas­ter-sun­det möt­te de två ame­ri­kans­ka valjakts­far­tyg. Det­ta är den sista be­kräf­ta­de upp­gif­ten om Ere­bus och Ter­ror. Kap­ten Dan­nett på En­ter­pri­se bjöd om­bord Frank­lin och skrev se­dan i logg­bo­ken: ”Bå­da far­ty­gens be­sätt­ning­ar be­fin­ner sig vid god häl­sa och är på ut­märkt gott hu­mör. De be­räk­nar att kun­na full­föl­ja ex­pe­di­tio­nen i god tid.” Ju­li/au­gusti 1845

Fem fak­ta om Sir John Frank­lin

1 Bör­ja­de ti­digt

Frank­lin var fort­fa­ran­de ton­å­ring när han del­tog i sla­get Tra­fal­gar. Han var om­bord HMS Bel­le­rop­hon som var be­styc­kad med 74 ka­no­ner.

2 Dras­tis­ka åt­gär­der

När han led­de en ex­pe­di­tion som gett sig av mot Ark­tis i bör­jan av år 1819 ho­ta­des han och be­sätt­ning­en av svält. För att över­le­va åt de la­var och si­na stöv­lar.

3 Smek­namn 4 En ny ex­pe­di­tion 5 Rid­der­skap

Fi­askot med ex­pe­di­tio­nen till Cop­per­mi­ne Ri­ver gjor­de Frank­lin känd i Eng­land som ”Man­nen som åt si­na stöv­lar”. 1825 gav sig Frank­lin åter­i­gen iväg norrut. Den­na gång för att för­sö­ka hit­ta Mac­ken­zi­e­flo­dens myn­ning. Den 29 april 1829 blev han ad­lad av kung Ge­or­ge IV och gif­te sig med Ja­ne Grif­fin, hans and­ra hust­ru.

En ko­pia över den kar­ta över Ark­tis som Frank­lin­ex­pe­di­tio­nen an­vän­de.

Mil­stol­pe Frank­lins död Frank­lin dog av svält, nå­got som fram­går av det en­da do­ku­ment som upp­täckts om ex­pe­di­tio­nens ut­veck­ling. Skri­vet på en pap­perslapp sig­ne­rad av löjt­nant Go­re står ko­or­di­na­ter­na för po­si­tio­nen där far­ty­get över­gavs den 22 april och att ”Sir John Frank­lin dog den 11 ju­ni 1847”.

11 ju­ni 1847

Högupp­lös­ta bil­der och mät­ning­ar med so­nar hjälp­te till att iden­ti­fi­e­ra HMS Ere­bus.

HMS Ere­bus och HMS Ter­ror som de por­trät­te­ra­des i Il­lust­ra­ted Lon­don News.

Mil­stol­pe Åter­vän­de de till Ter­ror? Vra­ket från HMS Ter­ror hit­ta­des 96 kilo­me­ter från plat­sen där man tror att bå­ten sänkts av isen. Av­stån­det gjor­de att man bör­ja­de und­ra om de över­le­van­de ha­de för­sökt seg­la far­ty­get sö­derut mot fast­lan­det? Ett av­gas­rör från far­ty­get hit­ta­des i när­he­ten av skor­ste­nen me­dan bogsprö­tet pe­ka­de rakt fram, som om bå­ten för­sökt ba­na sig ge­nom isen. 11 ju­ni 1847

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.