”Jag var på and­ra si­dan och vän­de”

”Du finns här hos oss för att du har så starkt hjär­ta”. Så har Sand­ra An­ders­sons yngs­te son, nu 9 år, for­mu­le­rat sin in­sikt om vil­ken tur det är att hans mam­ma le­ver.

Strömstads Tidning - - Sidan 1 - MA­RI­TA ADAMS­SON ma­ri­ta.adams­[email protected]­nb.se 0526-624 02

På sjuk­hu­set i Fred­rikstad sa­de de att jag har va­rit på and­ra si­dan och vänt SAND­RA AN­DERS­SON om sin upp­le­vel­se av blod­för­gift­ning

Det var så sjuk­vår­den för­kla­ra­de det fak­tum att Sand­ra, då 24 år gam­mal, över­lev­de sin all­var­li­ga blod­för­gift­ning, sep­sis med en me­di­cinsk term.

– På sjuk­hu­set i Fred­rikstad sa­de de att jag har va­rit på and­ra si­dan och vänt, sä­ger hon, nu 30 år.

Det bör­ja­de med att älds­te so­nen, 4-åri­ge Wil­li­am, kör­de vält med cy­keln. Runt så­ret upp­stod rö­da ring­ar, det var up­pen­bart in­fek­te­rat och Wil­li­am ham­na­de på Näl.

Då fick mam­ma Sand­ra van­sin­nigt ont i hö­ger arm.

– De tog pro­ver och gjor­de ult­raljud men fann ing­et fel, så mor­far stan­na­de hos Wil­li­am på sjuk­hu­set och jag fick åka hem, be­rät­tar hon. Men hon blev in­te där mer än tolv

tim­mar.

– Jag ha­de så ont att jag in­te var helt med­ve­ten och åk­te till jou­ren i Strömstad. De be­ställ­de am­bu­lans. Se­dan kal­la­de de på en till.

– Jag tit­ta­de på Jo­han Pettersson som job­ba­de på am­bu­lan­sen och sa­de att jag vil­le åka till Näl. Där fanns ju Wil­li­am. Men Jo­han sa­de: ”Sand­ra, vi hin­ner ald­rig dit”. Då för­stod hon att det gäll­de li­vet. – Jag var ask­grå och hy­per­ven­ti­le­ra­de. Han såg att det kun­de va­ra mi­na sis­ta an­de­tag.

– Då kun­de jag in­te gö­ra an­nat än gli­da med. Jag blev lugn.

Am­bu­lan­sen kör­de till Fred­rikstad – det­ta var fö­re Kal­nes tid. Sand­ra la­des i re­spi­ra­tor och fick förs­ta dyg­net 20 li­ter väts­ka och an­ti­bi­o­ti­ka. Hon ha­de en köt­tä­tan­de bak­te­rie i sin hög­ra si­da.

– Min mam­ma och min sys­ter va­ka­de över mig i Fred­rikstad. Min man var hem­ma med 2-åring­en och min pap­pa med 4-åring­en på Näl. Det var splitt­rat, kon­sta­te­rar hon.

Wil­li­am fick hjälp i tid med sin in­fek­tion och blev in­te li­ka sjuk som Sand­ra, men 4 000 per­so­ner per år dör av sep­sis, no­te­rar hon. Det är vik­tigt att sö­ka vård i tid, men in­te så lätt att av­gö­ra om det är så all­var­ligt. Hon är in­te sä­ker på att hon skul­le för­stå i dag hel­ler. Symp­to­men kan va­ra dif­fu­sa.

I tio da­gar låg hon i re­spi­ra­tor in­nan norr­män­nen vå­ga­de skic­ka­de iväg hen­ne till Näl. – Jag ha­de tur, sä­ger hon . – Ha­de bak­te­ri­er­na sut­tit i ske­let­tet ha­de de fått am­pu­te­ra ar­men. Det är van­ligt.

Hon har kon­takt med and­ra som drab­bats av sep­sis och hon har hun­nit upp­le­va tra­gis­ka slut, på nä­ra håll, här i Strömstad.

– Jag är ex­tremt tack­sam att jag kla­ra­de mig. Det kän­des som en ex­tra väckar­kloc­ka när Ida Matts­son gick bort i blod­för­gift­ning 2016. Hon var 24 år då, som jag var när jag var sjuk. Hon ha­de in­te sam­ma tur som jag.

– Det är en tan­ke­stäl­la­re. Jag har fun­de­rat många gång­er över var­för jag kla­ra­de det. Man ska va­ra tack­sam för li­vet.

På frå­gan om hon bli­vit rädd sva­rar hon be­stämt nej.

– Men jag har bli­vit me­ra tyd­lig. Går jag till dok­torn står jag på mig för att få hjälp.

Att ha va­rit på and­ra si­dan och åter­vänt har gjort hen­ne stark, sä­ger hon.

– Jag fick lä­ra mig all­ting från bör­jan igen; att gå och att äta.

Hon blev sjuk i ju­li 2012. När hon bör­ja­de åter­häm­ta sig för­verk­li­ga­de hon en dröm och bör­ja­de ut­bil­da sig till flo­rist. I Gö­te­borg. Det be­tyd­de pend­ling dag­li­gen mån­dag till fre­dag un­der ett år.

– Jag släpp­te på hand­brom­sen ef­ter att jag va­rit sjuk, sä­ger hon.

Det be­ty­der full fart. Jag har bett hen­ne be­skri­va sig själv och hon har sva­rat: glad, po­si­tiv, ener­gisk, ing­en nej-sä­ga­re, all­tid öp­pen för nya möj­lig­he­ter.

Så när hon fick li­vet åter äg­na­de hon sig åt blom­mor och öpp­na­de som­ma­ren 2014 egen bloms­ter­af­fär i Gam­la Kvar­nen i Strömstad, döpt till Ti­motej­bac­kens blom­mor ef­ter

ga­tan i Skee där hon bor se­dan tolv år till­ba­ka.

– Väl­pla­ne­rat, sä­ger hon om hus och barn.

Hon ha­de än­nu in­te fyllt 20 när Wil­li­am föd­des, men hon viss­te vad hon vil­le.

– Men det var ju in­te pre­cis så många av mi­na kom­pi­sar som fick barn då. De har kom­mit ef­ter hand, en del nu, kon­sta­te­rar hon.

Men hos Sand­ra och Jör­gen, fem år äld­re, bör­jar barnen bli sto­ra. Wil­li­am är på väg till ishoc­key­trä­ning­en och har Lions­hov på be­kvämt gångav­stånd. – Ta med lil­le­bror, ro­par Sand­ra. Hoc­key är ett stort in­tres­se för he­la fa­mil­jen. Sand­ras pap­pa spe­lar fort­fa­ran­de och när det är hoc­keylä­ger åker bå­de mam­ma, mor­far och mor­mor med.

– Ett ro­ligt sätt att um­gås, sä­ger hon.

Fast Sand­ra själv spe­lar in­te hoc­key, åker in­te ens skrid­skor. Dä­re­mot tyc­ker hon myc­ket om att spe­la in­ne­ban­dy och fotboll.

Jag und­rar hur hon är som mam­ma. Hon ler.

– Jag är nog hård och öd­mjuk. Jag pus­har myc­ket, för att de ska kla­ra sa­ker själ­va. De har för­de­lar av det, be­hö­ver in­te ha med mam­ma över­allt.

Och mam­ma själv har mas­sor av järn i el­den, har svårt att väl­ja när

hon får frå­gan om si­na in­tres­sen.

– Jag ba­ra ga­sar jag och vill all­tid lä­ra mig nya sa­ker. Ing­en bru­kar stop­pa hen­ne. – Vi är li­tet varand­ras mot­sat­ser, sä­ger hon om ma­ken.

– Han är nöjd. Jag vill me­ra he­la ti­den.

– Fast det ha­de kanske va­rit bra om nå­gon ha­de sagt nej ibland.

– Men när jag är hem­ma, är jag verk­li­gen hem­ma, då är det jag som drar det tyngs­ta las­set här, tilläg­ger hon.

Trä­ning, re­sor, familj och vän­ner kom­mer hon i al­la fall fram till att hon kan notera som in­tres­sen.

– Det är van­sin­nigt ro­ligt att job­ba fy­siskt, sä­ger hon och be­rät­tar att när hon job­ba­de som hår­dast med bloms­ter­af­fä­ren styr­ke­trä­na­de hon var­je dag för att or­ka med sitt tem­po.

– Jag tyc­ker om att stres­sa, sä­ger hon och lå­ter li­tet för­und­rad själv över det kanske in­te helt van­li­ga på­stå­en­det. Jag äls­kar att va­ra ef­fek­tiv, ser det som en ut­ma­ning att hin­na, för­tyd­li­gar hon.

Men det finns än­då grän­ser, så trots att hon äls­kar blom­mor och mö­te­na med si­na kun­der byt­te hon spår i som­ras och sål­de af­fä­ren till två av si­na an­ställ­da.

– Det blev för sli­tigt för mig per­son­li­gen och för fa­mil­jen. Häl­san och fa­mil­jen mås­te gå först, men jag

sak­nar kund­kon­tak­ten. Blom­mor hand­lar om käns­li­ga till­fäl­len i li­vet och många jag in­te kän­de in­nan de kom till af­fä­ren har bli­vit vän­ner för li­vet.

I höst har hon ut­bil­dat sig till per­son­lig trä­na­re och kostråd­gi­va­re.

– Det är så nytt, så jag vet in­te rik­tigt vad jag ska gö­ra med det, om jag ska va­ra coach via nä­tet el­ler mö­ta kun­der per­son­ligt.

Hen­nes egen trä­ning om­fat­tar nu­me­ra ock­så fys­pass med brand­män­nen i Skee.

– Må­let är att kla­ra fys­testet för att bli brand­man. Det är tuf­fa tes­ter. Det vo­re en ut­ma­ning om nå­got!

Kil­lar­na i brand­kå­ren är öpp­na och hjälp­sam­ma, sä­ger hon, och tilläg­ger att det in­te hand­lar om fe­mi­nism.

– Det kan va­ra käns­ligt, men jag tyc­ker me­ra att det ska va­ra rätt per­son på rätt plats än könskvo­te­rat.

Där har vi yt­ter­li­ga­re en si­da av Sand­ra An­ders­son. Hon står för vad hon tyc­ker. När de så kal­la­de 15-tim­mars­bar­nen in­om för­sko­lan de­bat­te­ra­des i som­ras gick hon rakt emot barn- och ut­bild­nings­nämn­dens ord­fö­ran­de, li­be­ra­len Kerstin Karls­son, och ställ­de sig på de pro­te­ste­ran­de för­äld­rar­nas si­da, trots att Sand­ra var er­sät­ta­re i nämn­den för Li­be­ra­ler­na.

Från och med 1 ja­nu­a­ri är hon nu or­di­na­rie le­da­mot.

– Jag öns­ka­de mig en plats i bun. Jag brin­ner för det här med barnen och vill att man ska se al­la; barn, per­so­nal och för­äld­rar.

Hon vill ar­be­ta för att för­verk­li­ga vi­sio­nen att gö­ra Strömstad till en av lan­dets le­dan­de skol­kom­mu­ner.

– Jag är jät­te­glad att ha fått par­ti­ets för­tro­en­de.

Den sto­ra frå­gan är 15-tim­mars­bar­nen, sä­ger hon.

– Vi får bör­ja med den och med be­spa­ring­ar, sä­ger hon och räds in­te åsikts­skill­na­der.

– Jag kän­ner att jag har ett jät­te­för­tro­en­de i par­ti­et. Det gäl­ler att va­ra på­läst och öp­pen med vad man tyc­ker.

En öp­pen och ly­hörd at­ti­tyd var det hon föll för hos par­ti­et när hon en­ga­ge­ra­de sig för två år se­dan. Det var fak­tiskt par­ti­et som fann hen­ne, in­te tvärtom, be­rät­tar hon.

– Er­ling (Karls­son, red:s anm) kon­tak­ta­de mig och frå­ga­de.

Hon sit­ter i kyr­ko­full­mäk­ti­ge och i bun. Hon är ock­så fö­re­sla­gen som li­be­ral vig­sel­för­rät­ta­re.

– Då är vi nog till­ba­ka hos blom­mor­na. Jag har en för­må­ga att fånga stun­den i bå­de gläd­je och sorg och jag tyc­ker om att skaf­fa för­tro­en­de och för­val­ta det.

Bild: Ma­ri­ta Adams­son

Sand­ra An­ders­son är mer tack­sam än de fles­ta över att hon le­ver. 2012 kun­de hon ha dra­git si­na sis­ta an­de­tag, men hon över­lev­de blod­för­gift­ning­en och nu ga­sar hon för fullt.

Bild: Ma­ri­ta Adams­son

För drygt sex år se­dan tog en blod­för­gift­ning hen­ne till dö­dens gräns. Nu är Sand­ra An­ders­son i full gång, vill stän­digt lä­ra mer och har mas­sor av järn i el­den.

Bild: Ma­ri­ta Adams­son

Sand­ra An­ders­son (längst till hö­ger) är en­ga­ge­rad i Li­be­ra­ler­na och ny le­da­mot i bun. I som­ras del­tog hon på mö­te om de så kal­la­de 15-tim­mars­bar­nen, med en an­nan åsikt än mo­der­par­ti­et.

Bild: Ma­ri­ta Adams­son

Ishockey är ett fa­mil­je­in­tres­se. På an­nan­dag jul 2015 fanns Sand­ra på läk­ta­ren när det spe­la­des hem­vän­dar­match på Lions­hov.

Bild: Ja­kob Si­mon­son

2016 ut­sågs Sand­ra An­ders­son till Årets Kvinn­li­ga Fö­re­ta­ga­re av Cen­ter­kvin­nor­na.

Bild: Jen­ny Jo­hans­son

Blom­mor är ett av Sand­ras sto­ra in­tres­sen. I ja­nu­a­ri 2015 fång­a­de Strömstads Tid­nings re­por­ter hen­ne på bild i den eg­na bloms­ter­af­fä­ren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.