Romernas historia – okänd men väsentlig att känna till

Räck en tjugokronorssedel till tiggaren. Vad händer om du släpper taget i den? Svaret är mycket enkelt: Tiggaren får sedeln.

Värre känns det kanske att inse att inreseförbudet till Sverige gällde bland annat under andra världskriget

– Det är den effektivaste formen av bistånd. Du bestämmer vad du kan undvara. Det kommer fram helt utan mellanhänder.

Det är föreläsaren Bennie Åkerfeldt som svarar på frågan vad han tycker om tiggeri.

I gymnasiets aula finns ändå viss skepticism. Det känns inte helt okej och naturligt med tiggeri i Sverige. Men Bennie, på plats för att berätta om romernas historia, tycker att mänsklig hjälp från hand till hand är det enda rätta så länge rumänska staten inte inkluderar sin romska befolkning i de sociala trygghetssystemen.

Jag lyssnar. Att man kan stå utan alternativ och behöva be om hjälp är ju lätt att förstå. Ändå tycker jag det finns svåra frågor. Det har nyss rapporterats om en rättegång mot en organiserad liga som åtalats för att ha utnyttjat fattiga romer i ren människohandel. Romerna har förespeglats att de ska få jobb, tagits till Sverige, berövats pass och självbestämmanderätt och tvingats tigga – utan att få behålla inkomsterna. Sådant vill jag inte bidra till när jag lägger en slant i en mugg utanför Konsum.

Dessutom tror jag mera på ordnat socialt understöd, när man har en rätt till hjälp och den fördelas efter utrett behov, inte efter vem som ser mest hjärtknipande ut på gatan. Men Bennie har rätt: Mitt resonemang förutsätter att de behövande har rätt till socialt understöd.

Sverige diskuterar samarbete med Rumänien och försöker ändra på sakernas tillstånd, men det kommer att ta tid. Den som står utan medel till sitt och barnens uppehälle är inte hjälpt i dag av långsiktigt arbete. Alltså behöver de ett bidrag i koppen, medan arbete pågår. Man behöver göra två saker samtidigt. Eller tre. För det bästa är ju också att försöka förvissa sig om att tiggaren får behålla sina pengar, inte är i någon annans våld.

BENNIE ÅKERFELDT, SJÄLV inte rumänsk rom i fattiga omständigheter utan resanderom, etablerad i det svenska samhället, kan romani och är i stånd att föra ett samtal, skapa sig en bild av deras förhållanden. Han blir därmed en värdefull länk mellan oss som passerar, kanske stannar men har svårt att prata, och dem som ser sitt tiggeri på gatorna som ett arbete, en inkomstkälla att satsa på när andra inte finns.

Men kan inte annat göras också? Det är flera år sedan nu som det lades motioner i flera kommuner om att man skulle etablera vänortsförbindelser med de städer i Rumänien och Bulgarien som tiggare på de egna gatorna kom ifrån. I Strömstad blev det avslag med hänvisning till vänortspolicyn: Våra vänorter ska likna oss och vara till nytta genom att hjälpa till att utveckla exempelvis handel och turism.

Jag önskar mig något annat. Tänk om kommuner som delar invånare på det här sättet kunde etablera nära förbindelser, så att vägen kunde röjas för exempelvis ideella projekt där man ordnar undervisning, från Sverige försöker bidra till att skapa arbetstillfällen och bättre levnadsvillkor – inte bara för ”våra” tiggare utan för deras byar eller stadsdelar.

Det är nutiden. För att förstå den är historien nödvändig. Romernas historia är den om att i land efter land hamna in kategorin ”dom”, ”dom” som helst inte ska vara här, ”dom” som man inte litar på, som är för annorlunda.

Den här dagen (se också kultursidorna) får vi höra om tattarlagar i 1600-talets Sverige som gjorde det mer lönsamt att jaga romska män för deportation än att jaga räv. Det är länge sedan, värre känns det kanske att inse att inreseförbudet till Sverige gällde bland annat under andra världskriget.

Vilket ansvar lägger det på oss för Porajmos, den romska motsvarigheten till Förintelsen? Och nu: Vilket ansvar har vi för afghanska ungdomar, som skickas till ett av världens osäkraste länder, därför att de anses sakna tillräckliga skyddsbehov?