En fläkt i kulturlivet
PORTRÄTTET: ÅKE CANDELL HOPPAR MELLAN LIVET PÅ TEATERN OCH LIVET SOM TRUBADUR
Längst upp på grusvägen till Rossängarna på Rossö har Åke Candell tillsammans med frun Lena Candell sitt hem sedan 10 år tillbaka. Den nybyggda villan är naturbrun och smälter in i skogen som vilar runt området. Men hans relation hit sträcker sig flera decennier tillbaka i tiden. I många år bodde han faktiskt i huset nedanför.
– Har man en gång flyttat hit är det svårt att komma härifrån, säger Åke Candell, som jubilerar med 30 år på Rossö, när han slår sig ner sig vid sin uteplats i trädgården och skiner upp.
Åke Candell har många strängar på sin lyra. För nordbohuslänningarna är han nog mest känd som trubadur och musiker. Men han dyker upp i alla möjliga sammanhang. Det är revyer, farser och andra uppsättningar till alla musikkonstellationer han hunnit med genom åren, från Svenska Havsmaffian till små intima Taubekvällar.
Och uppe på allt är han scenograf till yrket.
– Jag är lite av en mångsysslare på kulturområdet, säger han.
Från början var hans plan att bli konstnär. Efter uppväxten i Sundsvall stack han så småningom vidare till huvudstaden för konststudier. Men till sist valde han ändå att lämna Konstfacks ateljéer på Telefonplan i Stockholm för att göra entré i teaterns värld. Han lockades av en treårig yrkeskurs på Dramatiska institutet som gjorde honom till teaterdekormålare.
– Det var en engångsutbildning för att täcka ett behov man tyckte fanns på teatrarna. Det var en lärlingsutbildning där vi hade lön och jobbade praktiskt på allt från Dramaten och Operan till SVT och Riksteatern, säger Åke Candell.
NÄR HAN I dag sitter på Rossö bland den lummiga växtligheten och grönskande skogen som omfamnar hela hans hus i ett grepp, kan det konstateras att det nog inte var ett så dumt val att bli dekormålare. Han fick först jobb på Stadsteatern i Stockholm under ett år innan han anställdes på teatern i Luleå. Något som skulle bana vägen för hans framtida jobb som scenograf.
– Så småningom började jag göra, inte bara dekormålarjobb, utan scenografijobb. Sedan 1982 har jag jobbat som scenograf. Många scenografer var som jag och började som dekormålare, säger han.
Han hamnade på Rossö på grund av sin dåvarande fru, berättar han. Precis bakom den närmare 300 år gamla eken som avskiljer Candells hus från områdets övriga, högst upp på Rossängarna, bodde hans dåvarande frus mormor i ett hus som de tog över.
– Vi flyttade ner från Luleå 1988 på vinst och förlust. Varken jag eller hon hade något jobb. Då ringer teaterchefen i Luleå samma sommar och frågar om jag vill göra scenografi till en föreställning, säger han.
Sedan dess har han arbetat som frilansande scenograf.
I SITT JOBB som scenograf arbetar han med att framställa den visuella bilden på scen. Han står för hur scenen ska se ut med olika dekorer och rekvisita. På mindre teatrar utan kostymörer, kan han även ha ett uppdrag att kostymera skådespelarna.
Förutom att han har teatern i Luleå som en kontinuerlig uppdragsgivare, så har han arbetat på teatrar över hela landet. Det är Regionteatern i Uddevalla, Borås Stadsteater, Riksteatern i Stockholm och Västerbottenteatern för att nämna några. Då bor han oftast på plats och är där under produktionstiden som varierar mellan ett par månader.
– Nu är jag 65 år och känner väl att den karriären är lite passé, säger Åke Candell.
I DAG ÄR det musiken som betyder mest, berättar han. Han känner en stor kärlek till den svenska visan som gjort honom till trubadur. Tidigare spelade han ofta med vapendragaren och den numera bortgångne Keith Ekeroth. Och i dag spelar han mycket med musikern Anders Ådin. Till sommaren väntar spelningar på bland annat Hällekind, Tjärnö kyrka och Ekenäs på Koster.
– Är det visor så är det mycket Taube. Det är Taube och Cornelis. Med den svenska vistraditionen kommer man inte förbi Taube. Vad skulle du säga det är Taube har?
– Han är mästaren i text och musik. Hans texter är fantastiska och berättande och har allt det klassiska för den svenska visan, med sin glädje och sitt vemod. Texterna betyder någonting. Det handlar inte bara om att man ska rimma.
Vi kommer in på olika musiksamarbeten han haft i Strömstadsområdet och han nämner en Taubeföreställning som producerades av Bosse och Nina Markendahl på Skagerack för några år sedan. Och vid ett annat tillfälle när han var med och arrangerade en föreställning tillsammans med Dragspelspojkarna.
– Det är ett anrikt gäng med, ja, gamla gubbar, är de väl nu. Vi gjorde en Taube- och en Lasse Dahlquist-föreställning. De kompade
”Med den svenska vistraditionen kommer man inte förbi Taube” – Åke Candell
med lite inhyrda musikanter. Det var väldigt uppskattat och en del äldre som fortfarande minns den väldigt väl, säger han och tänker tillbaks.
Med Nina Hammarklev, Anders Ådin med flera var han också med och skapade den Svenska Havsmaffian. Och senare i sommar blir det en helt ny konstellation av musiker när han, Tontämjarna och operasångerskan Charlotta Hult Ramberg håller en konsert på Kulturhuset.
– Man bildar band och löser upp det hela och skapar nya konstellationer, säger han. TROTS ATT DET mest är musik på hemmaplan har han inte helt hållit sig ifrån teaterlivet här heller. Han var med i farsuppsättningen Trassel på Skagerack med bland andra Ulf Karle men också uppsättningen På fastande mage av Kjell Kraghe. Och på 90-talet var han en av de aktiva i Kulturakuten.
– Läraren Anna Ostrowski var motorn i hela projektet. Först satte vi upp en musikal som hette Oliver, som bygger på Oliver Twist, på gymnasiet precis när det var nybyggt. Det var jätteroligt för då var det dels gymnasieelever, sen fanns musikklasser från 5:an och 6:an och lite vuxna amatörskådespelare, säger han.
Tidigare i år hade han själv tankar på att sätta ihop Ett frieri av den ryske författaren Anton Tjechov. Idén finns fortfarande kvar, men det är ingenting som är spikat och det kan dröja.
– Förhoppningsvis kanske det kan bli någonting i framtiden. Jag tyckte det var en lämplig historia för det är en enaktare av Tjechov som är väldigt rolig. Det var den andra scenografin jag gjorde uppe i Luleå 1982. Jag har en lång relation till just den pjäsen.
– Då var jag scenograf men tänkte att det kunde vara kul att stå på scenen också, säger han.
Vad är det teatern kan ge?
– Teatern är så mycket. Men jag vet att det fanns en gammal teaterman som sa ungefär att: ”Teater är som livet fast teater är bättre för då får man repetera.”, säger han och fortsätter:
– Man kan lära sig något också. Bra teaterpjäser har ett innehåll som förhoppningsvis stannar kvar hos folk efter att de sett en föreställning.
Vad är det för typer av pjäser du själv lockas av att göra?
– Det är svårt att säga. Är det bra spelar det ingen roll vilken genre. Det kan vara revy, musikal eller tunga pjäser och jag är nog ganska öppen för alla sorter. Bara det finns en tanke och är bra gjort. Det är kul när folk skrattar.