Det finns en del att ha i minnet när musköterna laddas i dag
Nu känns det med besked att sommaren kommit igång. Inte så att jag upplever någon värmebölja, däremot en bölja av händelser.
Därför är gnabb, Sverigevitsar och Norgevitsar bara rumsrena om man samtidigt vet att man måste se till så att skämt förblir skämt...
Veckan som gått har erbjudit familjemusikal med Kapten Kuling, fotovernissage på Lokstallet, allsångspremiär i parken, en första kväll med föredrag och kulturvandring på Blomsholm samt start för historiska stadsvandringar. Och i dag är det en speciell lördag.
Strömstadmilen springs, promeneras och stavgås. Det görs varje julimånad. Mer speciellt är 300årsjubileet av slaget om Strömstad, 8 juli 1717, när den dansk-norske krigaren Tordenskiold skulle ödelägga den svenske kungen Karl XII:S stora förråd i Strömstad för att på det sättet förhindra att svenskarna intog Fredrikstens fästning. Hans anfall slogs tillbaka, men stadens hus var sönderskjutna.
JUBILEET MARKERAS I dag på Laholmen, där en minnessten står rest sedan 100 år tillbaka. Häromdagen var jag där och hälsade på konstnären Sinisha Bozunovic som fyllt i texten. Den andas stolthet över att Tordenskiold besegrades. Sinisha var stolt över uppdraget att iordningsställa stenen, men han sade också att han kände sorg över det minne den markerar.
Han tänkte på alla de soldater som fick sätta livet till, på det elände ett krig är. Det var skönt att höra, för det är så obehagligt lätt att fastna i segertänkande, se krigshistorien som ett spel eller en tävling och hylla den som vann. Sedan ligger det på något sätt i sakens natur att tycka att den egna nationen är värd sina segrar, att det var det goda som vann, om det var ”vi”.
Vilka vi? I krig förlorar även segrarna. En nation eller här vinner inte utan förluster. Några skadas och dödas alltid. Offer sörjs alltid på bägge sidor och det allra första som brukar gå förlorat är människans mänsklighet, eftersom förmågan att föra krig bygger på en beredskap att inte längre se fienden som mänsklig.
JAG TYCKER INTE att det är Sveriges seger över Tordenskiold som är värt att fira utan det förhållande som finns i dag mellan Sverige och Norge – ett syskonskap där det visserligen retas och gnabbas men där vi, när allt kommer omkring ställer upp för varandra och känner att vi hör ihop.
Det är inte alla gränser i världen som är så avspända. Kanske minns ni att någon på Syttende maj lyckades med sprattet att hissa en svensk flagga på Fredrikstens fästning? Vi skrattade åt tilltaget på redaktionen. Och vad bättre var, norska polisen tog det med gemyt och sade att om någon ville ha flaggan tillbaka kunde de komma in och hämta den.
Tänk er att detta skett på gränsen mellan Serbien och Kosovo, mellan Grekland och Makedonien eller mellan Sydkorea och Nordkorea... Sverige och Norge är goda exempel på att en lång historia av krig kan förbytas i vänskap där konflikter löses med fredliga medel. Det var nära, nära att unionsupplösningen 1905 lett till krig. Det är inte det minsta svårt att föreställa den rädsla folk måste ha känt i Strömstad, på Hvaler och längs med Idefjorden, där släktingar och nära vänner plötsligt skulle definieras som fiender. Förhandlingar stoppade krigsförberedelserna och 23 oktober 1909 löstes till sist också gränsfrågan vid Grisbådarne utanför Koster genom internationell skiljedom. Grisbådarne blev svenskt, ön Heia tilldömdes Norge.
MEN DET ÄR som med allt i mänskliga relationer; farligt att ta vissa saker för givna och andra för omöjliga. I solen vid stenen på Laholmen fortsätter Sinisha sin tankegång om och säger att det kan vara lättare hänt än man tror att i ett läge av nya motsättningar börja spela på gamla fiendebilder och piska fram hat.
Sådant ska man vara medveten om. Fernissan av hänsyn till andras människovärde kan visa sig lätt att skrubba bort. Därför är gnabb, Sverigevitsar och Norgevitsar bara rumsrena om man samtidigt vet att man måste se till så att skämt förblir skämt och inte börjar få andra undertoner.
Nästa år har det 300 år sedan Karl XII sköts på Fredriksten. Det kan vi väl högtidlighålla med en gemensam norsksvensk fredsmanifestation!