En berättare i Vitlyckes
PORTRÄTTET: ALEKA KOM FRÅN ELDKONST OCH TEATER TILL BRONSÅLDERN
Hon började på Vitlycke efter att ha haft sin arbetsplats på kulturhuset Blå Stället mitt i Angered.
– Det skulle bli omorganisationer i Göteborgs stad och ingen var garanterad att få behålla sin aktuella tjänst. Så jag omplacerade mig själv hit.
Aleka Karayeorgopoulos är dramapedagog och har arbetat med gestaltningar av olika platser med infallsvinkel från teatern. Nycirkus har legat henne varmt om hjärtat. Det kändes inte självklart att hon skulle få jobb som chef för ett museum som förvaltar bronsåldersarv. Men hon fick det. – För att jag skulle utveckla det publika.
ARKEOLOGIN LÅG ÄNDÅ inte långt borta. Uppväxt i Göteborg var hennes bästa vän en flicka vars pappa Carl-axel Moberg var legendarisk chef för dåvarande Arkeologiska Museet, numera Stadsmuseet, inrymt i ett av Ostindiska kompaniets pampiga hus.
Flickorna lekte i museet och kanske var det redan där iscensättningarna av berättelser kring en plats startade. Men barnet Aleka hade litet olika alternativ:
– Jag ville bli arkeolog, silversmed eller veterinär.
Kreativitet, historia, lekfullhet – och så djurkärlek.
Till Vitlycke kom hon med känslan av att vara ”ganska bra på att förmedla ett innehåll till olika målgrupper.” Hon hade gjort dramatiserade stadsvandringar på Göteborgs Stadsmuseum, Barnkalaset i Trädgårdsföreningen under Göteborgskalaset och ”syresatt” konferenser med kultur.
MEN VILKA VAR målgrupperna på hällristningsmuseet mitt i ett världsarv, med turistströmmen på E6 strykande förbi och en lokal bygd, ibland något hemmablind för de ristade hällarna?
Höstsolen letar sig försiktigt in i mötesrummet där hon just borstat lunchsmulorna av bordet. Hon tänker tillbaka.
– Det fanns en profileringsplattform. Den talade om whopsare, alltså wealthy healthy older people. Och om bussresenärer.
Men det fanns ett politiskt uppdrag också: att vända sig till barn och unga.
– Lägerskolor finns sedan gammalt och vi har samarbete med chef Vitlyckemuseet Hedeskolan. Det är elever här fyra dagar i veckan.
Att locka fler barn med föräldrar till bronsåldern är en hjärtefråga och museet har fått pengar av regionen för att skapa en utomhusutställning i passagen mellan museibyggnaden och bronsåldersgården, där barn ska kunna leka och på samma gång lära känna bronsålderslivet. En vision hon haft med sig länge.
Barnens Göteborg ligger som inspirationskälla.
– När mina barn var små åkte vi till lekplatsen Plikta i Slottsskogen. Barnen lekte och föräldrarna träffade andra vuxna.
PÅ VITLYCKE SKULLE den nya lek- och utställningsplatsen kunna fungera likadant, är hennes tanke.
– Min plan är att när jag lämnar ska konceptet och upphandlingen finnas klara.
För trots att hon bubblar av idéer och inspirerade tankar om världsarven, Unescos fredstanke och Vitlyckes samarbete med andra världsarv, så slutar hon 30 april nästa år.
Högst motvilligt, dock. Men hon blir 67 och anställningen upphör.
– Jag tänker återuppliva mitt gamla kulturproduktionsbolag och börja frilansa – och jag har börjat återtåget, säger hon och berättar att hon i somras flyttade från Grebbestad till Kungälv.
– Förut bodde jag mitt i Linnéstaden i Göteborg, men jag orkar inte med det efter stillheten här, säger hon och frammanar bilderna av världsarvets historiska landskap och museets närmast högstämda ljus och rymd.
I centrala, gamla Kungälv har hon hamnat mitt i historien igen och ser Bohus fästning genom fönstret. Samtidigt sluts en cirkel.
– Jag har gått teaterlinjen på Nordiska Folkhögskolan.
Att dottern med familj bor i Kungälv har också lockat. Sonen och hans familj bor i Göteborg. Men barnbarnen har varit en hel del på Vitlycke.
– De tycker det är jättespännande. Och jag gillar ju att berätta.
Stillheten är så konkret att man tror sig kunna ta på den i museets speciella atmosfär. Den var en stor kontrast för Aleka Karayeorgopoulos när hon 2012 blev chef på Vitlycke.
”Det fanns ingen främlingsfientlighet när jag var barn. Jag var bara glad att ha två kulturer.”
ALEKA KARAYEORGOPOULOS
DET ÄR ALEKA som skrivit berättelsen om jakten efter bronsframställningens hemlighet, som utgör en del av Vitlyckes utställning. Baserad på fakta, men fritt berättad med fiktiva personer i huvudrollerna.
Man behöver förmedla kunskap på olika sätt för olika personer, tänker hon. Så här finns såväl fakta som ”storytelling”. En tredje nivå, med korta snuttar på Instagram om nya forskningsrön är planerad.
Berättandet löper som en röd tråd genom arbetet på Vitlycke. Vitlyckechefen är just hemkommen från ett europeiskt världsarvsmöte i Noto, barockstad på Sicilien, byggd 1693 efter ett förödande jordskalv som ödelade den tidigare bebyggelsen.
– Temat var kommunikation och jag berättade om Vitlyckes arbete med flyktingar.
Det startade 2015 när många asylsökande satt inkvarterade i vintermörkret på Edsviks camping och Hällestrand Resort. Tillsammans