Da­vid Living­sto­ne

Den le­gen­da­ris­ke skots­ke upp­täc­ka­ren och även­ty­ra­ren vig­de sitt liv åt att ut­fors­ka Afri­ka och var be­satt av att hit­ta Ni­lens käl­la.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Lä­ka­ren Living­sto­ne ha­de be­stämt sig för att hit­ta Ni­lens käl­la.

”Hans ex­pe­di­tio­ner bi­drog till att väst­värl­den fick upp ögo­nen för Afri­ka.” Hen­ry Stan­leys re­plik ”Dr Living­sto­ne, för­mo­dar jag?” har bli­vit hi­sto­risk.

In­nan de förs­ta mis­sio­nä­rer­na bör­ja­de ut­fors­ka kon­ti­nent­en ut­gjor­de Afri­ka ett oänd­ligt stort out­fors­kat land­om­rå­de i de fles­ta eu­ro­pé­ers och ame­ri­ka­ners ögon. En av dem som hjälp­te till att öpp­na ögo­nen för den ditin­tills gans­ka okän­da kon­ti­nen­ten var en skot­te vid namn Da­vid Living­sto­ne. Han och ett få­tal and­ra upp­täc­ka­re gav sig iväg ge­nom den på­stått mör­ka kon­ti­nen­ten och det­ta kom i sin tur att mar­ke­ra bör­jan på en ut­veck­ling som skul­le för­änd­ra den po­li­tis­ka och eko­no­mis­ka verk­lig­he­ten i den­na världs­del för all­tid.

Living­sto­ne var född strax sö­der om Glas­gow den 19 mars 1813 i den lil­la byn Blan­ty­re och bör­ja­de ar­be­ta i en lo­kal bo­mulls­fa­brik vid tio års ål­der. Hans pap­pa, som äg­de en li­ten bu­tik, lär­de ho­nom att lä­sa och skri­va. 1836 ha­de den unge Da­vid ar­be­tat ihop till­räck­ligt med peng­ar för att kun­na stu­de­ra me­di­cin och te­o­lo­gi. Att kun­na re­sa sig från så enk­la för­hål­lan­den till in­ter­na­tio­nell rykt­bar­het var väl­digt ovan­ligt i det vik­to­ri­ans­ka Skott­land.

Som ung stu­de­ra­de Living­sto­ne på An­der­son’s Uni­ver­si­ty i Glas­gow, men fort­sat­te si­na stu­di­er på hög­re ni­vå i Lon­don. Hans mål var att bli lä­ka­re och mis­sio­när och re­sa till Ki­na, men som nyutex­a­mi­ne­rad blev han av­rådd från att re­sa till det då krigs­här­ja­de lan­det i ös­ter. Istäl­let skic­ka­des han 1841 till Ka­la­ha­ri-ök­nen i söd­ra Afri­ka av Lon­don Mis­sio­na­ry So­ci­e­ty. På plats i Afri­ka kom han att ut­fors­ka sjön Nga­mi och dess om­giv­ning­ar i nu­ti­da Bots­wa­na.

Living­sto­ne var en re­li­giös man och på sin förs­ta re­sa gjor­de han myc­ket för att in­tro­du­ce­ra lo­kal­be­folk­ning­en till kris­ten­do­men. Han var en hän­gi­ven mot­stån­da­re till sla­ve­ri­et och ar­be­ta­de out­trött­ligt för att för­hind­ra slav­han­del. När han åter­vän­de till Stor­bri­tan­ni­en 1856 ha­de han bli­vit känd och be­trak­ta­des som en na­tio­nell ikon. Han in­led­de en se­rie fö­re­läs­ningstur­né­er för att be­rät­ta om si­na upp­le­vel­ser och upp­täck­ter och skrev boken Mis­sio­na­rytra­vel­sand Re­se­ar­chesin­sout­h­af­ri­ca, som blev en bäst­säl­ja­re. Re­dan 1851 ha­de han kor­sat he­la Ka­la­ha­ri­ök­nen på ox­ryg­gen, i ka­not och till fots. Re­san var tuff och Living­sto­ne du­ka­de näs­tan un­der av sjuk­do­mar och blev an­fal­len av vilda djur. I bör­jan ha­de han otro­ligt nog med sig sin fru och si­na barn, men de åter­vän­de hem till Stor­bri­tan­ni­en ef­ter ett år av sjuk­do­mar. Living­sto­ne fort­sat­te fär­den på egen hand och tog sig he­la vägen till Afri­kas öst­kust i nu­ti­da Na­mi­bia och An­go­la. I maj 1856 nåd­de Living­sto­ne fram till Zam­be­zi­flo­dens myn­nings­del­ta där den rin­ner ut i In­dis­ka oce­a­nen. Han be­fann sig nu i Qu­e­li­ma­ne i nu­ti­da Mocam­bi­que på Afri­kas väst­kust. Där­med blev han den förs­te eu­ro­pé som lyc­kats kor­sa he­la söd­ra Afri­ka. Han var känd hos lo­kal­be­folk­ning­en un­der smek­nam­net ”Rö­ken som dund­rar” och ha­de på vägen gett Zam­be­zis enor­ma vat­ten­fall nam­net Vik­to­ri­a­fal­len ef­ter den eng­els­ka drott­ning­en. Som ban­bry­ta­re och pi­on­jär var han ock­så den förs­te vi­te man som do­ku­men­te­rat um­gåtts med ur­be­folk­ning­ar i söd­ra och cen­tra­la Afri­ka. Det på­stås att han per­son­li­gen be­fri­a­de 150 sla­var nä­ra sjön Nya­sa. Living­sto­nes ex­pe­di­tion ha­de fått pro­blem när de fick över­ge sin båt och det fö­re­kom kon­flik­ter inom be­­sätt­­n­ing­en. Living­sto­nes va­na att be­hand­la sjuk­do­mar bland ur­be­folk­ning­ar­na gav ho­nom ett ryk­te som he­la­re el­ler me­di­cin­man. Han var även skick­lig på att av­lägs­na tu­mö­rer, nå­got man in­te ti­di­ga­re stött på i den­na del av värl­den. Han var en pro­duk­tiv skri­bent som såg till att al­la hans upp­täck­ter ned­teck­na­des. Hans bok Nar­ra­ti­ve of an­ex­pe­di­tiontot­he­zam­be­si­an­dit­s­tri­bu­ta­ri­es öka­de kun­ska­pen om skör­bjugg och ma­la­ria, som var van­li­ga sjuk­do­mar vid den här ti­den. Han var den förs­te som an­vän­de sig av ki­nin som bo­te­me­del mot ma­la­ria, och hans nog­gran­na och me­to­dis­ka sätt att ar­be­ta som lä­ka­re

Da­vid Living­sto­ne ha­de sex barn med sin hust­ru Ma­ry: Ro­bert, Ag­nes, Tho­mas, Eli­za­beth, Wil­li­am, Oswell och An­na Ma­ry.

un­der den trans­kon­ti­nen­ta­la re­san bi­drog till att fär­re än van­ligt dog på vägen. Skot­ten Living­sto­ne var ock­så den förs­te som upp­täck­te vil­ken roll ma­la­ri­amyg­gor spe­la­de för sprid­ning­en av sjuk­do­men och sam­spe­let mel­lan kli­mat och sprid­ning­en av tro­pis­ka sjuk­do­mar.

Den brit­tis­ka sta­ten fi­nan­si­e­ra­de fle­ra av hans upp­täckts­re­sor med bör­jan un­der se­na­re de­len av 1850-ta­let, men Living­sto­ne ha­de det tufft. Hans fru Ma­ry dog i ma­la­ria 1862 och ett par år se­na­re kal­la­des han hem då re­ge­ring­en va­rit miss­nöjd med hans ar­be­te. Ett av hans främs­ta mål var att spri­da kun­skap om den för­fär­li­ga verk­lig­het som slav­han­deln in­ne­bar. Det var in­te många i Eu­ro­pa vid den här ti­den som kän­de till vil­ken hård­het och bru­ta­li­tet af­ri­ka­ner fick ut­stå, ef­ter att ha ta­gits från sin hem­bygd och tving­ats ar­be­ta som sla­var. Living­sto­ne tog ställ­ning mot sla­ve­ri­et som han an­såg bor­de för­bju­das. Nu vil­le han öpp­na ögo­nen hos den brit­tis­ka all­män­he­ten i den­na frå­ga.

Dessvär­re är det möj­ligt att Living­sto­nes in­ten­si­va ut­fors­kan­de av Afri­ka kan ha haft olyck­li­ga kon­se­kven­ser för kon­ti­nen­tens fram­tid. Ge­nom att upp­täc­ka fle­ra by­ar, vat­ten­flö­den och han­dels­vä­gar hjälp­te Living­sto­ne och hans med­ar­be­ta­re till att öpp­na kon­ti­nent­en för väst­värl­den. Det­ta ba­na­de väg för den ko­lo­n­ial­­ism och in­ten­si­va jakt på Afri­kas ri­ke­do­mar som följ­de. Det finns till och med de som an­ser att den ko­lo­ni­a­la im­pe­ri­a­lis­men som be­drevs av na­tio­ner i Eu­ro­pa in­te ha­de va­rit möj­lig ut­an Living­sto­ne och hans kol­le­gor.

1866 ha­de den 52-åri­ge skot­ten lyc­kats skaf­fa fi­nan­sie­ring för att åter­vän­da till Afri­ka. Nu skul­le han sö­ka ef­ter Ni­lens käl­la och fort­sät­ta sitt kors­tåg mot sla­ve­ri­et. Han lan­da­de på Zan­zi­bar och blev så upp­ta­gen av att ut­fors­ka att den brit­tis­ka re­ge­ring­en trod­de att han för­svun­nit för gott. På sin väg ge­nom den af­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten ha­de Living­sto­ne be­vitt­nat en mas­sa­ker på hund­ra­tals män­ni­skor i byn Ny­ang­we vid

”I en tid då slav­han­deln blomst­ra­de tog Living­sto­ne ak­tivt ställ­ning för af­ri­ka­ner­nas vär­dig­het.” Han såg det som ett kall att ut­fors­ka Afri­ka och öpp­na upp kon­ti­nen­ten för kris­ten­do­men.

Lu­a­la­ba-flo­den i Kon­go – ett illdåd som sa­des ha ut­förts av ara­bis­ka slav­hand­la­re.

Un­der den­na re­sa för­lo­ra­de Living­sto­ne fle­ra med­ar­be­ta­re, fle­ra av si­na djur och det mesta av sitt med­hav­da apo­tek. Till sist star­ta­de tid­ning­ar­na Daily Te­le­graph och Newyork­he­rald en in­sam­ling för att kun­na skic­ka jour­na­lis­ten Hen­ry Stan­ley till Afri­ka och le­ta re­da på Living­sto­ne.

I feb­ru­a­ri 1871 ha­de Living­sto­ne fast­nat i byn Bam­bar­re i Kon­go. Han var i minst sagt ri­sigt skick. Han ha­de lung­in­flam­ma­tion och va­ri­ga, köt­tä­tan­de röt­sår som spred sig. Dess­utom ha­de han för­lo­rat näs­tan he­la sitt man­skap. En­ligt vit­nen ha­de han bör­jat hal­lu­ci­ne­ra och var säng­lig­ga­de. Det en­da han ha­de till tröst var Bi­beln.

Living­sto­ne blev som tur var bätt­re och i ok­to­ber ha­de han för­flyt­tat sig till Uji­ji i Tan­za­nia där han oför­tru­tet fort­sat­te att le­ta ef­ter käl­lan till värl­dens längs­ta flod. Det var här som Stan­ley fann ho­nom. Ef­ter att ha pro­vi­an­te­rat och till­bring­at en tid till­sam­mans skil­des Living­sto­ne från Stan­ley för att fort­sät­ta sin re­sa.

Trots sin vack­lan­de häl­sa var Living­sto­ne fast be­slu­ten att fort­sät­ta sitt ar­be­te och väg­ra­de att läm­na Afri­ka. I slutän­dan skul­le den­na en­vi­sa at­ti­tyd bli hans un­der­gång. I byn Chitam­bo i när­he­ten av Bang­weu­lu­sjön i nor­ra Rho­desia (nu­ti­da Zam­bia) dog Da­vid Living­sto­ne 60 år gam­mal. Da­tu­met var den 30 april 1873 och den brit­tis­ka all­män­he­ten sörj­de. Krop­pen forsla­des till Stor­bri­tan­ni­en där en stor­sla­gen be­grav­ning an­ord­na­des i West­mins­ter Ab­bey. Där lig­ger Living­sto­ne be­gra­ven i mitt­skep­pet bred­vid Ja­mes Ren­nell, en ti­di­ga­re upp­täckts­re­san­de som ha­de grun­dat So­ci­e­ty for Afri­can Ex­plo­ra­tion. Living­sto­ne gick till histo­ri­en som en man med en fast över­ty­gel­se om af­ri­ka­ners per­son­li­ga vär­dig­het i en tid då slav­han­deln var om­fat­tan­de över he­la Afri­ka. Även om man se­na­re kom­mit un­der­fund med att han in­te nåd­de he­la vägen fram till Ni­lens käl­la, ut­gjor­de hans stän­di­ga ifrå­ga­sät­tan­de av eu­ro­pé­ers sätt att ut­nytt­ja Afri­kas re­surs­­er i kom­mer­si­el­la syf­ten ett vik­tigt bi­drag till sam­ti­dens sam­hälls­de­batt. När den bal­sa­me­ra­de krop­pen frak­ta­des till Stor­bri­tan­ni­en, via en 160 mil lång rutt via Zan­zi­bar som tog tio må­na­der, upp­täck­te man att hans arm var bru­ten. Det­ta ska ha or­sa­kats av ett le­jon och var ett av fle­ra tec­ken på de um­bä­ran­den han ut­stod un­der si­na re­sor. In­nan krop­pen läm­na­de Afri­ka be­grav­des hans hjär­ta un­der ett mpun­du-träd i byn där han dött. Bå­de sym­bo­liskt och rent fy­siskt kom­mer Living­sto­nes hjär­ta all­tid att fin­nas i Afri­ka. I hans hemstad Blan­ty­re i Skott­land finns ett min­nes­mär­ke där det står: ”Ge­nom Guds för­syn över land och vat­ten, vi­lar här Da­vid Living­sto­ne, mis­sio­när, upp­täckts­re­san­de och fi­lan­trop. Född den 19 mars 1813 i Blan­ty­re, Lan­kashi­re, död i maj 1873 i byn Chitam­bo.” Un­der 30 år av sitt liv för­sök­te han krist­na Afri­kas ur­sprungs­be­folk­ning­ar. Han sträv­ade ef­ter att upp­täc­ka kon­ti­nen­tens dol­da hem­lig­he­ter och att för­bju­da den fruk­tans­vär­da slav­han­deln i cen­tra­la Afri­ka. Det sista han skrev var: ”Det en­da jag nu i min en­sam­het kan tilläg­ga är att jag hop­pas att him­mel­ri­kets väl­sig­nel­se ska kom­ma till al­la – va­re sig de är ame­ri­ka­ner, eng­els­män el­ler tur­kar – som vill hjäl­pa till att lä­ka värl­dens sår”.

Hans son Ro­bert slogs på Uni­ons­si­dan i ame­ri­kans­ka in­bör­des­kri­get och dog i strid den 5 de­cem­ber 1864.

Mil­stol­pe Hit­ta en väg till kus­ten 1852–56 Living­sto­ne in­led­de ett fy­ra år långt sö­ka­de ef­ter en väg från öv­re Zam­be­zi­flo­den till kus­ten. Den­na ex­pe­di­tion fyll­de fle­ra luc­kor när det gäll­de väs­ter­lan­dets kun­ska­per om söd­ra och öst­ra de­lar­na av Afri­ka....

Mil­stol­pe Uni­ver­si­tets­li­vet 1836–41 Tack va­re be­spa­ring­ar han tjä­na­de ihop ge­nom åra­tals av hårt ar­be­te vid fa­bri­ken i Blan­ty­re kun­de Living­sto­ne till slut själv fi­nan­si­e­ra si­na stu­di­er 1836. Ef­ter två år på An­der­son’s Col­lege i Glas­gow gjor­de han en...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.