Sextetten tar avsked
STRÖMSTAD: MEN DÖRREN STÅR PÅ GLÄNT – OM MUSIKER KOMMER
Minst sedan 1800-talet har Strömstad haft blåsorkester. Men nu är det slut – om inte ett underverk inträffar och Surbrunnssextetten får förstärkning. På onsdag håller ensemblen avskedskonsert.
Sedan kurortstidens glansdagar på 1800-talets har Strömstad haft blåsorkestrar, men 4 juli ger Surbrunnssextetten sin avskedskonsert. Sedan är det slut – om inte ett mirakel sker.
Miraklet skulle bestå i att plötsligt en eller flera blåsare anmälde intresse av att bli medlemmar i ensemblen, som länge saknat framför allt hornister.
I kaffepausen under sista repetitionen inför sista konserten förklarar de uppgivet att de i flera år sökt med ljus och lykta, via Facebook och andra kontakter, och via tidningen men nu inte ser någon utväg.
För konserten har de lånat in hornisten Tom Jensen, som annars spelar i Halden Janitsjar och har många minnen av samarbete mellan blåsorkestrarna i grannstäderna.
– Förr fanns det blåsorkestrar överallt, säger Stig Sövig, äldst i församlingen och med 60 år i olika blåsensembler bakom sig.
Men med åren har de blivit alltmer sällsynta. Surbrunnssextetten bildades på 1970-talet, när Strömstads Stadsmusikkår krympt så mycket att den fick ge upp.
NAMNET HÄMTADES FRÅN Surbrunn och brunnstraditionen, med tanke på repertoaren som anknyter till brunnsmusiken. Sextetten har sedan dykt upp i alla möjliga sammanhang: spelat för nyblivna kommunala pensionärer, vid invigningar av vägetapper på E6, vid Oktoberfester och vinfester, på marknader, Räkans Dag och på Plagen, i parken och i Hellströms paviljong på Friluftsmuseet. Halmhattar och Lederhosen har hört till scenkostymerna – liksom randiga baddräkter anno dazumal vid en högtidlighet på Badhuset. Den har belönats med utmärkelsens Årets Turistprofiler och uppmuntrat löparna i Strömstadsmilen med musik längs vägen.
Men nu är det allstå slut. Fast egentligen vill ingen lägga ner, visar det sig.
– Spellusten har jag kvar, men vi sliter med underbemanningen, säger Stig.
MALENA MÄKINEN ÄR yngst, och säger att det kommer att kännas tråkigt att inte tillhöra någon orkester längre.
– Jag hörde Surbrunnssextetten första gången på semester i Strömstad och mamma frågade mig om jag trodde att jag skulle kunna spela där.
Ja, om jag får noter, svarade Malena. Ett par år senare flyttade hon till Strömstad och ett lärarjobb och fick frågan om hon ville bli med i sextetten.
– Men står det ändå inte en liten dörr på glänt, undrar Tom Jensen, medan han letar i minnet efter möjliga musikerbekantskaper.
– Man behöver kanske inte skära av alla rötter, utan vara vilande, föreslår slagverkaren Joakim Nilsson.
EFTER FYRA ÅR utan hornist, när ensemblen varit tvungen att tacka nej till konserter på grund av att den inte varit fulltalig råder tveksamhet. Nya medlemmar har kommit men lämnat igen. Ungdomar i musikskolan kan kanske lockas in, men de flyttar oftast efter gymnasiet och en ny lucka uppstår.
Det finns musiker i sta´n men det finns en barriär att ta sig över när man ska binda sig för repetitioner varje vecka.
– Det här är vår frustration. Det är ett kulturarv som går i graven, säger Øyvind Høiberg, som pendlar från Dals Ed varje torsdagskväll för att repetera.
NU FILAR DE på 19 låtar av skilda slag – från Taubevalser till dixie och marscher – inför avskedskvällen i paviljongen i Stadsparken.
Men när allt kommer omkring verkar det kanske gå att glänta på dörren, som Tom Jensen vill.
Tror ni att det skulle vara lättare att få nya musiker om Strömstad litet mera slog mynt av sin kurhistoria?
Øyvind Høiberg tvekar inte med svaret.
– Ja, om kommunen engagerade sig och verkligen marknadsförde brunnsmusiken.