Upp i tornet – ner i källaren
På avsatsen mellan de stora yttertrapporna till Stadshuset tar de emot oss: dagens födelsedagsbarn Constance, 200 år, Elsa Rufsa från Systembolaget i husets bottenvåning och Konstapel Boman. De ska visa oss huset.
Inga spöken men väl bovar med guldpengar. Det mötte vi som följde med in i Stadshuset på ett av de magiska tal som är inbyggda i det: 14 maj. Den här dagen för 200 år sedan föddes Constance Cavalli, mamma till Adolf Fritiof Cavalli-holmgren som donerade huset till Strömstad. Nu följde hon själv med runt i huset.
Den 14 maj är ett av Stadshusets magiska tal, donatorns mors födelsedag. Denna sommarstrålande majdag bjuder hon in stadens barn för en rundvandring i det märkliga hus som hennes son Adolf Fritiof lät bygga till sina föräldrars ära.
DUNKLET I DET jättelika trapphuset står i kontrast till eftermiddagssolen över Norra Bergsgatan och många – förmodligen de allra flesta – i den stora grupp som efter en stund samlas vid minnestavlan mellan trapporna har inte varit här inne förut.
Plötsligt blir det tumult en våning nedanför i den öppna hallen. Konstapel Boman rusar ner. Tjuvarna är i farten!
Constance håller upp en nyckel. Ytterligare några trappsteg uppåt i hallen finns dörrarna till Fars Sal, där kommunfullmäktige håller sina möten. Adolf Fritiof själv kan vi se, hans porträtt hänger på väggen. I rummet intill, Nämndernas rum, kan man gifta sig, berättar Constance och Elsa. Om man vill.
KRISTALLKRONAN HÄNGER TUNG och mäktig över det inte så stora rummet.
– Tänk om den ramlar ner, säger en av besökarna och tittar uppåt.
Det gör den inte. Vi fortsätter oskadda upp i betydligt trängre trappor än den ståtliga entréhallen. Stenhallen har övergått i trä - och aluminiuminklädda rör. Vi är på vinden. ”OBS! Rökning eller användande av tändstickor är strängeligen förbjudet”, förkunnar Drätselkammarens anslag.
Jag väntar på spöken. Med all denna siffermagi måste väl någon av de inblandade gå igen här?
Men kanske är vi många, kvällen för ljus och ljudnivån för hög. Något spöke dyker inte upp, inte vad jag kan se eller känna.
Däremot dyker vi ut i det skarpa solgasset på taket nedanför tornet och kan fortsätta uppför den nya trätrappan till en av de ståtligaste utsikter staden förmår visa upp. Kamerorna går varma.
Härifrån ska vi ta oss hela vägen ner till källaren och fängelsecellerna, där tjuvarna förmodas sitta inburade. En inte helt enkel uppgift. Huset har många trappor, många gångar och skapar många chanser till irrfärder.
MEN NER KOMMER vi och där är de bägge förmodade bovarna. Men vad gör de? Jo, delar ut guldmynt till alla barn – och ett till polisen också.
– Vi har inget ont gjort. Vi har bara hittat de här, försäkrar de.
I alla fall en mottagare väljer att göra bit-testet. Guldpengen visar sig vara av choklad. Så är det ju ett magiskt hus också.