Sugna på teater
KULTUR: BÅDE UNGA OCH GAMLA ÄR MED I GRUPPERNA
När jag kommer in i lokalen på andra våningen i Folkets Hus ligger teatergruppen på golvet och ska sova. Det är en magisk sömn. När de vaknar upp är de nämligen inte sig själva utan en annan karaktär. Vald av var och en. Hemlig för de andra.
”Kuckeliku!” ljuder signalen. Barn och medföljande föräldrar börjar röra sig. Att teaterledaren Camilla Hedin förvandlats till parkeringsvakt hör vi snart; hon hotar alla och envar med p-bot. Men vilka är de andra?
P-vakten blir skjuten, så farliga karaktärer har vi att göra med. Hon får å andra sidan hjälp av en doktor, så vänliga typer finns också. En kort stund passerar, så får deltagarna para ihop sig två och två, avslöja för partnern vad de varit – och byta karaktärer. Den magiska sömnen hjälper till.
DETTA ÄR EN av de övningar barngruppen, med deltagare från cirka 6 till 10 år, gör. Ljudnivån och inlevelsen stiger för varje uppvaknande och efteråt berättar Noa, Elin, Ebba, Karin, Vilja, Bastian, Daniel, Amelia, Mia, Albin, Carl-johan och Maija om grizzlybjörnar, en häst, Musse Pigg, filmkaraktärer, bilderboksfiguren Pettson och till och med en ljusstake.
– Det finns ingen tröskel för barn. De går in i att vara en karaktär, säger Camilla Hedin i pausen mellan barnen och vuxengruppen.
Hon passar på att öppna fönstret. Lokalen är liten och har inte särskilt högt i tak, övningarna är fysiska. Luften har tagit slut. Förhoppningsvis kan kurserna under våren fortsätta i det nya kulturhuset Skagerack.
FÖR VUXNA KAN det vara svårare att ta klivet ut på golvet och börja röra sig som något annat. För ungefär hälften av dem som ingår i gruppen för vuxna, det vill säga för dem som i ålder befinner sig från övre tonåren och uppåt, är det första gången de sysslar med teater. Andra har tidigare erfarenheter, bland annat har några gått estetiskt teaterprogram på gymnasiet.
De arbetar med inlevelsen och känslan, inte med färdiga repliker. Att börja med dem är starta i fel ände. Det blir inte teater för att man citerar rätt ur ett manus.
– Man behöver känna hur karaktären mår, vad den vill, vart den ska, förklarar Camilla Hedin.
Förra gången, berättar hon, gav hon deltagarna lappar där var och en fick veta vem hen var. Någon var kirurg, någon patient, någon anhörig, någon narkossköterska, någon städare. När de sedan rörde sig i rummet, kom i samtal och kontakt, formades en situation, en historia.
FRIDA STENVALL BERÄTTAR att hon tillhör dem som inte tidigare sysslat med teater.
– Jag sjunger mycket, på dop och bröllop och så, men det här är ju ingen sånggrej. Jag tycker det är ganska läskigt, säger hon.
Ändå utmanar hon sig att göra det.
– Jag såg Camilla göra en parodi på skådespelaren och kocken Per Morberg en gång för länge sedan. Hon var helt galen med en yxa och en fisk. Tänk att kunna använda kroppen så! Jag blev inspirerad att testa.
När hon nu försvinner ut ur rummet för att tillsammans med Angelica Svart forma en trailer för en tänkt film gör hon det tillsammans med en av de deltagare som gått estetisk teatervariant på gymnasiet. Hon var med i flera av gymnasiets teateruppsättningar och har återvänt till teatervärlden helt enkelt för att hon tycker det är jättekul, säger hon.
NU ÄR HENNES och Fridas uppgift att göra trailer för en psycho-thriller. Miljön är ödlig landsbygd och ett tomt hus. Efter ett par minuter är de klara och spelar upp en rysansvärd scen för oss.
– Den filmen måste man ju bara se, utbrister Camilla Hedin.
Ja, varför inte? Målet för teatergrupperna är inte en färdig teateruppsättning, inte heller en film. Men man vet inte vart det tar vägen. I gruppen finns olika intressen och färdigheter, någon har redan talat om orden, om att skriva manus ...