Vit dam går igen
Spöken brukar vara tätt knutna till sin plats och ganska eviga. De går igen – igen och igen. Det kommer – förhoppningsvis – att gälla även Fredrikstens spökmusikal Den Hvite Dame.
Musikal i skymningen börjar bli en tradition på Fredrikstens fästning i Halden. Tidningen besökte uppsättningen av Den Hvite Dame – en familjmusikal på fästningen med många uttryck, med både allvar och komik.
Årets upplaga är nummer tre och uppsättningen känns trygg och välförankrad. Musikal i skymningen börjar bli en fästningstradition, fästningen att överhuvudtaget befästa en ställning som kulturplats. Vad allt kan man inte göra när man tar platsens historia och områdets konstnärliga talanger på allvar!
MED DEN HVITE
Dame är det förstås alldeles speciellt. Hon är så tätt knuten till fästningen att annan scen känns otänkbar. Det var ju här det hände. Det är här hon går igen
Hon svävar fram på vallarna kring scenen redan i öppningsminuten, en luftig spökgestalt i vita slöjor, som sedan ständigt återkommer som en spegelbild, en föraning, en påminnelse, under det att händelseförloppet rullas upp.
Hanne Hagerup har skapat en äkta fantasyberättelse, där två barn anno 2018 dröjer sig kvar efter dagens – lätt hysteriska selfie-pinnekryddade – guidning och via en magisk explosion flyttas tillbaka till 1820, mitt i bröllopsförberedelserna för tjänsteflickan Penelope och Kommendant von Holst.
Penelope och 2000-talets Jenny har mycket gemensamt tvärs genom tiderna och förenas inte minst i upplevelsen av syskonkärleken – i dubbel bemärkelse – till en lillebror.
TIDSKROCKARNA HAR EN väl utnyttjad komisk potential, bara en sådan som att 20-18 bak och fram bli 18-20 är tacksamt. Och nog är ”våtservett” ett genialiskt namn på en uppfinning med en trasa, fuktad med tvål?
Tempot är skruvat, när bröllopsförberedelserna hetsar upp huset och Strömstadsartisten Reidun Saether i en av huvudrollerna som ”Bestyrerinnen” är magnfik i komiken men också i stämman, när hon för en stund får glömma sitt värv och sjunga från hjärtat. Det är kraft i den rösten och rollgestaltningen. Titelrollen spelas av Sanne Kvitnes, som i år utsetts till fylkeskommunens Østfoldtalent. Hon står för en fin rolltolkning – med gott stöd i manusets karaktär, där den unga fattiga flickan inte bara blir vän och vacker utan också fylld av framtidssträvan och temperament.
Den onde mannen i sammanhanget, Kommendanten, som inte bara utnyttjar Penelopes belägenhet utan dessutom lurar såväl henne som övriga fästningen för att manövrera sig till makt och pengar, är intressant nog för att inte enbart bli en sinnebild för det avskyvärda.
Espen Beranek Holm för fram hans stora nummer om de inneboende svarta hemligheter som finns i var och en av oss så det skakar om
och skapar andra tankar än de enbart fördömande.
Dansarna accentuerar mycket av stämningen, i den scenen och i många andra. Att dansen är så väl integrerad och samtidigt används som ett självständigt uttrycksmedel är en av föreställningens många grepp för att skapa en konstnärlig helhet och berätta de olika historierna med medel som verkar på olika sätt.
Bottnarna är också många: en spännande äventyrsfärd i tid och rum, en spökhistoria, burlesk humor – och så, inte minst, en allvarlig filosofisk fråga:
Vad händer när man vill förändra historien?
Jenny försöker, med 100 år mellan händelserna och nutiden. Kommendanten försöker, med intriger och bedrägeri där och då.
NÄR GÖR MAN rätt och när gör man fel? Och är det kanske som Den Hvite Dame, Penelope, säger: Det finns många olika sätt att rädda en människa på.
Det finns många sätt att berätta en historia på också. En familjmusikal på fästningen är ett gott sätt, när den som här får många uttryck, med både allvar och komik.
Fotnot: Fler bilder på www.stromstadstidning.se