När två och två blir mer än fyra
STRÖMSTAD: MÖTE MELLAN ORD, TON, FILOSOFI OCH VETENSKAP
Det är avslutningskväll på Strömstads Akademis vetenskapsfest och Skagerack tycks fullsatt. Nu ska konstens uttryck möta vetenskapens.
Inom kören möts redan poesin och musiken, för här handlar det mycket om körlyrik. Hos Bodil Jönsson möts naturvetenskap och filosofi; för många är hon mera känd som författaren som reflekterar över tiden än som professor i fysik.
Kvällen har också mycket riktigt tid som utgångspunkt, men med ett viktigt tillägg: kärlek. Uppdelat på sju skiftande teman vänder och vrider Bodil Jönsson på tiden och kärleken i korta berättelser och reflektioner, varvat med att kören lägger sina klangrika pusselbitar.
TIDEN SOM GÅR men kanske ändå står stilla blåser emot oss i Evert Taubes Kärleken och vinden, där ett ögonblick av samtidigt igenkänning och förvirring får tiden att tyckas utraderad, för att när förklaringen kommer fara som en pil genom generationerna. Kärleken ligger under som en stilla evig ton och körarrangemanget får det att kännas som om vinden själv sakta drar genom Skageracks stora sal.
Tiden som tycks rinna iväg utan att det viktiga – som kärleken – får utrymme låter vemodet växa i Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. Eller också är det hoppingivande – man måste ju förstå till vad man ska ta sin tid.
Mera lekfullt upplever vi tiden i sånglek med danske Piet Heins vers om Ting Tar Tid. Och apropå tingen vill Bodil Jönsson slå ett slag för tekniken, säger hon, och återberättar professor Hans Roslings historia om när hans mamma fick tvättmaskin: Hon förklarade att nu skulle hon få mera tid att läsa för barnen.
Bodil Jönssons första reflektion ställer mina tankar på huvudet: Det kanske inte är att ge mera kärlek att läsa än att tvätta? Men hon kommer ändå fram till att tekniken kan ge oss mera tid för varandra. Men använder vi den så, kan man förstås undra, särskilt när hon också berättar om mamman som kom på att hon oftare såg på klockan än tänkte på sin dotter. Lösning: Man kan träna sig att uppmärksamma kärleken i vardagen. Mamman klistrade en bild på dottern ovanpå urtavlan.
FÖR MIG SOM tycker att Evert Taubes förening av ord och musik ofta är helt bländande i sin förmåga att gestalta känslor och relationer har programmet många starka inslag, eftersom Göteborgs Kammarkör framför Taube med den känsla och den långsamhet som inte för en sekund kommer i närheten av glättighet – inte ens när vi inbjuds att sjunga med i Byssan Lull och Så länge hjärtat kan slå...
De visorna ska vi se som tröst, säger Bodil Jönsson, sedan hon beskrivit tillvaron för dagens tonåringar som närmast djävulsk: Från att hela uppväxten ha behandlats som fantastiska och unika får de i en känslig ålder betyg och inser att de inte i alla lägen är perfekta. Fallet blir hårt.
”Håll om dem!” säger hon med känslomässig intensitet, som återknyter till hennes tidigare förklaring att äldre människor är mer lättrörda än yngre, därför att vi med åren får kortare avstånd mellan känslor och tankar. Mänskligare människor med åren – det låter inte så dumt. Dessutom bevisat av hjärnforskningen.
– Vi hoppas att helheten ska bli något mera och annat än bara delarna tillsammans, förklarar Bodil Jönsson, kärnfysiker och författare från Skageracks scen. Nedanför finns Gunnar Eriksson och Göteborgs kammarkör.
PROGRAMMET VI UPPLEVT är unikt för kvällen.
– Men vi har sagt att blir det bra kan vi göra om det. I Luleå. Eller Lund. Eller Rom, säger Bodil Jönsson, som gjort en liknande föreställning tidigare med kompositören Örjan Fahlström.
Gunnar Eriksson har inte samverkat så mycket med vetenskap, säger han, men intresset har funnits länge.
– Det började på Gerlesborgsskolan när Pär Liljeström var rektor och ville låta konsten hjälpa till att förklara vetenskapliga rön. Det är spännande.