Billig tröja – men till vilket pris?
Journalisten Moa Kärnstrand inleder sitt föredrag med en fråga till publiken. – Har det någon gång slagit er att kläder är oerhört billiga?
Många nickar. Hon fyller på med jämförande siffror. Ett plagg som 1980 kostade 100 kronor har i dag ett pris som i den tidens penningvärde motsvarar 60 kronor, säger hon.
– Förklaringen är att klädindustrin ständigt flyttar sin tillverkning till länder där det är billigt att producera.
I klartext innebär det att klädföretag väljer att använda fabriker i länder med låga löner. Mönstret upprepar sig.
– Borås var en gång ett centrum för klädindustrin i Sverige, påminner Moa.
– 1964 var tillverkningen där på topp, sedan flyttade den utomlands.
HON HAR, TILLSAMMANS med kollegan Tobias Andersson Åkerblom, grävt djupt i de globala förhållandena kring klädtillverkning, vilket inneburit många resor till låglöneländer som Bangladesh och Burma men också intervjuer med äldre arbetare från Algots storhetstid i Borås.
Deras erfarenheter liknar varandra. Både där och här berättas om långa arbetsdagar och låga löner. När lönerna stiger försvinner klädtillverkningen. Det som en gång skedde i Borås håller nu på att ske i Kina, berättar hon.
Men det handlar inte bara om lön. Med den uppmärksammade olyckan när en fabrik för fyra år sedan rasade samman över arbetarna i Bangladesh som exempel visar Moa Kärnstrand på en farlig arbetsmiljö, som trots överenskommelser om inspektioner och åtgärder efter katastrofen i Bangladesh, fortfarande kan vara livsfarlig.
RASET HANDLADE OM ett hus med sprickbildning, men också bruket av giftiga kemikalier, i kombination med obefintlig rening och arbetare helt utan skyddskläder, hör till det som gör att textilarbetarna lever farligt i de länder där många stora svenska företag tillverkar kläder. Deras liv brukar bli kortare än medellivslängden i de här länderna.
De bägge journalisterna har arbetat i flera år med den undersökning som ledde till boken Modeslavar – den globala jakten på billigare kläder, besökt arbetare, fabriker och företagsledare.
NU RESER DE runt och berättar för svenska lyssnare om den bild av mänsklig misär och förstörd miljö som växt fram. Någonstans under föreläsningarnas gång brukar åhörarna ofelbart börja känna sig obekväma och fundera över vad de har på sig.
En av de vanligaste frågorna blir: Vad kan jag som konsument göra?
– Jag brukar avhålla mig från att ge råd. Jag berättar hur det ser ut men är inte expert på vad man kan göra. Men en sak jag tar upp är att man kan tänka långsiktigt i sina klädinköp. Själva affärsmodellen med det snabbt växlande modet och höga tempot skapar problem. Varken människor eller miljö klarar takten, säger Moa Kärnstrand.
– Jag tycker också att man som konsument kan kräva information från företagen om förhållandena där deras kläder tillverkas.
– Det brukar vara svårt att få bra information, konstaterar hon också.
SVENSKA ÖGON OCH hjärnor kräver nog spontant högre löner när de sett hennes bilder av kvinnor som står i avloppsvatten och gör sina hushållsbestyr eller hör hur de lever åtskilda från sina barn, eftersom de inte kan ta hand om dem samtidigt som de jobbar i textilindustrin, om inte ett äldre barn tar ansvar för de yngre – och får offra skolan för den uppgiften.
– Företagen säger att man inte bara kan gå in i ett annat land och kräva höjda löner. De hänvisar bland annat till att även matpriser och hyror skulle öka, säger Moa Kärnstrand.
Men, berättar hon, det finns de som försökt.
– Jeansföretaget Nudie testade i Indien. Det gick bra. En rapport visar att de ökade inkomsterna bland annat gick till utbildning för yngre släktingar.