Här formar Jenny vardagen i lera
BULLAREN: KERAMIKERN JENNY ASPNOR VÄRDESÄTTER BRUKSFÖREMÅL
Känslan är svår att förklara. Men för Jenny Aspnor handlar det om färgen, formen och tyngden av föremålet i handen. Det ska vara vackert men rejält.
På den lilla hemsnickrade vrakvedsbiten står det Drejeriet med färgglada penselbokstäver. Här, i trädgården bakom det vita boningshuset på Sundshult, har Jenny Aspnor sin verkstad och ateljé. Hemsidan Drejeriet.se startade tidigare i våras, men hantverket har funnits i händerna sedan långt tillbaka.
– Min mamma hade en väninna som höll på med keramik, och vi var ofta hos henne när jag var liten. Där någonstans föddes det första fröet till intresset, berättar Jenny Aspnor.
HON VECKLAR UPP en plastpåse och börjar bearbeta den gulbruna leran. Knådar den med invanda rörelser. På bänken intill står färdigdrejade muggar uppställda, redo för glasering och ytterligare en bränning. Drejat har hon gjort sedan slutet på 90-talet, först på folkhögskolan i Grebbestad, därefter på konstskolan i Örebro. Sedan många år tillbaka står hon på egna ben.
– Jag är utbildad inom keramik men det var florist som blev mitt yrke. Keramiken är en svår arbetsmarknad och för mig har det passat att vara anställd och ändå kunna få utöva ett hantverk som även floristyrket innebär. Jag har varit rädd att förlora glädjen i drejandet om jag hade varit tvungen att försörja mig på det.
OCH GLÄDJEN VILL hon ha kvar. Det är den som driver hennes skapande framåt. På drejskivan går det snabbt. Den våta lerklumpen formar sig fort, från ingenting till någonting, mellan Jenny Aspnors händer.
– Det är väldigt meditativt. Det finns inget som jag gör där jag kopplar bort omvärlden så mycket som när jag drejar. Jag tycker om känslan av vila i kombination av att aldrig bli fullärd.
Ena långväggen i ateljén upptas av två bokhyllor. Här finns högbränt stengods, bruksföremål redo att användas.
– Jag tycker om saker som går att använda, för mig finns det ingen mening med att köpa eller göra något fint för att sedan ställa in det i ett skåp och inte våga använda det. För mig är det lyx att dricka kaffe ur en kopp där det ligger tid och hantverk bakom. Känslan är svår att förklara, men det handlar om färg, form, tyngd och hur handtaget sitter på en mugg.
HÄR FÅR PROCESSEN lov att ta tid. Numera har hon fasta dagar i ateljén, något som blev möjligt då hon bytte jobb för ett par månader sedan. Lyckan finns där, trots att arbetet inför ett nytt föremål numera går på rutin. Väga upp en bit lera, knåda, få bort luft och göra den mjuk. Dreja, torka, tillverka en botten och sedan torka igen.
– Sedan bränner jag. Skröjbränningen, den första, tar omkring åtta timmar och då går temperaturen upp till cirka 980 grader. Därefter ska det glaseras och sedan brännas en sista gång. Då stiger graderna till 1 260 men bränningen är kortare, omkring sex timmar.
FÄRGSKALORNA GÅR I svart och vitt, och den sista tiden också i en del svala pasteller. Muggar och kammarljusstakar är favoriterna, men även skålar, kakfat och små formar för gratänger och pajer har letat sig in på hyllorna.
– Jag tar fram det som jag själv saknar hemma, och just nu behöver vi fler gratängformar, säger hon och skrattar.
Inspirationen finns överallt, inte minst i den egna vardagen men också i trädgården.
– Jag tittar mycket på färger och former. Och så tycker jag om när man ser hantverket. Jag tilltalas av drejränderna, när man ser fingrarnas avtryck i leran.