Tystnaden bruten men samtalet får inte se ut hur som helst
#Metoo. Den senaste tidens största samtalsämne. Bra. Det bästa är att en långvarig och utbredd tystnad brutits. Men problemfritt är det inte.
Locket är av. Förhoppningsvis finns ingen väg tillbaka till tystnad.
Det började med en amerikansk filmproducents sexuella trakasserier och en kvinna som tyckte att det var dags för alla kvinnor att höja rösten gemensamt.
Hon skapade hashtaggen och utlöste en lavin. Det var uppenbarligen rätt tid för behovet att berätta, för någon sorts uthärdande tålamod – eller förlamning – att brista. Kvinna efter kvinna sade: ”jag också”.
Locket var av. Sedan har svenska kändisprofiler tvingats avgå, anmälts för sexualbrott och valsat runt i olika medier. Det är en ostoppbar lavin, för nu har verkligen snart sagt alla, överallt, börjat tala om hur män och kvinnor uppför sig mot varandra, framför allt hur män beter sig mot kvinnor.
En helt förfärande översittarkultur har blottlagts, på bland annat stora TV- och tidningsredaktioner, inom sport- och kultursfären. Det verkar som om män med viss kändisstatus bländas av sin egen framgång och börjar tro att de är tuffa om de uppför sig hur som helst.
Inte nog med det. Det verkar också som om de fått hållas, som om deras duglighet och värde som publikdragare gjort att man sett mellan fingrarna och bagatelliserat klagomål. Eller får även andra hållas med otrevligheter och trakasserier, bara det att de fortfarande inte syns?
Förmodligen är detta ett utslag av samma överseende som man brukar tala om i skolsammanhang, när man konstaterar att lärare har en tendens att ursäkta stökiga och störande pojkar, för att ”pojkar är pojkar”, men ställa krav på ordentlighet, hänsyn och mognad hos flickorna. De är ju ändå små mammor. Eller storasystrar. Ett överseende som verkar obegripligt och dessutom ohälsosamt seglivat, för det här är kända mönster, inget som #Metoo har upptäckt.
Däremot har #Metoo gjort dem synliga. Samtidigt har hasthtagg-effekten också gjort enskilda individer mer än synliga. Det är lätt att i upprördheten tycka att det är rätt åt män som skickar oönskade nakenbilder, tafsar och begår våldtäkt att de blir namngivna och uthängda. Men här ruvar en fara.
Så länge man följer normala pressetiska riktlinjer klarar man avslöjanden och diskussioner utan att själv begå en annan sorts övergrepp. Reglerna tar hänsyn till rättssäkerheten och individen och kräver till exempel att man inte framställer någon som skyldig innan en dom fallit. Man namnger inte ens alla dömda, utan bara sådana där det anses finnas ett allmänintresse vem som är skyldig, Men på det viset fungerar inte sociala medier. Sköljs de dessutom över av en lavin som den här riskerar förnuftet att spolas bort.
När alla berättelser väller fram i allt högre tempo blandas högt och lågt, olämpligheter med grova brott. Det verkar plötsligt okej att hänga ut människor och anklaga dem utan större eftertanke. Det har i debatten varnats för en återgång till skampålesystemet och det tål att änka på.
Men en diskussion om hur vi umgås, om unkna jargonger och otrevliga fasoner är helt nödvändig och den har #Metoo fått igång. Genom sin storlek och häftighet har den blivit så intensiv att den inte kommer att låta sig hejdas.
Då gäller det att ta tag i samtalet och få det konstruktivt inriktat. Det är helt klart att det finns ett allvarligt problem. De flesta män verkar ändå upprörda över det som kommer fram.
Den viktiga frågan blir givetvis ”vad göra”? Det här är som sagt inget nytt. Men nytt är att så många samtidigt talar så mycket om detta. Det behöver vårdas. I hemmen, i skolan, på arbetsplatser, i föreningslivet och alla möjliga andra platser.
Inte minst kan jag tänka mig att konstnärliga uttrycksformer kommer att bidra till det fortsatta samtalet. De är nämligen suveräna på att få betraktaren att uppleva hur något känns, inte bara registrera hur någon annan säger att det känns.
Locket är av. Förhoppningsvis finns ingen väg tillbaka till tystnad. Men hur samtalet förvaltas finns det fortfarande alla möjligheter att påverka.