Kapp­löp­ning­en mot sydpolen

Kap­ten Scotts omo­der­na, im­pe­ri­a­lis­tis­ka syn­sätt och en bland­ning av ve­ten­skap och våg­hal­sigt även­tyr bi­drog till att hans be­sätt­ning dog i Antark­tis öken.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Scott och Amundsens ex­pe­di­to­ner till Sydpolen slu­ta­de i tra­ge­di och tri­umf.

När ny­he­ten sän­des via te­le­gram blev re­ak­tio­ner­na en bland­ning av chock, tvi­vel och fa­sci­na­tion. Det vi­sa­de sig ock­så i slutän­dan att det bi­drog till en eng­elsk kap­tens och fy­ra av hans mäns död så långt bor­ta från ära och red­bar­het man kun­de kom­ma.

Te­le­gram­met av­slö­ja­de att bå­da ex­pe­di­tio­ner­na nått Nord­po­len på Ark­tis, nå­got som va­rit ett mål för upp­täckts­re­san­de över he­la värl­den i de­cen­ni­er. Bå­da män­nen som häv­da­de att de nått en av pla­ne­tens mest ogäst­vän­li­ga plat­ser var ame­ri­ka­ner – Ro­bert E Per­ry och Dr Fre­de­rick Cook. Ef­tersom ing­en av dem ver­ka­de vil­ja kommma med till­räck­lig in­for­ma­tion för att skep­ti­ker­na skul­le tyst­na, skred Ro­ald Amund­sen till ver­ket.

Ny­he­ten ha­de ska­kat om norr­man­nen, vars dröm det var att bli förs­te man­nen på Nord­po­len. Nu änd­ra­de han si­na pla­ner och la­de om rut­ten med kurs mot Sydpolen. Amund­sen viss­te att en eng­elsk kap­ten som het­te Scott ock­så för­be­red­de en så­dan re­sa och skul­le bli ra­san­de över att få en ri­val. Han in­led­de för­be­re­del­ser­na i hem­lig­het, hand­ploc­ka­de ett få­tal med­ar­be­ta­re och av­seg­la­de från Nor­ge i skydd av mörk­ret. Det var in­te för­rän de nått fram till Ma­dei­ra ut­an­för Väst­af­ri­ka som han be­rät­ta­de för sin choc­ka­de be­sätt­ning om det verk­li­ga må­let för re­san och bör­ja­de skic­ka te­le­gram för att in­for­me­ra om­värl­den om si­na pla­ner. Ett av te­le­gram­men gick till Scott och löd kort­fat­tat: ”Vill ba­ra be­rät­ta att jag fort­sät­ter mot Antark­tis. Amund­sen.” Lop­pet var igång. Ro­bert Fal­con Scott var ing­en ny­bör­ja­re på Antark­tis. Re­dan 1901 ha­de den brit­tis­ke ma­ri­nof­fi­ce­ren va­rit kap­ten för det spe­ci­al­bygg­da forsk­nings­far­ty­get Disco­ve­ry som ha­de va­rit på Antark­tis för att ut­fors­ka om­rå­det och gö­ra mät­ning­ar. Disco­ve­ry-ex­pe­di­tio­nen på­gick i tre år och Scott åter­vän­de in­te till brit­tisk mark för­rän 1904. Des­sa er­fa­ren­he­ter gjor­de att Scott trod­de att han ha­de ett över­läge gente­mot Amund­sen som in­te ti­di­ga­re va­rit på Antark­tis. Till ex­em­pel an­såg sig Scott ve­ta att man in­te skul­le ha släd­hun­dar – nå­got han ha­de lärt sig på en ex­pe­di­tion 1902. Till­sam­mans med Er­nest Schack­le­ton och Dr Wil­son ha­de Scott gett sig av på en fa­ro­fylld re­sa sö­derut in­åt kon­ti­nen­ten. De skul­le se hur långt de kun­de kom­ma. Scott skrev i sin dag­bok: ”Hell­re dra slä­den för hand i tio da­gar än att be­hö­va till­bringa en en­da med att kö­ra ett ut­mat­tat hund­spann.” När de åter­vän­de till bas­läg­ret ha­de de va­rit ute i mer än 90 da­gar och fär­dats drygt 154 mil och va­rit när­ma­re Sydpolen än nå­gon kom­mit ti­di­ga­re. Men det räck­te in­te för den am­bi­tiö­se även­ty­ra­ren. Scott åter­vän­de hem som en hjäl­te och ma­ri­nen in­si­ste­ra­de på att upp­hö­ja ho­nom till kap­ten. Plöts­ligt um­gicks han i sam­häl­lets hög­re kret­sar och blev bju­den på mid­da­gar och drin­kar i de mest ex­klu­si­va säll­skap. Det var så han möt­te sin fru, Kathleen Bru­ce, som var konst­när och skulp­tör.

Me­dan Scott ro­a­de sig i Eng­land fö­re­tog hans for­na ex­pe­di­tions­kam­rat Schack­le­ton en ny re­sa mot Sydpolen på egen hand. De två ha­de grä­lat och va­rit oen­se om­bord på Disco­ve­ry, men i och med det­ta blev de de­fi­ni­tivt ovän­ner. Fast Schack­­le­ton miss­lyc­ka­des med att nå den åtråd­da Sydpolen blev han än­då hyl­lad som en hjäl­te och ad­lad vid hem­koms­ten. Stor­bri­tan­ni­ens up­pen­bart out­sin­li­ga be­hov av även­tyrar­brag­der på Antark­tis ha­de med na­tio­nell pre­stige att gö­ra: värl­dens då störs­ta im­pe­ri­um vil­le om­fam­na den­na isi­ga del av värl­den och slu­ta den till sin in­te helt oan­sen­li­ga barm. Antark­tis var det sista out­fors­ka­de ter­ri­to­ri­et i värl­den och Sydpolen sym­bo­li­se­ra­de den sista sto­ra

upp­täck­ten. Nu be­stäm­de sig Scott för att det in­te var nå­gon an­nan än han som skul­le åstad­kom­ma den­na äro­fyll­da bragd för sitt land.

Scott in­led­de för­be­re­del­ser­na för en ex­pe­di­tion. Han sam­la­de ihop ett team och det stod från bör­jan klart att den brit­tis­ke ut­fors­ka­ren och hans med­ar­be­ta­re in­te en­bart var in­tres­se­ra­de av att va­ra först med att nå fram till Sydpolen – det fanns även ve­ten­skap­li­ga mål­sätt­ning­ar med ex­pe­di­tio­nen. At­mo­sfä­ren och stäm­ning­en in­för re­san sam­man­­fat­ta­des på ett bra sätt av ex­pe­di­tio­nens ve­ten­skap­li­ge le­da­re, Dr Ed­ward Wil­son. I ett brev till sin pap­pa skrev han: ”Vi vill att det ve­ten­skap­li­ga ar­be­te vi ut­för är av så­dan kva­li­tet att det­ta med att nå Sydpolen fram­står som ett av fle­ra forsk­nings­re­sul­tat”. Den höga am­bi­tions­ni­vån och för­hopp­ning­ar­na på ve­ten­skap­li­ga land­vin­ning­ar skul­le kom­ma att spe­la roll för Scotts död.

Amund­sen dä­re­mot – som i ef­ter­hand har kal­lats ”den förs­te pro­fes­sio­nel­le po­larut­fors­ka­ren” – be­höv­de in­te ta hän­syn till någ­ra så­da­na dis­trak­ti­o­ner. Han led­de sin ex­pe­di­tion med ett en­da ut­ta­lat och klart mål, att nå Sydpolen. All­ting han och hans team gjor­de sked­de med det­ta fas­ta mål för ögo­nen. ”Ve­ten­ska­pen,” sa han ”får för­sö­ka ta hand om sig själv.”

Far­ty­get som skul­le ta Scott och hans trupp till Antark­tis het­te Ter­ra No­va. Ett pro­vi­ant­stopp på Nya Ze­e­land gav en sista möj­lig­het att se till att allt som be­höv­des fanns med om­bord. Även om ex­pe­di­tio­nen ha­de med sig 33 släd­hun­dar tänk­te Scott in­te an­vän­da sig av dem för att ta sig fram i ter­räng­en. Istäl­let ha­de han pon­ny­er och tre ny­ut­veck­la­de, mo­to­ri­se­ra­de slä­dar. Scott hop­pa­des att slä­dar­na skul­le kom­ma till nyt­ta, men egent­li­gen var de ba­ra än­nu ett om­rå­de för forsk­ning och ut­veck­ling.

De mo­to­ri­se­ra­de slä­dar­na ha­de i och för sig tes­tats, men in­te körts i för­hål­lan­den som ens av­läg­set påmin­de om de som råd­de på Antark­tis. Det fanns fler trans­port­pro­blem: en av med­lem­mar­na i be­sätt­ning­en, kap­ten Oats, blev helt för­fä­rad när han såg i vil­ket då­ligt skick de 19 med­frak­ta­de pon­ny­er­na be­fann sig. Fy­ra av dem kun­de in­te ens gå. De fick av­li­vas men de öv­ri­ga 15 togs med på den fort­sat­ta re­san trots att de an­sågs för gam­la.

Den 29 no­vem­ber 1910 läm­na­de man Nya Ze­e­land och sat­te kurs mot Antark­tis. Den 4 ja­nu­a­ri land­steg de vid ba­sen. Det var in­te sam­ma bas­lä­ger på Ross Is­land som Scott va­rit i un­der Disco­ve­ry-

ex­pe­di­tio­nen, ut­an ett nytt som låg un­ge­fär en mil där­i­från. Scott gav plat­sen nam­net Cape Evans för att hed­ra sin andre­be­fäl­ha­va­re. När de las­ta­de ur bå­ten föll den störs­ta och tyngs­ta av de mo­to­ri­se­ra­de slä­dar­na ge­nom isen och sjönk i det is­kal­la vatt­net, för­lo­rad för all­tid. Det var in­te det sista missö­det som drab­ba­de Scotts ex­pe­di­tion.

I mot­sats till Scott ha­de Amund­sen sat­sat på hun­dar för upp­dra­get att dra slä­dar­na, han ha­de med sig hund­ra släd­hun­dar från nor­ra Grön­land. Som för­fat­ta­ren Ro­land Hunt­ford för­kla­rar i sin bok Ra­ce for the South Po­le var Amundsens far­tyg Fram ”en fly­tan­de ken­nel. Bå­ten full­stän­digt kryl­la­de av hun­dar, hund­ra es­ki­må­hun­dar.de 19 män­ni­skor­na om­bord fjäs­ka­de för dem och de fick allt de öns­ka­de sig ef­tersom de var så vik­ti­ga.”

Norr­män­nen ha­de häm­tat hun­dar­na på Grön­ land. De var väl an­pas­sa­de för kli­ma­tet och det bäs­ta al­ter­na­ti­vet för trans­port med tan­ke på tem­pe­ra­tur- och ter­räng­för­hål­lan­den. Hun­dar­na skul­le dra slä­dar­na me­dan män­nen följ­de ef­ter på ski­dor. Amund­sen ha­de stu­de­rat in­uit­kul­tu­ren och ta­git till sig vär­de­full kun­skap om hur man fär­das och klär sig för att kla­ra ex­trem ky­la.

Scott ha­de en helt an­nan in­ställ­ning till ut­forsk­an­de. Det vo­re orätt­vist att fram­stäl­la ho­nom som en bak­åt­strä­va­re – att han var öp­pen för att an­vän­da sig av ny­ut­veck­la­de mo­to­ri­se­ra­de slä­dar vi­sar att han tvärtom var po­si­tiv till in­no­va­tio­ner – men hans fram­to­ning ha­de en doft av det gam­la im­pe­ri­et. För ho­nom var en fram­gångs­rik ex­pe­di­tion nå­got som skul­le åstad­kom­mas ge­nom hårt ar­be­te, starkt le­dar­skap och den högt ak­ta­de brit­tis­ka egen­ska­pen att in­te ge upp i mot­gång el­ler när man stö­ter på svå­rig­he­ter. Det här åter­speglas i hans at­ti­tyd till släd­hun­dar – det var bätt­re att män­nen själ­va drog sin ut­rust­ning än att hun­dar gjor­de det ef­tersom det var mer he­der­värt och he­ro­iskt. Det kan ock­så il­lu­stre­ras av det fak­tum att han hell­re val­de män från ma­ri­nen än del­ta­ga­re med ti­di­ga­re er­fa­ren­het av po­lar­forsk­ning.

Det råd­de en at­mo­sfär av gam­mal­dags även­tyrs­lus­ta kring Scotts ex­pe­di­tion, me­dan hans ut­ma­na­re Amund­sen såg det mer som en pro­fes­sio­nell ut­ma­ning och age­ra­de ut­ef­ter det. Amund­sen re­kry­te­ra­de er­far­na del­ta­ga­re, de bäs­ta hun­dar­na, de duk­ti­gas­te ski­då­kar­na och de på­lit­li­gas­te och kun­ni­gas­te hund­fö­rar­na.

De två ri­va­ler­na gjor­de till en bör­jan un­ge­fär på sam­ma sätt – ef­ter ur­last­ning och ef­ter att ha byggt sitt vin­ter­läger kun­de de bör­ja för­be­re­da

kapp­löp­ning­en mot Sydpolen ge­nom att i för­väg pla­ce­ra ut de­på­er längs färd­vä­gens förs­ta del. De­på­er­na in­ne­höll mat och bräns­le för åter­re­san och att pla­ce­ra ut dem in­ne­bar att mind­re last be­höv­des på slä­dar­na. När vin­tern kom blev det omöj­ligt att sät­ta ut fler de­på­er. Då fi­la­de de bå­da på pla­ner­ing­en, den som skul­le gö­ra att de skrevs in i histo­rie­böc­ker­na som ut­fors­ka­re av Antark­tis. De­ras för­be­re­del­ser skil­de sig ock­så åt vä­sent­ligt.

Den ve­ten­skap­li­ga in­rikt­ning­en gjor­de att Scotts med­ar­be­ta­re ut­för­de fle­ra kar­to­gra­fis­ka och geo­lo­gis­ka upp­drag. De ha­de även i upp­drag att le­ta ef­ter ägg från kej­sar­ping­vi­ner. Det var nå­got som ald­rig ti­di­ga­re ha­de gjorts och den 27 ju­ni 1911 be­gav sig tre man iväg för att sam­la in ping­vi­nägg.

Män­nen fick dra två slä­dar pac­ka­de med mat, bräns­le och ut­rust­ning he­la vägen till ping­vin­ko­lo­nin vid Cape Cro­zi­er, drygt 11 mil bort. Det slu­ta­de med att de gick vil­se. Till slut hit­ta­de än­då män­nen ping­vin­ko­lo­nin och åter­vän­de fem vec­kor se­na­re med tre ägg. Scott kal­la­de be­drif­ten ”en av de mest ga­lan­ta histo­ri­er­na inom po­lar­forsk­ning­en”, men and­ra har und­rat om det ha­de va­rit bätt­re att an­vän­da tid och re­sur­ser till att för­be­re­da fär­den mot Sydpolen. Så små­ning­om sam­la­de Scotts ex­pe­di­tion in över 40 000 oli­ka pro­ver och do­ku­men­ta­tio­nen om­fat­tar 15 vo­ly­mer ve­ten­skap­li­ga rap­por­ter. Att kom­ma först till Sydpolen var in­te Scotts en­da syf­te.

He­la vin­tern ha­de Scott sut­tit i sin stu­ga och fin­grans­kat sin pla­ne­ring. När löjt­nant Evans, hans andre­be­fäl­ha­va­re, gav sig av för att kon­trol­le­ra de­på­er­na pas­sa­de Scott på att till­kän­nage sin slut­li­ga plan för de öv­ri­ga. För­fat­ta­ren Cat­he­ri­ne Char­ley spe­ku­le­rar i sin bok South Po­le om han gjor­de på det så ef­tersom Evans var den en­de som skul­le ha kri­ti­se­rat hans plan, men det går för­stås in­te att be­vi­sa.

Pla­nen gick ut på att be­ge sig den 3 no­vem­ber. Scott ha­de räk­nat ut att den 246 mil långa vägen skul­le ta 144 da­gar. Fy­ra slags trans­port­me­del skul­le an­vän­das – män­nen dra slä­dar­na, pon­ny­er­na skul­le dra dem, någ­ra hun­dar skul­le dra och dels skul­le man an­vän­da sig av de mo­to­ri­se­ra­de slä­dar­na. Men främst för­li­ta­de sig Scott på de förs­ta två, att män­nen själ­va och pon­ny­er­na drog slä­dar­na. En grupp skul­le gå i för­väg över Be­ard­mo­reg­la­ciä­ren. Där­i­från skul­le tre män till­sam­mans med Scott gå sista bi­ten mot Sydpolen. Någ­ra av män­nen tyck­te att pla­nen lät väl op­ti­mis­tisk och re­a­ge­ra­de på att det in­te fanns nå­gon plan för oför­ut­sed­da hän­del­ser. Ve­ten­skaps­man­nen Ge­or­ge Simp­son skrev i sin dag­bok: ”Mar­gi­na­ler­na är små och det be­hövs ba­ra någ­ra små missö­den och då­ligt vä­der för ett miss­lyc­kan­de el­ler tro­li­gen ka­ta­strof.” Oav­sett vad de tyck­te fortskred pla­nen.

Ex­pe­di­tio­nen de­la­des in i oli­ka grup­per som skul­le spri­das ut med oli­ka start­ti­der un­der den antark­tis­ka som­ma­ren – den tid då so­len når över ho­ri­son­ten. Evans fick kom­man­dot över den grupp som ha­de de två mo­to­ri­se­ra­de slä­dar­na. Scott fick en chock när han och hans grupp se­na­re stöt­te på grup­pen lig­gan­des översnö­a­de på isen. Ett med­de­lan­de som Evans skri­vit be­rät­ta­de att slä­dar­na ha­de gått sön­der och in­te gått att re­pa­re­ra. Trup­pen ha­de då fort­satt ge­nom att ma­nu­ellt skju­ta på de tunga slä­dar­na. Vad som var än­nu vär­re var att pon­ny­er­na in­te kla­ra­de kli­ma­tet och ter­räng­för­hål­lan­de­na.

Någ­ra så­da­na svå­rig­he­ter ha­de in­te Amund­sen och hans män. De ha­de gett sig av i en li­ten grupp på fem per­so­ner som al­la var skick­li­ga ski­då­ka­re och duk­ti­ga hund­fö­ra­re. I mot­sats till Scott ha­de Amund­sen ock­så ge­ne­röst med pro­vi­ant med sig, vil­ket be­tyd­de att det fanns mar­gi­na­ler.

Bå­da ex­pe­di­tio­ner­na ut­här­da­de enor­ma um­bä­rand­­en un­der fruk­tans­vär­da för­hål­lan­den – det var in­te ut­an an­led­ning som ing­en nått fram till Sydpolen ti­di­ga­re. Ibland var sik­ten så då­lig att de in­te kun­de se en cen­ti­me­ter fram­för sig. So­len var up­pe dyg­net runt och re­flek­te­ra­des av snön och det star­ka lju­set brän­de hu­den. Ge­nom­snitt­stem­pe­ra­tu­ren var -21 gra­der men kun­de sjun­ka till -50. Kraf­ti­ga vin­dar blås­te.

När Scott och hans grupp nått 24 mil från må­let änd­ra­de han sin plan an­gå­en­de sista bi­ten. Nu vil­le han ta med sig fy­ra män istäl­let för tre till Sydpolen. Till­skot­tet var löjt­nant Bo­wers. Det här be­slu­tet har of­ta an­vänts för att kri­ti­se­ra Scott. För nu om­fat­ta­de grup­pen fy­ra män men han ha­de ba­ra pro­vi­ant för tre – och ma­tran­so­ner­na var snålt till­tag­na re­dan från bör­jan. Den lil­la för­trup­pen ha­de nu en er­fa­ren na­vi­ga­tör men vad skul­le det in­ne­bä­ra för mat­för­rå­den? Men Scott ha­de be­stämt sig. Han och de fy­ra män­nen gick iväg i den ky­li­ga mot­vin­den och skil­des från de öv­ri­ga som gick åt and­ra hål­let, till­ba­ka mot bas­läg­ret och trygg­he­ten. När mer än en vec­ka gått, den 9 ja­nu­a­ri, ha­de Scott och hans grupp sla­git Schack­le­tons re­kord om att be­fin­na sig när­mast Sydpolen. Scott ha­de be­seg­rat sin fi­en­de men nu ha­de han en an­nan mot­stån­da­re, en ri­val som i jämn och sta­dig takt när­ma­de sig må­let.

Scott kun­de hel­ler in­te ve­ta att Amund­sen re­dan ha­de sla­git Schack­le­tons re­kord en må­nad ti­di­ga­re. Nu var män­nen i Scotts lil­la trupp ut­mat­ta­de och hun­dar­na ha­de bör­jat bli hung­ri­ga och där­med far­li­ga. Om nät­ter­na fick män­nen ak­ta sig så att de in­te blev bit­na. Det var nä­ra fle­ra gång­er. Spän­ning­en öka­de när de när­ma­de sig må­let. Skul­le Scotts föl­je jub­la och åter­vän­da i tri­umf?

Den 15 de­cem­ber 1911, ef­ter att fle­ra gång­er ha kol­lat kom­pas­ser­na, ska­ka­de Amund­sen i hög­tid­lig tyst­nad hand med si­na föl­je­sla­ga­re och res­te den nors­ka flag­gan. Ing­en skul­le kun­na ifrå­ga­sät­ta vad de åstad­kom­mit. De ha­de be­gett sig till den plats som Amund­sen räk­nat ut var den geo­gra­fis­ka Sydpolen. Se­na­re stu­di­er vi­sar att han ba­ra var 200 me­ter från den rik­ti­ga punk­ten – vil­ket får an­ses som en när­mast fan­tas­tisk pre­ci­sion med den ti­dens na­vi­ga­tions­ut­rust­ning. Där res­te de ett tält där de la­de allt de in­te mås­te ha med sig på hem­vä­gen. En and­ra flag­ga res­tes ut­an­för täl­tet, som låg längs den rutt som brit­ter­na se­na­re skul­le kom­ma att ta. Amund­sen skrev där två brev och i sin dag­bok: ”Far­väl kä­ra Syd­pol. Jag tror in­te att vi ses igen”.

Ald­rig har väl åsy­nen av en flag­ga haft en så för­ödan­de in­ver­kan på en grupp ut­mat­ta­de män som på Scotts föl­je. Flag­gan som Amund­sen rest gick som en kniv i hjär­tat på dem. De stod orör­li­ga och stir­ra­de bland hund­spå­ren som fort­fa­ran­de syn­tes i snön. Män­nen miss­trös­ta­de, men Scott in­si­ste­ra­de på att de skul­le slut­fö­ra sitt upp­drag och re­sa en brit­tisk flag­ga. De nåd­de fram till Amundsens tält och hit­ta­de ett brev adres­se­rat till Scott. Där stod det: ”Ef­tersom du an­tag­li­gen är den som först når det här om­rå­det ef­ter oss, vill jag be dig om vän­lig­he­ten att vid­ar­be­ford­ra det­ta brev till kung Haa­kon VII. Om du har an­vänd­ning för nå­got som finns i täl­tet, ta det. Med vän­li­ga häls­ning­ar. Jag öns­kar dig en lyck­lig hem­re­sa.”

Ef­ter att ha ta­git på sig norr­män­nens kvar­läm­na­de var­ma klä­der och rest den brit­tis­ka flag­gan, bör­ja­de de fun­de­ra över åter­re­san. De ha­de 129 mil fram­för sig där de skul­le dra slä­dar­na själ­va. Ge­nom att an­vän­da Amundsens flagg­stång lyc­ka­des de kon­stru­e­ra ett se­gel med vars hjälp de hop­pa­des att de star­ka vin­dar­na skul­le ge dem väl­be­höv­lig skjuts fram­åt. Allt­ef­tersom vec­kor­na gick frös de dock. Det blev allt­mer tyd­ligt att de var på väg att sväl­ta ihjäl.

Scotts föl­je ha­de in­te va­rit först att nå Sydpolen, men han var in­te be­redd att ge upp den ve­ten­skap­li­ga de­len av sitt upp­drag. Han gick med på att Wil­son kun­de an­vän­da ef­ter­mid­da­gen till att sam­la mi­ne­ral­­pro­ver att ta med sig hem för när­ma­re stu­di­er. Det­ta led­de in­te ba­ra till att tid och ener­gi gick åt, dess­utom blev nu den last de mås­te dra än­nu tyng­re.

På sön­da­gen den 17 feb­ru­a­ri 1912 ha­de de till­ryg­ga­lagt 64 mil el­ler un­ge­fär hal­va sträc­kan. Nu vi­sa­de de al­la dock all­var­li­ga tec­ken på ska­dor och ut­matt­ning. Värst där­an var Evans. Hans fing­rar var för­frus­na. Han föll ihop och kän­de sig yr och il­lamå­en­de. Han res­te sig igen, men på den fort­sat­ta fär­den fick de and­ra he­la ti­den stan­na och vän­ta på ho­nom. Vid ett till­fäl­le gick Scott till­ba­ka för att le­ta ef­ter ho­nom och hit­ta­de Evans krä­lan­de i snön. Strax där­ef­ter dog han. Han var den förs­te att in­te kla­ra sig till­ba­ka till bas­läg­ret.

Det fanns ing­en tid till att sör­ja. Om de vil­le över­le­va mås­te de fort­sät­ta fram­åt och för­sö­ka kla­ra sig på vad de hit­ta­de i de­på­er­na. Nu fär­da­des de un­ge­fär 11 kilo­me­ter på en dag och det in­ne­bar att gå nio tim­mar i sträck. Oa­tes för­frus­na föt­ter bör­ja­de ut­veck­la kall­brand. Han skar upp en öpp­ning i sin sov­säck och sov med föt­ter­na ut­an­för ef­tersom han in­te stod ut med smär­tan när föt­ter­na värm­des upp för att se­dan för­fry­sa igen. Oa­tes var med­ve­ten om att han sin­ka­de de and­ra. En kväll gick han mot täl­tets ut­gång, vän­de sig om och sa: ”Jag ska ba­ra gå ut ett tag. Det kan ta en stund.” De and­ra såg ho­nom hal­ta iväg ut i snön och de för­stod att det var sista gång­en de såg ho­nom.

Nu kun­de Scott själv knappt gå och trots att bå­de Wil­son och Bo­wers trod­de att de skul­le kun­na kla­ra sig fram till näs­ta mat­de­på, stan­na­de de al­la tre kvar i täl­tet ef­tersom en snö­storm bröt ut.

Det har fö­re­kom­mit spe­ku­la­tio­ner om att Scotts ex­pe­di­tion kanske kun­de ha kla­rat sig om in­te Amund­sen gett upp sin dröm om att nå Nord­po­len och fo­ku­se­ra­de på Sydpolen istäl­let. Amund­sen trod­de på ame­ri­ka­ner­na när de ljög om att ha nått Nord­po­len och det var det som fick norr­man­nen att änd­ra sitt mål.

Scott och hans män be­fann sig ba­ra 18 kilo­me­ter från när­mas­te mat­de­på. Om de ha­de va­rit de förs­ta att nå fram till Sydpolen kanske de skul­le ha haft mo­det, ut­hål­lig­he­ten och styr­kan att fort­sät­ta. Som det nu var låg de i sitt tält och vän­ta­de på dö­den. Wil­son och Bo­wer skrev till si­na fa­mil­jer. Scott skrev till pres­sen, till sin fa­milj och till si­na spon­so­rer. Och gjor­de en sista dag­boksno­te­ring.

När so­len gick upp igen och den antark­tis­ka som­ma­ren gryd­de, hit­ta­de ett sök­team top­pen på kap­ten Scotts tält­pin­ne som stack upp ur snön. De fann Scott och hans män, de­ras brev, dag­böc­ker och fo­ton. Täl­tet var helt översnö­at och ha­de det ba­ra snö­at li­te till ha­de det in­te gått att upp­täc­ka alls. Då ha­de des­sa mäns öden, de­ras min­nen, ord och tan­kar va­rit för­lo­ra­de för all­tid. Sök­tea­met sjöng Scotts fa­vo­rit­psalm On­ward Christi­an Sol­di­ers och snick­ra­de ihop ett kors som de res­te över täl­tet och gav sig se­dan iväg för att över­läm­na res­ter­na av Scotts ex­pe­di­tion till jor­den.

Den brit­tis­ka ex­pe­di­tio­nen miss­lyc­ka­des ge­nom en kom­bi­na­tion av då­lig pla­ne­ring, fel­pri­o­ri­te­ring­ar och otur. Men det mod och den vil­ja till själv­upp­off­ring som del­ta­gar­na i ex­pe­di­tio­nen vi­sa­de för­tjä­nar vår re­spekt. Ett kors står fort­fa­ran­de nä­ra stran­den på Cape Evans som ett min­nes­mär­ke. Där står: ”Att strä­va, att sö­ka och att in­te ge upp”. Trots si­na fel och bris­ter lev­de Scott upp till des­sa ide­al.

Nors­ka flag­gan Kapp­löp­ning­en mot Sydpolen äg­de in­te ba­ra rum mel­lan två män ut­an mel­lan två na­tio­ner. Ef­tersom Nor­ge blev själv­stän­digt först 1905 var det en stor sak för norr­män­nen att kun­na pla­ce­ra sin flag­ga på Sydpolen. Det be­tyd­de myc­ket för den...

Släd­hun­dar Norr­man­nen Amund­sen var väl med­ve­ten om hur vik­ti­ga hus­ki­es är i en po­larmil­jö. Han ha­de ett stort an­tal hun­dar för att dra pro­vi­an­ten istäl­let för det mer ar­betsin­ten­si­va al­ter­na­ti­vet att gö­ra det med man­k­raft. 1918 En två år lång...

Ull­klä­der 1. Kapp­löp­ning­en börjar Scott och hans män bar ute­slu­tan­de klä­der av ull och bomull. Al­la var per­son­li­gen an­sva­ri­ga för att la­ga klä­der­na, men ex­akt vil­ken ut­rust­ning man ha­de skil­de sig mel­lan med­lem­mar­na i ex­pe­di­tio­nen. Det brit­tis­ka tea­met...

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.