Hon berättar om en kvinna före sin tid
Emilie Flygare-carlén
Vid årets första berättarkväll på statarlängan berättade Bodil Tingsby om sitt pågående filmprojekt om författaren Emilie Flygare-carléns liv.
Det var fullsatt i Skee Sockens Hembygdsförenings lokaler i statarlängan den första tisdagen i juli. Producenten Bodil Tingsby var på plats för att föreläsa om sitt pågående filmprojekt: en dokumentärfilm om Emilie Flygare-carléns liv.
Bodil Tingsbys morföräldrar bodde i Näsinge när hon var barn och i deras bokhylla stod Nordisk familjebok, bibeln, katekesen och
Rosen på Tistelön.
– På senare år har jag funnit att Emilie Flygare-carlén var vår största författare under hela 1800-talet, men det visste jag självklart inte när jag satt där och precis hade lärt mig att läsa, säger Bodil Tingsby.
Bodil Tingsbys mamma och morfar brukade högläsa ur boken
Rosen på Tistelön när hon var barn, och redan då blev hon fascinerad av författarinnans livsöde.
ÅREN GICK OCH hon blev vuxen, men hon slutade aldrig tänka på Emilie. Till slut bestämde hon sig för att göra en dokumentär om Strömstadsförfattarens liv.
– Ju mer jag läste om henne desto mer började jag inse vilket otroligt livsöde hon hade upplevt, ett livsöde som borde vara mer angeläget för oss i dag att ta del av.
– Emilie ville ha ett liv där hon fick bestämma själv, även som kvinna. Hon levde sitt liv som om hon vore lika mycket värd som en man.
Och hur kom det sig? Tingsby tror att det beror på Emilies bakgrund i Strömstad där hon var yngst av 14 syskon. Hon var liten och söt och kom att bli faderns lilla flicka, vilket hon tog vara på.
Hon gillade inte hemarbete utan spenderade hellre tiden nere i magasinet och bland köpmanshusen. Som tonåring började hon att följa med på sin fars fraktskepp. Hon var en kvinna som fick lite som hon ville och detta kan möjligtvis ha format hennes personlighet till att vara självsäker och självständig.
EMILIES BAKGRUND KOM att färga hennes böcker väldigt mycket. I stället för att skriva om det fina folket och de fina salongerna, så valde hon att fokusera på de vanliga människorna och deras historia.
– Hon flyttade sedan till Stock-
holm, men hon fortsatte att ha kontakt med sin bror Edvard genom brev. Och han kom att bli en av de personer som uppmuntrade henne att skriva om de erfarenheter som hon hade fått hemifrån i sina böcker.
HENNES LIV KOM att bli ganska hårt, hon blev änka 1875 och hon överlevde alla sina barn som dog ganska tidigt. Men trots alla motgångar så fortsatte hon att kämpa. Hon blev 84 år.