1718 – ett ödesår för Strömstad
Om man går omkring på Korpeberget, med den vackra utsikten över staden och hamninloppet, är det lätt att få syn på de gamla stridsvagnshindren och skyttevärnen från andra världskriget. Men den uppmärksamme kan även se spår efter ett betydligt äldre krig.
Här ligger det som är kvar av stadsmuren som för 300 år sedan sträckte sig över berget, försedd med skansar där soldater befann sig för att försvara staden mot fientliga angrepp. Ett krig som krävde uppemot tvåhundratusen svenska soldaters död, och ännu fler civila som fick sätta livet till under svält, sjukdomar och andra umbäranden i krigets spår.
1718 var Strömstad centrum för stormakten Sveriges sista skälvningar. Här förberedde sig Karl XII inför angreppet på Norge, som kom att bli hans slut vid Fredrikstens fästning.
På Bohusläns museum visas under 2018 utställningen Röster från kriget – livet i skuggan av Karl XII. Museets årsbok 1718 Bohuslän behandlar samma tema.
ARKEOLOGEN LINNEA NORDELL placerar historien mitt i det nutida Strömstad när hon berättar om lämningarna efter Strömstads försvar under 1717 och 1718. Trots att det gått trehundra år finns det förvånansvärt många spår bevarade i och omkring staden, flera av dem upptäckta av den lokale historieentusiasten Bo Magnusson.
Försvarsverken i och kring Strömstad uppfördes under en kort tidsperiod: de flesta tillkom under juni månad 1717, strax före Tordenskiolds anfall på Strömstad. De flesta togs ner efter kriget, och kan ha använts bland annat till husbyggen. De anläggningar som finns bevarade har överlevt därför att de varit lite avsides belägna.
Ett väldigt tydligt spår i landskapet är dock väderst reckspilen som ristats in i början av 1700-talet på en bergknalle på Korpeberget, som kan ha underlättat för de utsocknes soldaterna att orientera sig.
Eirik Johansson berättar om Sundsborg, den dåtida befästning som låg vid det gamla färjeläget väster om Svinesundsbron. Här befann sig över 1 000 soldater under krigets slutskede. Syftet med fästningen var främst strategiskt och den användes som ett skydd då armén transporterades över Svinesund. I dag finns här några husgrunder, en batteriställning och en vallanläggning kvar att titta på för den historieintresserade.
MAN TÄNKER SIG gärna en dåtida armé som bestående av enbart manliga soldater. Men ett intressant kapitel i boken, av Anna Larsdotter, handlar om kvinnorna i Karl XII:S här. Hon berättar om det stora följet civila som följde med armén, med bland annat många tvätterskor och marketenterskor (de som sålde brännvin, tobak och livsmedel till soldaterna. Även många hustrur till både ofiicerare och värvade soldater följde med ut i fält. Det var som en egen stad som vandrade fram i fält. Men det fanns även de kvinnor som helt sonika klädde ut sig till män och tog värvaning i armén – Anna Larsdotter berättar bland annat om Ulrika Eleonora Stålhammar från Småland, som tog anställning vid artilleriet i Kalmar där hon stannade i över ett decennium utan att bli avslöjad.
Berättelserna om Karl XII tar för det mesta slut då hans liv ändades av en kula i en löpgrav vid Fredrikstens fästning den 30 november 1718. Men Ann-marie Brockman går vidare och berättar om vad som hände med liket när det transporterades med en styrka om 17 officerare, 12 underofficerare och 240 man, iväg till Uddevalla för att balsameras av kungens livläkare Melchior Neumann, som följt honom i fält under många år.
I och med kungens död var stormaktstiden och enväldet över – hans syster Ulrika Eleonora antog ett mindre despotiskt styresskick och Sverige var på väg in i en moderna och fredligare tid.