Macron och Le Pen är uttryck för ett missnöje

Den avgörande omgången i det franska presidentvalet som hålls den sjunde maj blir en uppgörelse mellan liberalism och högerpopulism, mellan globalisering och isolationism och mellan en positiv syn på det europeiska samarbetet och krav på att Frankrike bör göra Storbritannien sällskap ut ur EU.

FRANKRIKE. De två segrarna presidentvalets första omgång - mittenkandidaten Emmanuel Macron med 23,9 procent av rösterna och högerpopulisten Marine Le Pen med 21,4 procent - är varandras sakpolitiska motsatser. Men de bärs båda fram av en misstro gentemot etablerade politiker.

Macron är som före detta ekonomiminister i socialistregeringen visserligen en del av det politiska etablissemanget, men har med en egen politisk rörelse, “En Marche!”, framgångsrikt profilerat sig som en socialliberal kandidat stående bortom höger och vänster.

Söndagens val följer därmed samma mönster som förra årets uppmärksammade presidentval i Österrike, där de traditionella höger- och vänsterkandidaterna inte klarade av att väcka väljarnas entusiasm utan föll bort i första omgången.

Att Macron talar till en liberal och optimistisk del av väljarkåren är ingen garanti för att han kommer att få något gjort.

I stället kom valet att stå mellan en högerpopulist och en oberoende grön liberal.

I franska presidentval brukar kandidaterna för högern och socialistpartiet tillsammans få en bra bit över 50 procent av rösterna i första omgången. I går fick högerns François Fillon knappt 20 procent, det vill säga lika mycket som vänsterpopulisten Jean-luc Mélenchon, som bland annat krävt 100-procentiga marginalskatter. Samtidigt kollapsade stödet för socialistpartiet, och partiets kandidat, Benoît Hamon, fick lite drygt sex procent av rösterna.

Den andra valomgången lär ge Macron en komfortabel seger över Le Pen.

Ipsos mätningar på söndagskvällen talade om 62 procent för Macron och 38 procent för Le Pen.

Ett sådant valresultat är en seger för liberala värden i en tid där den allmänna stämningen ofta gör gällande att dessa är under belägring. Men det är också en nyttig påminnelse om att högerpopulismen inte är en ostoppbar kraft. Att stora högerpopulistiska partier blivit ett normalt inslag i europeisk politik innebär inte att en majoritet av väljarna blivit högerpopulister.

Att Macron talar till en liberal och optimistisk del av väljarkåren är emellertid ingen garanti för att han kommer att få något gjort som president. I takt med att Macron etablerat sig som favorit har farhågorna om att han kommer att ha svårt att göra sakpolitiska avtryck blivit allt mer utbredda. Hans parlamentariska stöd kommer att vara svagt och vad som ser ut att bli en övertygande seger i presidentvalet handlar inte primärt om ett mandat för liberal reformpolitik, utan om att motståndaren är Marine Le Pen.

En ineffektiv Macron i Élyséepalatset kan på så sätt bli det som bäddar för ännu större framgångar för Le Pen i nästa presidentval. För framtidstro handlar ytterst om att leverera politiska resultat. Det gäller i Frankrike och här hemma.