Är det en get vi ser – eller en plastpåse?
NORDKOSTER: VANDRING I UTMARKERNAS SOMMARBETE
Jag står på däck när Brattholmen glider undan och vi stävar upp i Kostersundet. Till höger syns en låglänt slätt, med kort-kort gräs och enstaka buskar. Betat land? Jo, visst är det så.
Det är betesmarkerna på Nordkoster jag söker. Eller snarare Pia-lena Loo Luttervall och hennes betande djur.
På Västra Bryggan möter hon mig, tillsammans med maken Larsove Loo och en fyrhjuling. Nu ska vi till utmarkerna. Men först en kort orientering. Lars-ove drar upp en karta och berättar att gårdar på Kosteröarna först omnämns på 1300-talet. De tillhörde nunneklostret Gimsøy utanför Skien på andra sidan Oslofjorden, en på Nord och sex på Syd.
Från 1300-talet är också det båtvrak som hittats nersjunket i dyn litet längre västerut vid sundet. En tidsbestämning av ekvirket visar att det avverkats i östra England mellan 1320 och 1340. Brev har sedan berättat om en tvist om lasten ombord på ett fartyg på väg mellan England och sillmarknaden i Skåne, som inte kommit längre än till Koster.
Så har vi kommit en bit upp på ön och närmar oss hagen där Gullan går. Hon är en korsning mellan Svensk röd och vit boskap och Jersey och har varit mjölkko på fastlandet innan hon flyttade till Koster. Pia-lena drar på plasthandskar och plockar fram tjärsalvan. Gullan får sår på juvret när hon sparkar efter flugor och behöver litet extra omvårdnad.
HON ÄR UNDANTAGET från regeln att Pia-lenas djur brukar tillhöra oförädlade lantraser.
– Det är viktigt att bevara det genetiska materialet som en säkerhet, ifall de hårt avlade raserna skulle fallera eller en kris bryta ut, de har svårare att klara sig utan till exempel kraftfoder, säger Larsove.
– Lantraserna är bra på att ta hand om sig, säger Pia-lena och berättar att Gullan hade problem när hon först kom ut på Kosterbetet. Hon var för rund om magen för att kunna klia sig själv – och hade aldrig behövt göra det, eftersom det fanns borstar att gnida sig mot i anläggningen där hon bott förut. Nu har hon tränat sig både smalare och vigare.
– Och hon lade sig obekvämt i det stickigaste riset. Hon förstod inte att man kan välja underlag. Det hade alltid varit likadant förut.
Vi lämnar Gullan och fortsätter till fots mot utmarkernas sommarbete. Förr kördes får och getter ut till öar och holmar över sommaren, korna gick på utmarkerna. När skörden var bärgad togs korna till inmarken, getter och får till utmarken. När sedan vintern kom togs korna in, medan får och getter fick ta över inmarken.
– Vi gör också ungefär så, men vi låter inte djuren gå lösa på hela ön, förklarar Pia-lena.
På väg till Nordkoster passerar båten Brattholmen. På den branta bergssidan skymtar något ljust. Är det inte en get? Jo, visst är det så.
VI PASSERAR STORDIKET med stensatta kanter, renoverat på 1800-talet, och ser gärdesgårdarna som skiljer utmarkerna från resten av ön. Långa imponerande stenbyggen, delvis dolda i växtligheten, som vandrande turister kanske inte