Nytt på Fredriksten
HALDEN: KARL XII FÅR EGEN STIG OCH NY UTSTÄLLNING
Fredrikstens fästning har öppnat en ny utställning om livet under krigsåren 1716-18. Man har även invigt en stig från torget i Halden till fästningen, där vandraren möter personligheter från Karl XII:S tid.
Vi går på stigen mot minnesmärket efter den svenske krigarkungen som sköts till döds vid fästningen 30 november 2018 – eller med dåvarande norsk tideräkning 11 december samma år.
”Carl XII falt her. Fredriksten verget fedrelandet. Svensker og nordmenn reiste minnet” står det kort och gott på stenen från 1938, det sjunde minnesmärke som uppförts över kungen.
Den neutrala texten och att de bägge folken gemensamt skapat ett minnesmärke över en händelse när de befann sig i krig med varandra visar sig snart vara av samma anda som väglett det nya projekt som markerar 300-årsjublleet av de dramatiska krigshändelserna.
STRAX BAKOM STENEN står en grå aluminiumtavla med ett porträtt. Det är kungens syster Ulrika Eleonora, som utropades till hans efterträdare och Sveriges drottning vid en fältriksdag i Uddevalla sedan han skjutits till döds i en löpgrav ungefär här, där vi och hon nu står.
ULRIKA ELEONORA ÄR sista person att presentera sig längs en vandringsstig, som startar vid Torget nere i staden med kungen själv och går via den branta stenlagda vägen upp till fästningen. Längs vägen möter vandrarna personer från olika länder som haft med Karl XII att göra: August den Starke av Polen, den danske kungen Fredrik IV, Peter den Store i Ryssland, den dansk-norske krigshjälten Peter Wessel Tordenskjold, som enligt myten blev först med att underrätta den danske kungen om fiendekungens död: ”Jeg gratulerer Ers Majestet, kongen er død”.
HÄR MÖTER VI också ungraren Ferenc Rákóczi II, prins av Transsylvanien, och Haldenkvinnan Maria Colbjørnsdatter.
Var och en presenteras på sitt eget språk, med översättning till norska och engelska. Alltså får man läsa både ryska, polska och Tordenskjolds speciella trøndermål, medan man tar sig högre och högre och får en alltmer andlös utsikt.
Det största med händelserna för 300 år sedan var nog för haldensarna inte skottet 1718 utan fasorna 1716 när hela staden brann, tror Andreas Skauen Pedersen. Så färgas också de tjocka fästningsmurarna av eldsflammor när vi litet senare går trappan upp till utställningssalen.
STADSBORNA SATTE SJÄLVA eld på staden för att hindra den svenska invasionen, men inte minst de civila offren var många, när invånarna försökte fly undan lågorna. Därför börjar Karl XII:S Sti vid Walkers hus på torget, nuvarande polisstationen.
Där befann sig kungen själv 1716. Mittemot bodde Maria Colbjørnsdatter, som kom i samspråk med honom, lyckades få hans soldater druckna under bordet och smusslade sedan en lapp till fästningen som avslöjade var kungen befann sig. Det ledde till att han nästan dödades av en brandbomb.
– Vi vill mänskliggöra kriget, säger Andreas Skauen Pedersen, projektledare för Fredrikstens nya utställning om Karl XII och Det stora nordiska kriget.
DEN GÅNGEN ÖVERLEVDE den odödlige krigarkungen, men där vi nu står gick det inte längre. När han trotsade varningarna för att gå på vallarna till löpgravarna kom en kula. Den nya utställningen inne i fästningsmuseet nämner visserli-
gen teorin om knappen i Varberg, men Andreas Skauen Pedersen säger att den inte är trolig. Inte heller håller han för troligt att den svenske kungen föll offer för ett bakhåll av sina egna.
– Svenskarna grävde skyttegravar i mörker och tystnad. Hade någon avfyrat en pistol där hade gnistorna och ljudet avslöjat honom.
FRÅN FORTEN OVERBERGET och Stortårnet vid fästningen sköts det däremot hela tiden och förmodligen var det en kardesk-kula från en av kanonerna där som träffade Karl XII i huvudet, säger han, och pekar i montern med kulor.
– Många soldater sköts på det sättet.
Men också i utställningen är anslaget civilt långt mer än militärtaktiskt. Vi börjar i nedre våningen med en praktfullt målad ”ølbolle” från Telemark, där tidens mäktiga kungligheter avbildats tillsammans med latinska och norska aforismer om att den som dricker väl, sover väl och den som sover syndar inte.
EN ØLBOLLE ÄR en dryckesskål av trä för fester. Ur en stor bolle får var och en förse sig till en egen ”dryckeshöna”, en liten går laget runt. Till fest anknyter också berättelsen om soldaten Ole Eriksen som skulle gifta sig men råkade ut för krigets illdåd, när svenska soldater rövade både hästen och havren och bröllopsgåvorna försvann i den stora branden. Till all lycka överlevde familjen.
EN RAD PORTRÄTT med berättelser om människor som haft med branden 1716 att göra och små föremål som kan knytas till tiden sörjer också för det civila perspektivet, som familjen Colbjørnsens mortel eller bysigillet.
Men också minnen från de många sjöslag som utkämpades från Tordenskjolds attack på de svenska förrådsskeppen i Dynekilen 1716 till skottet mot löpgravarna 1718 finner vi här.
En liten träbit med inskriptionen ”Stenbocken Dynekilen 2016 Tordenskjold” är en souvenir tillverkad av träet i artilleripråmen Stenbocken, som tillhörde den svenske sjöofficeren Olof Strömstierna – mannen som gett namn till Strömstads högstadieskola och gatan utanför den.
TORDENSKJOLD TOG STENBOCKEN
som krigsbyte vid slaget i Dynekilen, båten kom sedan på olika vägar att hamna i Fredrikstad, där den år 1814 – ironiskt nog – förstördes av svenskarna. 1932 bärgades Stenbocken och av träet tillverkades bland annat det minnesstycke vi ser här.
Tordenskjolds värja, i vanliga fall förvarad på Rød Herregård, är tillfälligt inlånad och Karl XII:S felthytte, som han uppförde vid Fredriksten under försöken att inta fästningen, är uppbyggd kring kungens stol, som finns bevarad.
KARL XII:S UNDERKLÄDER – storskjorta och strumpor av lin lånade från Livrustkammaren i Stockholms slott – ser vi också, liksom nysydda uniformer, en för en svensk infanterist och en för en norsk artillerist.
– Det är en fin utställning. Jag har en antikvitetsbutik i Oslo så jag tycker det är spännande med alla gamla föremål. Synd bara att vi inte har så mycket tid, säger Gro Grorud på väg mot utställningens slut, där delar av det första minnesmärket är uppbyggt framför provdockan med den norska uniformen.
”Her han faldt och hver gick hjem” står det på monumentet från 1723.
– Svenskarna gillade inte det där med att alla bara gick hem när kungen dog. De tyckte nog det lät litet för vardagligt, säger Andreas Skauen Pedersen.
Men det är också ett faktum att krigståget tog slut när kungens liv tog slut. Svenskarna hade tagit Gyldenløve fort en bit från själva fästningen, alldeles nära stenen som visar var löpgravsbygget pågick, men inte mera.
Å andra sidan är erövringen av Gyldenløve enda gången någon del av fästningen fallit i fiendehand.
I UTSTÄLLNINGEN HÖRS en strof ur den norska nationalsången, känd för de flesta norrmän men kanske inte för svenskar. Halden är den enda norska stad som nämns i Bjørnstierne Bjørnsons text: Visstnok var vi ikke mange; men vi strakk dog til, da vi prøvdes noen gange, og det stod på spill; ti vi heller landet brente enn det kom til fall; husker bare hva som hendte ned på Fredrikshald
MEN BERÄTTARRÖSTERNA SOM omger oss växlar mellan en svensk och en norsk, som en understrykning av det faktum att Det stora nordiska kriget är vår gemensamma arvedel, men också som en hoppfull betoning av att fiendskap kan övergå i vänskap.
Också i utställningen är anslaget civilt långt mer än militärtaktiskt.