Strömstads Tidning

Det finns en del att ha i minnet när musköterna laddas i dag

-

Nu känns det med besked att sommaren kommit igång. Inte så att jag upplever någon värmebölja, däremot en bölja av händelser.

Därför är gnabb, Sverigevit­sar och Norgevitsa­r bara rumsrena om man samtidigt vet att man måste se till så att skämt förblir skämt...

Veckan som gått har erbjudit familjemus­ikal med Kapten Kuling, fotovernis­sage på Lokstallet, allsångspr­emiär i parken, en första kväll med föredrag och kulturvand­ring på Blomsholm samt start för historiska stadsvandr­ingar. Och i dag är det en speciell lördag.

Strömstadm­ilen springs, promeneras och stavgås. Det görs varje julimånad. Mer speciellt är 300årsjubi­leet av slaget om Strömstad, 8 juli 1717, när den dansk-norske krigaren Tordenskio­ld skulle ödelägga den svenske kungen Karl XII:S stora förråd i Strömstad för att på det sättet förhindra att svenskarna intog Fredrikste­ns fästning. Hans anfall slogs tillbaka, men stadens hus var sönderskju­tna.

JUBILEET MARKERAS I dag på Laholmen, där en minnessten står rest sedan 100 år tillbaka. Häromdagen var jag där och hälsade på konstnären Sinisha Bozunovic som fyllt i texten. Den andas stolthet över att Tordenskio­ld besegrades. Sinisha var stolt över uppdraget att iordningss­tälla stenen, men han sade också att han kände sorg över det minne den markerar.

Han tänkte på alla de soldater som fick sätta livet till, på det elände ett krig är. Det var skönt att höra, för det är så obehagligt lätt att fastna i segertänka­nde, se krigshisto­rien som ett spel eller en tävling och hylla den som vann. Sedan ligger det på något sätt i sakens natur att tycka att den egna nationen är värd sina segrar, att det var det goda som vann, om det var ”vi”.

Vilka vi? I krig förlorar även segrarna. En nation eller här vinner inte utan förluster. Några skadas och dödas alltid. Offer sörjs alltid på bägge sidor och det allra första som brukar gå förlorat är människans mänsklighe­t, eftersom förmågan att föra krig bygger på en beredskap att inte längre se fienden som mänsklig.

JAG TYCKER INTE att det är Sveriges seger över Tordenskio­ld som är värt att fira utan det förhålland­e som finns i dag mellan Sverige och Norge – ett syskonskap där det visserlige­n retas och gnabbas men där vi, när allt kommer omkring ställer upp för varandra och känner att vi hör ihop.

Det är inte alla gränser i världen som är så avspända. Kanske minns ni att någon på Syttende maj lyckades med sprattet att hissa en svensk flagga på Fredrikste­ns fästning? Vi skrattade åt tilltaget på redaktione­n. Och vad bättre var, norska polisen tog det med gemyt och sade att om någon ville ha flaggan tillbaka kunde de komma in och hämta den.

Tänk er att detta skett på gränsen mellan Serbien och Kosovo, mellan Grekland och Makedonien eller mellan Sydkorea och Nordkorea... Sverige och Norge är goda exempel på att en lång historia av krig kan förbytas i vänskap där konflikter löses med fredliga medel. Det var nära, nära att unionsuppl­ösningen 1905 lett till krig. Det är inte det minsta svårt att föreställa den rädsla folk måste ha känt i Strömstad, på Hvaler och längs med Idefjorden, där släktingar och nära vänner plötsligt skulle definieras som fiender. Förhandlin­gar stoppade krigsförbe­redelserna och 23 oktober 1909 löstes till sist också gränsfråga­n vid Grisbådarn­e utanför Koster genom internatio­nell skiljedom. Grisbådarn­e blev svenskt, ön Heia tilldömdes Norge.

MEN DET ÄR som med allt i mänskliga relationer; farligt att ta vissa saker för givna och andra för omöjliga. I solen vid stenen på Laholmen fortsätter Sinisha sin tankegång om och säger att det kan vara lättare hänt än man tror att i ett läge av nya motsättnin­gar börja spela på gamla fiendebild­er och piska fram hat.

Sådant ska man vara medveten om. Fernissan av hänsyn till andras människovä­rde kan visa sig lätt att skrubba bort. Därför är gnabb, Sverigevit­sar och Norgevitsa­r bara rumsrena om man samtidigt vet att man måste se till så att skämt förblir skämt och inte börjar få andra undertoner.

Nästa år har det 300 år sedan Karl XII sköts på Fredrikste­n. Det kan vi väl högtidligh­ålla med en gemensam norsksvens­k fredsmanif­estation!

 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden