Nurettin Kuranli trivs på sitt Rossö
PORTRÄTTET: LANTHANDLARENS FEMTE SÄSONG PÅ ROSSÖBODEN ÄR IGÅNG
För 100 år sedan var intrycket av Rossöhamn annorlunda. Måsarna seglade över fiskebåtar och livligt trafikerade sjöbodar, och så fanns en lanthandel förstås.
Mycket har förändrats, men fåglarna finns kvar och det gör lanthandeln också.
Vid rodret står nu Nurettin Kuranli, 37 år gammal från Turkiet.
– Vill du att jag byter kaffet, den kanske är kall? Jag får kolla runt lite och se om han sköter sig.
Nurettin, eller Nuri som han kallas, kilar snabbt runt hörnet för att se hur det går för kusinen och kollegan Ahmed Kuranli.
Det är strax efter öppning på torsdagsmorgonen.
En joggare i rosa shorts lunkar förbi och gruset knastrar när en blänkande grå Volvo svänger runt på parkeringen. Nere vid bryggorna börjar några båtgäster röra på sig.
Det är 2018 års upplaga av Rossöhamn som vaknar till liv, stämningen är lite sömning - semestertider.
Nuri blickar ut över sin vardag, det som snart ska bli hans hem, med en cigarett i handen.
– Vi har fått bygglov också här bakom. Jag kommer bli en riktig Rossöbo nu.
I praktiken blir det kanske inte så stor skillnad. Är det inte familjen handlar det mesta av vad Nuri gör, tänker och andas om just Rossö. Åtta månader var lanthandeln på ön stängd, sen tog han över inför säsongen 2014. Nu vet alla på bygden vem Nuri är.
– Det känns som hemma, man smälter in. Alla känner igen en och hälsar, barnen vet vem man är, det gör mig glad.
Han jobbade på tobaksvalvet i Strömstad när en vän tipsade honom om att butiken ute på Rossö stod tom.
– Alltså, jag är invandrare, först kände jag att jag kanske blir utesluten direkt.
Det blev tvärtom - och ett nytt kapitel i livet.
TILL SVERIGE KOM han 2008. – Jag är importerad, berättar han. Då han var i landet första gången för att besöka släktingar träffade han nämligen en svensk tjej. Det hela slutade med att han flyttade hit. De gifte sig, men kom inte överens och det äktenskapet tog slut. Nu är han omgift, bosatt i Strömstad och har tre barn.
Innan flytten till Sverige var det staden Mersin i sydöstra Turkiet vid Medelhavet som gällde.
– Jag är kurd. Det var väldigt lugnt där jag bodde, men det runt omkring var inte att leka med. Jag studerade på gymnasiet och så var jag bagare. Vi bakade två sorters bröd, det var inte som här i Sverige där det finns massa sorter.
Som land passar Sverige honom annars ganska bra, även om det förstås var mycket intryck när han först kom hit
– Det var kallt. Men sommaren är perfekt, det är som uttrycket
När många går på semester kavlar Nurettin Kuranli upp ärmarna. Han skyr inte många och långa arbetspass och gör nu sin femte säsong på Rossöboden.
”lagom är bäst”, säger han och skrattar.
– Det är lite snällare och lite lugnare – inte lika högljutt. För mig passar det utmärkt, jag är en lugn person, även om en säljare förstås måste höras, säger han och ler.
– Jag har nog blivit ännu lugnare sen jag kom hit, men det kan ha med åldern att göra.
Språket var en utmaning, men inget som den driftige bagaren inte kunde tackla.
– Det var jobbigt i början, jag läste faktiskt böcker trots att jag inte förstod någonting, det blev allt möjligt.
– Mina släktingar nästan hånade mig: ”Du fattar ju inget av det”. Jag sa bara att det där att förstå kommer senare – och det gjorde det.
NÄR HAN TOG över lanthandeln var planen från början att arrendera och bara ha öppet under sommaren när det är högsäsong och bra omsättning i kassan. Men nu har man goda chanser att få se Nuri och Ahmed Kuranli i affären under årets alla månader. Det höga trycket under sommarveckorna gör att de kan hålla öppet.
– Det kändes fel att bara ta pengarna och försvinna. Vi hade inte så mycket för oss och så ville ge den servicen till de som bor här. På vintern händer det inte så mycket och man går till och med back - men det handlar om ömsesidig tacksamhet.
Och Rossöborna ställde upp efter att Rossöboden drabbades av ett inbrott under förra året. Försäkringen täckte inte skadorna, men insamlingen som skrapade ihop 90 000 kronor till butiken räckte för att hålla den vid liv.
– Inbrottet försöker vi glömma, men jag är väldigt tacksam.
PLÖTSLIGT ÄR DET någon som hojtar från dörren till butiken. Nuri rycker in.
– Jag trodde du hade försovit dig i dag, hörs från stentrappan.
– Det var Andreas mamma, hon är här och hämtar bigarråer, förklarar han snabbt.
Det har faktiskt hänt att han försovit sig, medger Nuri.
– En eller två gånger. En gång ringde en kund och undrade om det hade hänt något eftersom jag jobbar så mycket.
Och visst jobbar han och Ahmed mycket, men det verkar som att han funnit sin roll. Många och långa pass är inga konstigheter för Nuri, kanske kan man till och med kalla det en livsstil.
– Svenskarna är duktiga, men de tycker inte om att jobba så mycket. Men jag förstår det också, man kommer bara en gång till livet.
Hittills har det annars varit en bra säsong. Faktiskt den bästa sedan Nuri tog över, vädret har varit minst sagt gynnsamt. Nu väntar bråda tider för lanthandlaren. Sin sista lediga dag tog han runt 25:e maj, nästa tror han inte kommer förrän runt samma datum i augusti.
– Man måste arbeta mycket om man ska få det att gå runt. Vi brukar skämta om att vi jobbar alla dagar, både röda, gröna och gula. Men jag gillar att jobba, jag gör det med glädje.
Det är inte det lättaste att driva lanthandel och små butiker betalar samma avgifter och skatter som större med högre omsättning.
– Det är därför jag jobbar så mycket. Om jag räknar min timlön så... aa, det är inte mycket. Man blir lite sömning ibland på sommaren.
I sann lanthandels-anda hjälper de gärna kunderna att bära matkassar till bilen och det blir också en hel del utkörningar. Nuri har sina idéer om vad som gör en bra lanthandlare:
– Ordning och reda, ett leende på läpparna. Folk betalar sina pengar och då ska de absolut ha den servicen.
Medan vi sitter och pratar kommer mjölkbilen och snart väntas frukt och grönt. Det är tätt mellan transporterna så här års.
– Vi har börjat köpa in lammkött från Tanum också, den första leveransen tog slut inom två dagar. Nu beställde jag dubbelt så mycket.
FÖR FRITIDSINTRESSEN FINNS det sen inte mycket tid över. Han är nämligen också delägare i butiken på Resö. Springer han inte runt i affärer så spenderas tiden med familjen i Strömstad. Snart hans två stora fokusområden i livet flytta betydligt närmare varandra. Familjen Kuranli ska som nämnt bli Rossöbor på heltid.
– Det blir mindre kostnader från bilåkandet. Man måste tänka på miljön också, det kommer bli bra. Bra för ekonomin och bra för miljön.
– Barnen får ta över, nej man vet inte. Man kan man inte bestämma något sådant.
Än så länge är det ingen tvekan om att det finns ork för några år till bland hyllorna i Rossöhamn.
– Så länge man lever och orkar, man måste jobba här i livet. Ägarna innan mig var här i flera generationer, vi får se om det blir några generationer för mig också.
”Det är lite snällare och lite lugnare inte lika högljutt. För mig passar det utmärkt, jag är en lugn person, även om en säljare förstås måste höras.”