Med nordiska ord
KULTUR: STORT INTRESSE FÖR SVENSKT-NORSKT-DANSKT FÖRFATTARMÖTE
Kulturhusets entréplan värms av marschaller och Stora Salen är fullsatt. Det är en sådan kväll när Skagerack gör riktigt skäl för benämningen” Strömstadsbornas vardagsrum”.
– De här tre författarna har något gemensamt. Jag tycker att de beskriver vardagliga ting så att man känner existentiell svindel, säger kultursamordnare Tove Meyer och avslöjar att hon inspirerats till egna dikter efter att ha läst texter av kvällens gäster.
Först ut att ta plats i en av Skageracks blommiga fåtöljer i vårt vardagsrum är danska Christina Hesselholdt, som läser ett stycke ur sin nya bok Sällskapet, med svensk text i storbild bakom.
Boken består av fyra kortromaner och någon exakt uppfattning om helheten hinner vi ju inte få, men att här blandas minnen och gestaltade relationer, berättade med en ibland framglimtande humor står klart.
Hon efterträds på scenen av den norske poeten Casper Lugg, som samtalar om sin poesi med Bjørg Gjaerdingen från Fredrikstad Litteraturhus och mellan frågorna bjuder på uppläsningar.
– Man kan gå in i boken var som helst, säger han.
– Det är egentligen övningar i närvaro.
En läser sina skrivna ord. En samtalar om dem. En gör en föreställning av sina talade ord. Det är författarkväll på Skagerack, det enda turnéstopp Forum för Poesi och Prosa gör i Strömstad den här hösten.
MÅNGA TYCKER ATT poesi kan vara svårtillgänglig och Casper Lugg förklarar att man kan närma sig poesin på annat sätt än annan litteratur.
– Gå in i den som i ett rum. Dikten vill ha din närvaro, inte din förståelse. Använd hela livet och kroppen i mötet med texten.
Med intryck från naturen, det kan vara ljuset som förändras, en särskild växt, en vind, vill han skapa en
känsla av närhet och avståndslöshet.
– Intimitet är inte förståelse, intimitet är mera kroppsligt.
UNDER DE HÄR läsningarna har kvällens tredje gäst, svenske Björn Ranelid, suttit längst ner i publiken. När det blir hans tur att fånga publikens uppmärksamhet plockar han in formuleringar från sina bägge föregångare på scenen och låter dem bilda en sorts återkommande refräng i sitt eget ordsvall. Från Christina Hesselholdt hämtar han beskrivningen av skrivmaskinens typer som spindelben, vars fötter gör bokstavsavtryck, och från Casper Lugg bilder av löv och snö, under vilka orden gömmer sig.
Så värst dolda är de nu inte för Björn Ranelid; han har nära till orden och ger ett intryck av att befinna sig i ett ständigt improviserat ordflöde, vilket sannolikt bara delvis är sant. Under de fladdrande ordmassorna skymtar ett medvetet uppbyggt skelett, som rymmer också andra refränger än dem han plockat upp från Lugg och Hesselholdt. Det handlar om ett antal gäster, som är hjältar i kraft av sin medmänsklighet, som Nelson Mandela, Malala eller Stephen Hawking. Personer som, påminner han, i en makthavare som Adolf Hitlers ögon varit lämpliga att ta livet av.
skelett som bär upp hans ordbygge finns tron på empati och medmänsklighet, i kontrast till krig och mobbningstendenser. I kontrast också till alltför stark tro på tekniken. Han dömer med kraftfulla svängar ut artificiell intelligens och datorers förmågor, eftersom de inte kan känna och älska, lyfter i lika kraftfulla svängar återigen fram språkets och ordens kraft och ger en känga åt det han uppfattar som en utarmad svenska av i dag, medan han som motvikt rabblar synonymer i en fart som om tidtagaruret stod gömt under bordet på den scen han inte använder.
Det sitter många politiker i publiken, ett skrå som får gott om ironiska omdömen. Men Strömstad får beröm. Han återvänder gärna hit om och om igen.
– Det är för närheten till havet och för att husen är pietetsfullt omhändertagna. Jag reser mycket och man ser vilka stadskärnor som inte är förödda.
– Jag tackar nej till Fångarna på fortet, men kommer till Strömstad, säger han – och river ner applåder.
”Om de har döttrar, önskar jag att de får gå i skolan”
BJÖRN RANELID citerar Malalas svar på frågan vad hon skulle säga om träffade talibanerna som sköt henne