En riktigt häftig berättelse

Han hade varit knarklangare, en riktig tuff kille. Hade sabbat det mesta i livet och hamnat i finkan, om och om igen. Men även där satte han sig med sprutan när han kunde få tag i grejer. Men någon gång så börjar han fatta. Fattar att han inte kan fortsätta så här. Att livet inte var menat att bli så här. Och så sätter han sig ner och skriver ett brev till sin farsa. Han vill gärna träffa honom igen. Men han vet att han har gjort fel i sitt liv. Att hela livet blev shit. Att han gjorde alla besvikna, att han svek sig själv. Men ändå…

Och han skriver att han kommer snart ut från finkan. Och att han passerar med tåget nära föräldrahemmet på väg till sin nya destination. Om fadern alltså vill träffa honom, då ska han sätta upp en vit handduk i eken nära rälsen. Då kommer sonen att kliva av tåget. Om det inte finns någon handduk är det också okej, då ska han inte belasta dem mera.

Och så kommer dagen han har suttit av sitt straff. Sonen är supernervös när han kliver på tåget. Han svettas som bara den och så hänger han sig ur fönstret, spanar efter eken – men han kan inte se någon ek, eftersom det står ett träd fullt med vita handdukar som vinkar i vinden…

Varje gång jag läser berättelsen för konfirmander måste jag se till att inte börja lipa. Som ett värsta Julia Roberts-melodram. Eller på slutet i ”Såsom i himmelen” (tack Michael Nyqvist och Kay Pollak för denna underbara film!). Jag vet inte, om berättelsen är realistisk, alltså att den har hänt precis så där. Men för mig är den sann i den meningen, att den talar om en existentiell sanning.

På söndag lyssnar vi i kyrkan till en ganska liknande berättelse, om ”den förlorade sonen”. Den är lite mera invecklad och har en större rollista, så man måste se till att hänga med. Men Herre Gud, så ballhäftig även den är… Kom och hör själv!