Söka gamla rötter och låta nya blommor blomma

För ett par veckor sedan såg och hörde jag Ola Stinnerbom dansa och berätta om samisk danstradition. En hisnande upplevelse av kroppskontroll, envishet och upptäckarlust.

Inte minst Vitlycke har länge berättat om likheten i riter på olika håll i världen...

Han gästade Vitlyckemuseet under mångfaldsdagen. En bra plats, eftersom det här, precis som i hans sökande efter samernas utraderade dans, handlar om att ha funnit spår av det förflutna, spår skapar en kontinuitet men inte går att göra helt entydiga.

Tecknen på hans samiska trumma har likhet med hällristningar. Hällristningarna i nordnorska Alta visar sig också tillhöra hans källor, både som fakta och ledtrådar till förhistorisk samisk dans och som inspirationskällor till Ola Stinnerboms utveckling av ett eget samiskt dansuttryck.

För han försöker inte göra en kopia. Hans mångåriga, envetna arbete har gått ut på att bevisa att samer alls dansat – och sedan på att av kunskapsfragmenten skapa ett eget rörelsespråk.

Så försvunnen är nämligen den samiska dansen att det på fullt allvar har sagts att samerna är det enda folk på jorden som inte dansat. Dansaren Ola Stinnerbom tyckte det lät för konstigt för att vara sant, särskilt som andra arktiska folk med liknande förhållanden har en danstradition.

På golvet i Vitlyckes hörsal visar han hur han studerat de låga hukande rörelser som uppstår när man förflyttar sig i en kåta och måste hålla sig under röken. Det är rörande när han berättar hur han visat sin koreografi för samiska män med kroppshållning fylld av misstro – och de sedan sagt: ”Nu har jag sett min mamma.”

Själv tycker jag mig också se människan som klättrar nedför bergssluttningar och därför måste röra sig långsamt och spänna kroppen mot klippväggarna, luta sig, huka sig kring den för att inte förlora balansen

I Stinnerboms dans ingår rörelser från både breakdance och akrobatik och när jag i hans och medarbetaren Birgitta Stålnerts bok ser bilder från ristingarna i Alta av akrobater måste jag förstås tänka på voltigörer från bohuslänska hällar, den på Jörlov i Skee till exempel.

Bohuslänska bronsåldersmänniskor och samer i förhistorisk tid har gjort samma rörelser som nutida akrobater, som människor i alla tider. Men rörelserna är inte kopior av varandra, de varierar och påverkas av omgivningarna, förmodligen både de fysiska och mer andliga. Som närvaron av rök i låga boningar. Man kan röra sig på ett annat sätt om man är ute i det fria och rymden känns oändlig.

Så reser jag till Krokstrand och hör berättelsen om den lokalhistoriska bok som snart kommer från trycket. I Krokstrands historia kan man fördjupa sig hur länge som helst, men också här kan man landa i dans. Ni vet, tangon kom ju till Sverige med de argentinska båtarna som lastade sten i Krokstrand.

Men det fanns också rytm i stenhuggandet. Stenhuggare, sjömän och andra yrkesgrupper har sjungit för att hålla takten i arbetet. Det vill säga, en sorts dans, när släggan går.

Stenhuggarfestivalen hålls i år på norska sidan om fjorden. Där brukar ett krönikespel om stenhuggarlivet ingå. Undrar om någon till något år kommer att göra den dansad, byggd på stenarbetets rörelser?

Jag tycker om tanken att använda gårdagen och låta den växa in i framtiden via nutiden, med de tillägg som sker med tidens gång och den personliga knyck som tar det givna vidare till något nytt, förändrat men inte utan kontakt bakåt.

Så gav ju Domaredansen vid Blomsholm under Ivo Cramérs ledning hällristningsmotiven och deras människor suggestivt liv, med anknytning till ristningarnas stiliserade rörelser och med personlig utformning.

Ola Stinnerboms mål är att skapa utbildning för unga människor i samisk danstradition. Samtidigt hör han själv hemma i många traditioner. Inte minst Vitlycke har länge berättat om likheten i riter på olika håll i världen och bjudit in nya invånare till gammal eldfest. Så växer och berikas mänskligheten.