Soldaten, värjan och kvinnans roll
I centrum står en värja, som sägs ha tillhört en av Karl XII:S soldater. En av tiotusentals fotsoldater som slet och led i hans fälttåg men som knappast skrivits in i historieböckerna. Men det är egentligen inte om kriget för 300 år sedan som Maria Gustavsdotters nya bok handlar.
Det är bara det att värjan och myten, som säger att den tillhört en flicka som tog värvning förklädd till pojke, rör upp damm och stoft i mänskliga relationer århundraden igenom. Det är om dem En sekund är jag evig egentligen handlar.
Maria Gustavsdotter har funnit sin nisch i historiska romaner som ger kvinnornas liv berättarordet och hon berättar så att man får ytterligt svårt att lägga ifrån sig boken. Natten gick åt.
En sekund är jag evig är komponerad för spänning. Den varvar berättelsen om 1700-talets Annika från Lund med den om Birgitta, som 300 år senare reser till Lund för att röja ur sin avlidna mors lägenhet.
UPPLÄGGET GER FÖRFATTAREN möjlighet att skapa ständiga cliffhangers, när man växlar mellan perspektiven och tvingas framåt eller bakåt i tiden mitt i ett spännande skeende. Det kan vara ett splittrande upplägg, men jag hittar en rytm och blir hemmastadd så snart jag kommit en bit in i respektive persons historia.
Det handlar inte heller enbart om att skapa spänning. Växelläsningen gör också de långa linjerna som trotsar tidsskillnaden tydliga och det är bokens kärna.
Annika vill fortsätta som kökspiga i professorns hus, glad att slippa den våldsamme styvfadern, men modern bönfaller henne att följa med hem. Det är tydligt att hon behöver dotterns beskydd. Birgitta ville en gång, med en tvååring och en nyfödd, bygga upp sin egen familjs trygghet, men lämnade tvååringen till farmor och åkte hem till mamma, som fått bröstcancer. Birgittas pappa är nedgrävd i sin släktforskning och inte till något stöd.
– Värjan, har du hittat värjan? frågar nu Birgittas bror i telefonen.
Det var värjan som fick deras pappa att som pensionär absorberas av forskningsarkiven utan att se att hustrun hade behövt ha honom närvarande vid sin sida. Värjan, som kanske är från Karl XII:S tid och värdefull.
ANNIKA HAR HITTAT den men drar på svaret. Det blir ingen effektiv och snabb utstädning av lägenheten utan, som ofta efter dödsfall, ett sökande bakåt i minnen och känslor. Annika fick också städa efter sin mors död. Hon hade ett par dagar ledigt under Mickelsmäss och gick hem från Lund, motvilligt men för mammans skull. Mamma har ett sår i huvudet och är yr. Hon har slagit huvudet i skorstensstocken.
– Knuffade han dig? frågar Annika. – Nej, jag snubblade på katten. Det var då som nu, misshandlade kvinnor skyddar mannen, ger bortförklaringar, tycker sig ha del i att det gick som det gick.
Nästa dag är modern död. Annika blir kvar, men bara för att ordna det viktigaste. Hon vill tillbaka till Lund, men det blir inte så. Det visar sig att hon inte har platsen kvar, styvfaderns roll i det hela förblir oklar men misstänkt. Han vill att hon stannar hemma och är som förbytt, omtänksam och hjälpsam. Hon är på god väg in i moderns roll, blir slagen medvetslös men tycker att hon själv också gjorde fel.
LIKHETERNA MED NUTIDEN är uppenbara. Relationsmönster går i arv. Men det finns en väsentlig skillnad. En misshandlad kvinna i dag kan ringa polis och ambulans, få skyddat boende och klara sig själv ekonomiskt. Annikas styvfar är hennes förmyndare med rätt att aga henne. Omvärlden blundar, hårdare än den brukar i dag. Men en vågar se – grannfrun Gunhild.
Att hon tycker att chansen att överleva är större för en flicka som nästlar sig in i armén förklädd till pojke och drar ut i krig än för Annika att stanna hemma säger en del om situationen: ”Antingen blir du som din mor eller också kommer en morgon när han ligger med en kniv genom buken. Då kan ingen hjälpa dig”. Nej, även om det varit nödvärn mot våldtäktsförsök skulle hon sannolikt ha dömts till döden för mord.
SÅ HAMNAR ANNIKA i armén. Van att klara både mans- och kvinnogöra, men också i än större fara än kamraterna. Skulle hennes kön avslöjas för befälhavarna räknar hon med dödsdom, skulle de andra soldaterna avslöja henne räknar hon med att våldtas och dödas. Och vad gör en soldat med mens när kvinnliga soldater inte finns?
Historien om galärerna som fraktades från Strömstad till Idefjorden, delvis på land fascinerar eftervärlden. I Maria Gustavsdotters bok ser vi jobbet från marken, inte från kungens sadel. Lera, farliga stockar i rullning, sjukdomar, svält och övergrepp. Ett vanvettigt företag som går att genomföra om man överser med manspillan och stöldräder hos civilbefolkningen.
BIRGITTAS MAMMA LEVDE på sin mans villkor, men studerade i hemlighet på Hermods när hon var ensam hemma. Birgitta har flyttat från stad till stad efter sin mans arbetsbyten och fick aldrig utrymme för högskolestudier. Hon kan inte släppa taken på vad som fick fadern att svika både henne och mamman för släktforskningens skull. Förmodligen är det Birgittas egen man som har rätt svar: ”Han var väl rädd.”
Men historien som pappan sökte? Birgitta blir också lätt besatt. Och återvänder hem med ett eget beslut. Hon ska skriva en roman. Jag har just läst den.