Engagemanget kan rädda Miljöpartiet

De hade i alla fall tur med vädret. När språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin höll sin presskonferens efter invigningen av Miljöpartiets kongress i Västerås sken solen på terrassen.

MILJÖPARTIET. I övrigt är det inte mycket som går partiets väg. Förtroendet för de båda språkrören är i botten – Lövin rankas sist bland partiledarna, och Fridolin näst sist. Trots att klimatfrågan på en direkt fråga är det som oroar svenskarna mest balanserar Miljöpartiet farligt nära riksdagsspärren. Till råga på allt publicerade Svenska Dagbladet inför kongressen ett “hemskhetsindex”, där det visar sig att andelen väljare som tycker att Miljöpartiet är hemska dubblerats under mandatperioden (25/5).

Förklaringar till det saknas inte. Den första mandatperioden i regeringsställning har gått hårt åt partiet. Skandaler kring det förra språkröret Åsa Romson och bostadsminister Mehmet Kaplan har varvats med svekdebatter i migrationsfrågan – inför valet 2014 sa MP att man aldrig skulle bidra till att göra det svårare att söka asyl i Sverige – och den omtalade försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamheter i Tyskland.

Vissa framgångar inom miljö- och klimatpolitiken, som flygskatten och den nya klimatlagen, har inte förändrat trenden. De höga ambitionerna och förväntningarna på regeringsmakten har förbytts i krisstämning.

I sådana tider tenderar partier att gå tillbaka till sina

Nu går partiet in i valrörelsen med en egenskapad och förtjänad kris

rötter. Det är därför Kristdemokraterna nu hårdsatsar på sjukvård och äldrevård, och Liberalerna fokuserar på skolfrågorna. Miljöpartiet är inget undantag.

Det innebär att miljö- och klimatpolitiken står i centrum när valrörelsen drar igång. Under kongressens invigning höll alla partiets ministrar korta anföranden. Samtliga handlade om miljön.

Skillnaden mot valet 2014 är tydlig. Då försökte man bredda sig, och erövra såväl skolan och delar av den ekonomiska politiken (“gröna jobb”).

Samtidigt är inte miljöfrågorna så smala som de kan verka – åtminstone inte för Miljöpartiet. I nära anslutning till lägre klimatutsläpp och plastförbud pratar Mp-företrädare gärna om minskad konsumtion, förändrat resande och kortare arbetsdagar.

Det är en påminnelse om att Miljöpartiet i första hand är ett livsstilsparti för såväl gamla “gröna vågare” som yngre, vänsterlutande storstadsbor. Det förklarar också varför partiet har så många skygglappar i sina hjärtefrågor. Man motsätter sig kärnkraften trots att Sverige riskerar att importera koleldad el i energiomställningen. Klimatbudgeten har höjts kraftigt, men Konjunkturinstitutet har dömt ut sju av åtta satsningar som ineffektiva. MP är också starkt skeptiska till genmodifierade grödor, trots att det vetenskapliga stödet är starkt och de har en mängd positiva miljönyttor.

Nu går partiet in i valrörelsen med en egenskapad och förtjänad kris. Om de överlever behöver de tur med mer än vädret. Och det kommer inte att vara på grund av regeringsdugligheten, den ibland naiva idealismen eller sakpolitiken, utan tack vare miljöengagemanget. Det är, när allt kommer omkring, Miljöpartiets stora försonande drag.