Bestig­ning­en av Eve­rest

Hur en ut­fors­ka­re från Nya Ze­e­land blev först i histo­ri­en med att nå värl­dens högs­ta bergs­topp.

Stora upptäckare - - Innehåll -

Hur Ed­mund Hil­la­ry och Ten­zing Nor­gay nåd­de top­pen på värl­dens högs­ta berg.

Kloc­kan var halv tolv den 29 maj 1953 när Ed­mund Hil­la­ry stod till­sam­mans med sin ne­pa­le­sis­ka sher­pa Ten­zing Nor­gay på 8 848 me­ters höjd över ha­vet. Änt­li­gen kun­de de ta en pa­us för att be­und­ra ut­sik­ten, en ut­sikt ing­en ti­di­ga­re skå­dat. De var först med att nå upp på top­pen av Mount Eve­rest, värl­dens högs­ta berg.

Be­lä­get i Hi­ma­laya på grän­sen mel­lan Ti­bet och Ne­pal ha­de ber­get ditin­tills stått emot al­la för­sök till be­stig­ning. Hil­la­rys ex­pe­di­tions­kam­ra­ter Tom Bour­dil­lon och Char­les Evans ha­de ba­ra någ­ra da­gar ti­di­ga­re nått hund­ra me­ter från top­pen men bli­vit tvung­na att vän­da till­ba­ka. Hil­la­ry skul­le ge äran för bestig­ning­en till he­la grup­pen och lov­pri­sa Bour­dil­lon och Evans in­sats för att ba­na vägen till top­pen. Men de förs­ta fot­ste­gen på jor­dens högs­ta punkt var hans eg­na.

Ber­get Eve­rest fick sitt namn av Royal Geo­grap­hi­cal So­ci­e­ty 1865 ef­ter en be­fäl­ha­va­re i In­di­en, Sir Ge­or­ge Eve­rest. I Ne­pal kal­las ber­get Sagar­māt­hā och i Ti­bet: Cho­molung­ma. Sir Ge­or­ge pro­te­ste­ra­de över att ha fått äran att ge namn till ber­get, ef­tersom Eve­rest var ett namn som var­ken gick att ut­ta­la på hin­di el­ler att över­sät­ta. Va­re sig sir Ge­or­ge vil­le det el­ler in­te skul­le hans namn hä­dan­ef­ter för­knip­pas med ber­get.

Hår­da vin­dar, låg sy­re­halt, isla­vi­ner, is­kal­la temp­ era­tur­er och snö­skred gör det in­te till nå­gon en­kel sak att be­sti­ga Eve­rest, men Clin­ton Tho­mas Dent, som var ord­fö­ran­de för Al­pi­ne Club, fö­re­ställ­de sig 1885 att det än­då skul­le va­ra möj­ligt. Det skul­le drö­ja yt­ter­li­ga­re 68 år in­nan nå­gon kun­de vi­sa att han ha­de haft rätt.

Fle­ra för­sök fö­re­gick Hil­la­rys fram­gångs­ri­ka ex­ped­i­ti­on. Ge­or­ge Mal­lo­ry och Guy Bul­lock led­de ett av dem 1921. De­ras ex­pe­di­tion ut­fors­ka­de den nor­ra vägen från Ti­bet (det är in­gång­en från syd­ost i Ne­pal som be­trak­tas som stan­dard även om in­te den hel­ler är lätt). Ge­or­ge Finch var först med att för­sö­ka klätt­ra med syr­gas­tank året där­på och han kom gans­ka långt. Han nåd­de 8 320 me­ter in­nan han mås­te vän­da till­ba­ka, vil­ket var det högs­ta nå­gon män­ni­ska ditin­tills ha­de klätt­rat. Mal­lo­ry gjor­de ett nytt för­sök sam­ma år, 1922, och än­nu ett 1924 som blev hans sista och från vil­ket var­ken han el­ler hans bergs­be­sti­gar­kol­le­ga Andrew Ir­vi­ne nå­gon­sin åter­vän­de. Mal­lo­rys lik upp­täck­tes i en snö­sän­ka på norr­si­dan så sent som 1999.

Hugh Rutt­led­ge gjor­de två miss­lyc­ka­de för­sök längs norr­si­dan 1933 re­spek­ti­ve 1936. Ef­ter att Ki­na stängt grän­sen till Ti­bet för väs­ter­län­ning­ar 1950 för­sök­te Bill Til­man att be­sti­ga ber­get från syd­ost se­na­re sam­ma år. Sher­pan Ten­zing och Ray­mond Lam­bert nåd­de ett nytt höjd­re­kord på 8 610 me­ter un­der Edou­ard Wyss-du­nants schweiz­is­ka ex­pe­di­tion 1952 – en er­fa­ren­het som gjor­de Ten­zing oer­sätt­lig vid 1953 års ex­pe­di­tion.

När Hil­la­ry och Ten­zing skrev in sig i histo­ri­en var det som en del av den ni­on­de brit­tis­ka ex­pe­di­tio­nen för att nå top­pen av Eve­rest. Den led­des av den brit­tis­ke ar­méö­versten John Hunt. Ef­ter att ha fått ut­mär­kel­ser för för­tjäns­ter i fält un­der and­ra världs­kri­get och ut­nämnts till övers­te, ha­de Hunt ta­git tjänst hos Supre­me He­a­dquar­ters Al­li­ed Ex­pe­di­tio­na­ry For­ce, en spe­ci­al­styr­ka inom det brit­tis­ka för­sva­ret, dit han bli­vit in­bju­den av Jo­int Hi­ma­lay­an Com­mit­tee of the Al­pi­ne Club och Royal Geo­grap­hic So­ci­e­ty att be­sti­ga Eve­rest.

Hunts er­fa­ren­het som mi­li­tär be­fäl­ha­va­re till­sam­mans med hans me­ri­ter som bergs­be­sti­ga­re (han ha­de del­ta­git i sö­kan­det ef­ter ”snö­mannen” el­ler ye­tin i Hi­ma­laya 1937) gjor­de ho­nom till ett själv­klart val som le­da­re för en så­dan ex­pe­di­tion. Det fanns än­då de som blev för­vå­na­de över att in­te Eric Ship­ton ha­de ut­setts. Ship­ton ha­de året in­nan lett en ex­pe­di­tion på Cho Oyu och många av del­ta­gar­na i Hunts Eve­rest-ex­pe­di­tion, in­klu­si­ve Hil­la­ry, var ve­te­ra­ner från den miss­lyc­ka­de Cho Oyu-ex­pe­di­tio­nen.

Tea­met som Hunt led­de be­stod av me­di­ci­nar­na Mi­chael Ward, Grif­fith Pugh och Char­les Evans (som även var vice ex­pe­di­tions­le­da­re); na­tur­fors­kar­na Ge­or­ge Band, Tom Bour­dil­lon och

Mi­chael West­macott; fo­to­gra­fer­na Tom Sto­bart och Al­fred Gre­go­ry; jour­na­lis­ten Ja­mes Mor­ris; or­ga­ni­sa­tions­sek­re­te­ra­ren Char­les Wy­lie samt de två lä­ra­rar­na Ge­or­ge Lo­we och Wil­fred Noyce. De fick säll­skap av 362 bä­ra­re in­klu­si­ve 20 sher­por – väg­vi­sa­re och ex­per­ter på bergs­ter­räng­en i Ti­bet och Ne­pal – som bar på 4 535 ki­lo ba­gage (4,5 ton).

Där fanns för­stås Hil­la­ry med. Han kom från Auck­land i Nya Ze­e­land och ha­de va­rit en en­tu­si­as­tisk bergsklätt­ra­re än­da se­dan han var ton­å­ring. Sin förs­ta stör­re klätt­ring ha­de han gjort 1939 när han var 20 år. Då nåd­de han top­pen på det 1 933 me­ter höga Mount Ol­li­vi­er på Nya Ze­e­land. Un­der and­ra världs­kri­get ha­de han tjänst­gjort som na­vi­ga­tör i Royal New Ze­a­land Air For­ce trots si­na pa­ci­fis­tis­ka ide­al. Ef­ter kri­get åter­vän­de han till bergs­be­stig­ning­en. Han nåd­de Nya Ze­e­lands högs­ta bergs­topp Mount Coo­ke (1 909 me­ter) 1948 och res­te till­sam­mans med sin lands­man Lo­we i söd­ra Al­per­na när de bå­da nåd­des av be­ske­det att de valts ut för att del­ta i Eve­rest-ex­pe­di­tio­nen. På grund av mon­su­nen var det omöj­ligt att när­ma sig Eve­rest un­der sto­ra de­lar av året, men ett tids­föns­ter med re­la­tivt lugnt vä­der un­der april och maj 1953 val­des som en lämp­lig tid­punkt.

Ex­pe­di­tio­nen sat­te upp ett bas­lä­ger i mars, och me­dan det ar­be­tet på­gick gick Hil­la­ry i för­väg för att en­sam un­der­sö­ka det frus­na vat­ten­fal­let i Khum­bu som låg fram­för dem. Ett av­stånd på ba­ra 100 me­ter tog över en tim­me. Sy­nen som möt­te ho­nom var in­te upp­munt­ran­de, tvärtom. Det såg tu­sen gång­er vär­re ut än han ha­de trott.

Hil­la­rys team bör­ja­de nu rö­ra sig fram­åt. West­macott högg med stor mö­da ut en se­rie grova fot­steg upp­för de bran­ta is­väg­gar­na på väg mot en his­nan­de klipp­skre­va. Ut­hugg­ning­en fick nam­net Mi­ke’s Hor­ror (Mi­kes skräck). And­ra avtryck de gjor­de längs sin fa­ro­fyll­da väg upp­för ber­get fick namn som Ghas­t­ly Cre­vas­se (fruk­tans­vär­da klipp­skre­van), Nutcrac­ker (nöt­knäc­ka­ren), Hell­fi­re Al­ley (hel­ve­tes­al­lén), och slut­li­gen Atom Bomb Area (atom­bomb­s­om­rå­det) – där Hil­la­ry var nä­ra ett ka­ta­stro­falt fall när en sprint plöts­ligt brast och han föll nedåt. Ten­zing ha­la­de ho­nom upp i sä­ker­het. Allt gick bra för­u­tom att Hil­la­rys dag­bok av­­slöj­ar att han blev myc­ket ska­kad av hän­del­sen: ”Jag kom­mer själv­klart in­te att ge upp – men vis­sa spric­kor får mig att und­ra. Det här vi hål­ler på med tes­tar verk­li­gen ens tro.”

Så små­ning­om nåd­de de fram till en sva­jig häng­bro gjord av rep över ett fruk­tans­värt och isigt stup: ett min­ne från den schwei­zis­ka ex­pe­di­tio­nen. För sher­por­na ha­de det va­rit obe­kvämt att bä­ra alu­mi­ni­umste­gar med sig än­da hit. Nu blev det tyd­ligt vad de kun­de an­vän­das till. Ste­gar­na sat­tes ihop tills de bil­da­de en säk­ra­re struk­tur över det isi­ga stu­pet. Hil­la­ry var den förs­te som kröp över och till näs­ta ut­ma­ning: Wes­tern Cwm, en mer el­ler mind­re platt dal som namn­getts av Mal­lo­ry 1921. Den kal­la­des även för Tyst­na­dens dal.

”De fles­ta åter­vän­de till sist till camp VII men Hil­la­ry och Ten­zing fort­sat­te.”

Cwm var myc­ket bran­ta­re än vad tea­met ha­de be­fa­rat, men ef­ter det frus­na vat­ten­fal­let fram­stod det än­då som en lätt­nad. Yt­ter­li­ga­re en be­lö­ning vän­ta­de. Hil­la­ry och Ten­zing hit­ta­de mat som den schwei­zis­ka ex­pe­di­tio­nen ha­de läm­nat ef­ter sig: ost, bacon, gröt och mar­me­lad. Den kväl­len var det ing­en som åt den brit­tis­ka ar­méns pro­vi­ant. Vid det här la­get ha­de de be­fun­nit sig på isen i näs­tan en hel må­nad.

Näs­ta etapp­mål för Hil­la­ry var Lhot­se Fa­ce, en 1 125 me­ter hög is­vägg där Bour­dil­lons ny­li­gen till­ver­ka­de sy­re­tan­kar skul­le tes­tas på all­var för förs­ta gång­en. Vid fo­ten av is­väg­gen be­fann de sig på 6 605 me­ters höjd, så det var re­dan svårt att an­das. På­frest­ning­ar­na från klätt­ring­en och vand­ring­en och bris­ten på sy­re un­der höjd­stig­ning­en kan or­­sa­ka sy­re­brist, höjd­sju­ka och väts­keö­dem i hjär­na och lung­or. Wyss-du­nant kal­la­de det­ta om­rå­de där­för för ”Döds­zo­nen”.

Än en gång tog Hil­la­ry och Ten­zing tä­ten och ba­na­de väg till South Col, pas­set mel­lan Lhot­se och själ­va Eve­rest, de hac­ka­de ut ex­tra fot­fäs­ten för dem som följ­de ef­ter, av vil­ka fle­ra var sher­por som bar på 14 kg pack­ning. När en sher­pa in­te or­ka­de läng­re tog Wy­lie hans pack­ning. Wy­li­es sy­re tog slut nä­ra top­pen. Med en enorm kraf­tan­sträng­ning lyc­ka­des han nå höj­dav­sat­sen med pack­ning­en. Nu var grund­ar­be­tet för för­sö­ket att ta sig upp­för den sista bi­ten lagd och de fles­ta åter­vän­de till camp VII för att vi­la ut ef­ter si­na an­sträng­ning­ar. Men Hil­la­ry och Ten­zing fort­sat­te fram­åt för att byg­ga ett sista lä­ger 460 me­ter hög­re upp. Nu ha­de de sitt mål i sik­te ef­ter sex vec­kor, men det skul­le krä­vas en näs­tan över­mänsk­lig en­vis­het för att full­föl­ja bestig­ning­en och än­nu någ­ra da­gars kamp mot till störs­ta de­len out­fors­kat om­rå­de. Be­ro­en­de på hur man såg på sa­ken be­fann de sig på sätt och vis ba­ra i bör­jan.

När al­la ha­de nått fram till det nya läg­ret på bergs­kam­men var det, som om­väx­ling, Bour­dil­lon och Evans som gjor­de det förs­ta smärt­sam­ma för­sö­ket att hit­ta en väg upp­för South Sum­mit in­för sista etap­pen. De iden­ti­fi­e­ra­de möj­li­ga vägar som Hil­la­ry och Ten­zing se­na­re skul­le ha nyt­ta av. I bör­jan höll de den im­po­ne­ran­de tak­ten 300 me­ter i tim­men, men mot slu­tet slogs de med si­na krång­lan­de syr­gas­behål­la­re. Evans be­rät­ta­de för Bour­dil­lon att det kän­des som om han plöts­ligt höll på att kvä­vas och dö. ” Trod­de väl det” blev det non­cha­lan­ta sva­ret. En tra­sig syr­gas­tank vi­sa­de sig va­ra be­kym­ret bakom hän­del­sen. Även om Evans i lik­het med Wy­lie ti­di­ga­re trots allt lyc­ka­des fort­sät­ta, fick de till slut vän­da om – ba­ra 100 me­ter från top­pen.

Åter­vä­gen var in­te lät­ta­re än dit­vä­gen: Bour­dil­lon tap­pa­de fot­fäs­tet och gled ner mot Evans, var­på bå­da män­nen bör­ja­de ra­sa ut­för ber­get ut­an kon­troll. De över­lev­de men vägen till­ba­ka till

läg­ret blev in­te som de tänkt sig. Hil­la­ry med­gav se­na­re att han ha­de skuld­käns­lor över att ha känt ska­deg­läd­je över de­ras miss­lyc­kan­de. Nu fanns fort­fa­ran­de möj­lig­he­ten att va­ra den förs­te som be­steg ber­get.

Möj­lig­he­ten vi­sa­de sig på mor­go­nen den 27 maj. Då in­led­des de 48 tim­mar som skul­le skri­va in Hil­la­ry i histo­rie­böc­ker­na. Även Ten­zing var med­ve­ten om hur av­gö­ran­de de när­mas­te tim­mar­na skul­le va­ra när de kloc­kan kvart i nio på mor­go­nen gav sig iväg upp­för i den ylan­de vin­den till­sam­mans med Lo­we, Gre­go­ry och sher­pan Ang Ny­i­ma. De fort­sat­te upp­för den syd­öst­ra bergs­kam­men men kloc­kan halv tre på ef­ter­mid­da­gen var Lo­we, Gre­go­ry och Ny­i­ma så ut­mat­ta­de att de blev tvung­na att vän­da om. Nu fanns ba­ra Hil­la­ry och Ten­zing en­sam­ma kvar ovan­för mol­nen. När de slog lä­ger för nat­ten be­gick Hil­la­ry miss­ta­get att ta av sig si­na stöv­lar. När han vak­na­de på mor­go­nen var de så ste­la och ge­nom­frus­na att han fick vär­ma dem på Pri­mus­kö­ket för att kun­na få på sig dem igen.

Ef­ter en ti­dig frukost då de fes­ta­de på ci­tron­juice och sar­di­ner gav sig de två män­nen iväg kloc­kan halv sju på mor­go­nen för den all­ra sista etap­pen. Den hand­la­de om 400 ver­ti­ka­la me­ter. Vid fle­ra till­fäl­len sjönk Ten­zing ner till mid­jan i snön och du­on blev tvung­na att nog­grannt kon­trol­le­ra lö­sa ste­nar, en i ta­get. He­la ti­den fanns det fa­ra för snö­ras el­ler la­vin.

När kloc­kan blev 9 bör­ja­de ter­räng­en bli li­te lät­ta­re. Se­dan, på 8 809 me­ters höjd, såg Hil­la­ry vad som kun­de va­ra en fram­kom­lig väg till top­pen. Den var otro­ligt far­lig, men det var en möj­lig­het. Det fanns som en tak­list el­ler en kor­nisch av is på Kangs­hungsidan som re­dan höll på att ge vi­ka. Sam­ti­digt såg den ut att kun­na hål­la för de­ras vikt. Om han ha­de fel skul­le de fal­la 3 000 me­ter rakt ner på gla­ciär­en ne­dan­för.

Som tur var ha­de han rätt och Hil­la­ry tog förs­ta ste­get på top­pen av Eve­rest kloc­kan halv tolv ex­akt. Strax där­ef­ter följ­de Ten­zing. Det var ett stort ögon­blick för dem bå­da att stå där si­da vid si­da. I ett käns­lo­samt ögon­blick tog de av sig si­na syr­gas­mas­ker och gav varand­ra en kram. De fäs­te någ­ra flag­gor i snön och be­grav­de någ­ra gå­vor – Ten­zing be­grav­de ka­ra­mel­ler och en pen­na som ha­de till­hört hans dot­ter och Hil­la­ry be­grav­de ett li­tet kru­ci­fix. De tog någ­ra bil­der och ef­ter ba­ra 18 mi­nu­ter bör­ja­de de­ras snab­ba men otäc­ka ner­färd. De åter­vän­de hel­skin­na­de till­ba­ka till South Col camp kloc­kan fy­ra på ef­ter­mid­da­gen. ”Vi knäck­te den jä­keln.” sa Hil­la­ry till Lo­we när de kom fram. Ef­teråt kom de över­ens om att in­te be­rät­ta vem av dem som kom upp först. Ten­zing av­slö­ja­de det till sist, men Hil­la­ry såg det all­tid som att de gjort en ge­men­sam be­stig­ning.

De gla­da ny­he­ter­na nåd­de Stor­bri­tan­ni­en på sam­ma dag som Eli­za­beth II:S krö­ning den 2 ju­ni. Rik­li­ga be­lö­ning­ar och många äro­fyll­da ut­mär­kel­ser vän­ta­de he­la tea­met från re­ge­ring­ar­na i Stor­bri­tan­ni­en, In­di­en och Ti­bet.

Un­der åren som följ­de skul­le Ten­zing bli den förs­te lä­ra­ren och fö­re­stån­da­ren för un­der­vis­ning i fält­trä­ning vid Hi­ma­lay­an Mountai­ne­e­ring In­sti­tu­te i Dar­je­e­ling. Han grun­da­de se­na­re sitt eget trek­king-fö­re­tag, Ten­zing Nor­gay Ad­ven­tu­res.

Hil­la­ry dä­re­mot fort­sat­te si­na ut­ma­ning­ar som även­ty­ra­re och nåd­de Sydpolen till fots 1959. Till Nord­po­len kom han med flyg 1985. Han blev den förs­ta män­ni­ska i världs­hi­sto­ri­en som ha­de stått bå­de på Eve­rests topp och på bå­da po­ler­na. Res­ten av sitt liv vig­de han åt fi­lantro­pi och väl­gö­ren­het. I syn­ner­het gjor­de han myc­ket för sher­por­na. Han bygg­de sko­lor och sjuk­hus i Ne­pal fi­nan­si­e­ra­de ge­nom grun­dan­det av Hi­ma­lay­an Trust.

På top­pen av Eve­rest, sa han se­na­re: ”Jag såg bort över da­len mot top­pen Ma­ka­lu och tänk­te ut en rutt som man kun­de klätt­ra. Det vi­sa­de mig att även om jag stod på top­pen av värl­den, så var det in­te slu­tet på allt – jag såg fort­fa­ran­de ef­ter nya spän­nan­de ut­ma­ning­ar.”

”Om han ha­de fel skul­le de fal­la 3 000 me­ter rakt ner för att kros­sas mot gla­ciä­ren ne­dan­för.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.