Arvet efter Marco Polo

Marco Polos bok dikterades i all hast för en medfånge under hans tid som krigsfånge i Genua 1299. Den brukar kallas för En beskrivning av världen eller Resorna. Det var före boktryckarkonstens tid i Europa, så boken publicerades genom att olika skrivare kopierade den. Originalet försvann tidigt och avskrifterna förvanskades av tillägg, strykningar och fel som de medeltida kopisterna gjorde. Eftersom ingen annan information fanns tillgänglig började man snart betrakta Resorna som en samling sagor.

Det skulle dröja nästan 200 år innan Marco Polos bok fick sin stora betydelse. När utbildningen och bildningsresorna i Europa tog fart under renässansen var det många som under sina resor kom fram till att mycket av vad Marco Polo berättade faktiskt stämde. Det sena 1400-talet var en tid för upptäckter då européerna sökte sig längre österut för att handla med Sydostasien och Kinas inland. Marco kallade norra Kina för Cataia efter det mongoliska ordet Khiatad.

När portugiserna hade hittat sjövägen för att runda Afrika i söder blev Christofer Columbus inspirerad av Marco Polos bok och den karta som hade gjorts baserad på Marcos berättelser. Enligt denna karta skulle det kunna finnas en snabbare rutt västerut till Asien, över Atlanten. På så sätt skulle man nå Kina direkt utan att behöva runda Afrika. Men portugiserna var lojala med sin egen upptäckt och avvisade Columbus idé om att försöka nå Asien genom att segla västerut. Då gick han till det spanska hovet och föreslog samma sak för dem. Kung Ferdinand och drottning Isabella hade inget att förlora och gick med på förslaget. Resultatet blev som bekant att Columbus så småningom upptäckte att Atlanten inte nådde ända till Kina. Det fanns en annan kontinent i vägen, men när han anlände dit år 1492 trodde Columbus först att han verkligen hittat sjövägen till Kina. Det var förstås Karibien och Amerika eller vad som skulle komma att kallas Nya världen.