Ingenting måste bli någonting och vården måste samtala

Det bidde ingenting. Och hur skulle det ha gått till att få mera än ingenting, egentligen? Jag tänker på sommarens uppståndelse kring den försvunna single responder-bilen.

Man snyter inte bilar ur näsan på en dag. Och gör man det ställs de knappast i Strömstad om det är på Smögenbryggan folket trängs.

Det var försent när det uppdagades att den inte skulle vara i bruk. På tidningen har vi under flera veckor granskat läget och bland annat fått beskedet att en extra ambulans skulle sättas in i Norra Bohuslän. Den skulle ”förhoppningsvis” vara på plats till midsommar, enligt Tony Johansson (MP), vice ordförande i Norra Hälso- och sjukvårdsnämnden, ett par dagar före helgen.

DET FANNS I själva verket ingen extra ambulans att ställa till förfogande. Precis som man kunnat vänta sig. Det är semestertid och en bister personalsituation. Man snyter inte bilar ur näsan på en dag. Och gör man det ställs de knappast i Strömstad om det är på Smögenbryggan folket trängs. Så resonerar, givetvis, ambulanssjukvården. Så ett sådant löfte, med säkerhetsmarginal i ordet ”förhoppningsvis” är väl mest att se som ord för att lugna, inte som substans och handling.

Hade legevakten i Halden känt till att Norra Bohuslän var utan sin jourbil över sommaren och behövde förstärkning hade det kanske gått att ordna, har norrmännen sagt till oss. Under förutsättning att de fått veta om det när beslutet togs i mars - inte i juni när sommarplaneringen redan var lagd.

I hälso-och sjukvårdsstyrelsen visste politikerna inte heller hur planen såg ut i det turisttäta området i norr. Där är Karin Engdahl (S) i dag kritisk mot den dåliga kommunikationen och Peter Heie (C), ordförande i den kommunala arbetsgruppen om sjukvården, kräver en informationskampanj som klarlägger hur läget är för den som blir sjuk här i Norra Bohuslän i sommar. Det är omöjligt att värja sig mot tanken att Nu-sjukvården helt enkelt hoppades att single responderns sommarfrånvaro helt enkelt inte skulle märkas om inget berättade om den. Föga förtroendeingivande men desto mer otrygghetsskapande. Ironiskt nog är denna jourbil insatt för att skapa trygghet hos invånarna här. Politikerna verkar anse att den egentligen är helt onödig, eftersom den har kallats ut till så få fall. (Mätt under vintern, när här inte finns turister).

DE LÅNGA AVSTÅNDEN till sjukhusakuten, frånvaron av jourcentral nattetid och stora delar av helgernas övriga tid, samt att ingen läkare finns i single respondern verkar inte vara fakta som beslutsfattarna oroar sig över. Inlevelseförmågan befinner sig någonstans vid nollpunkten. Däremot finns fina visioner och kloka idéer, sammanfattade i begreppet ”nära sjukvård”, det vill säga en tanke om att den som behöver vårdens hjälp ska få den så nära som möjligt. Till exempel via en single responderbil, som kommer hem och bedömer läget.

Det låter utmärkt. Men så var det här med avståndet mellan ord och handling. Och mellan olika inblandade parter, som uppenbarligen har svårt att kommunicera i detta tidevarv snabb kommunikation och ständiga kontakter. Ska den nära vården ge närhet behöver alla börja tala med varandra. På riktigt. Lugnande uttalanden som inte följs upp av konkreta insatser för att faktiskt skapa den här nära organisationen på själva marken, här hos oss, har effekt - men inte den vi behöver utan motsatt: oron ökar.

SÅ DEN TYDLIGA informationen behöver inte handla om sommaren enbart utan också om vad den här planerade omorganisationen handlar om och vilka idéer som finns. Det kan mycket väl hända att nordbohusläningarna själva sitter där med goda idéer som kan berika en utredning. Men det gäller med det som med kontakter med norrmännen: De måste tas i tid.

Och i tid – det är nu. Att tankarna redan snurrar, att idéer inte saknas visar turerna i den uppståndelse som rått en hel månad nu kring en bil som vi trodde rullade men som inte gjorde det.

Tala med oss i norr – och med varandra!