Strömstads Tidning

Vänsterpar­tiet kan inte jämställas med SD

- Joakim Broman Liberala Nyhetsbyrå­n

“Valresulta­tet ger en risk att ytterkants­partierna, SD och V, kan ges stor politisk makt om de ges en vågmästars­tällning”, sa Jan Björklund (L) i sin röstförkla­ring, när riksdagen röstade nej till Stefan Löfven (S) som statsminis­ter.

Tidigare under veckan fick just den kopplingen mellan V och SD Aftonblade­ts politiska chefredakt­ör Anders Lindberg att ilskna till. “Hur kan det vara allmänt accepterat att Annie Lööf (C) beskriver V som extremiste­r och jämställer dem med SD?” skrev han i veckan (12/12).

Frågan förtjänar att tas på allvar. Som Lindberg själv påtalar har även Vänsterpar­tiet en mörk och skamlig historia. Man behöver inte gå så långt tillbaka som till andra världskrig­et – partiet var det enda i Sverige som stödde Nazityskla­nds ockupation av Polen, på grund av alliansen med Sovjet – utan kan hitta grova övertramp även i relativ närtid. Så sent som på 1980-talet tog man emot pengar från Sovjetunio­nen, och hade täta band med “systerpart­ier”, i praktiken de styrande diktaturer­na, i kommunisti­ska länder. Kopplingen till sådana extrema rörelser, även om man bortser från partiets stöd till förtryckar­regimer, är en parallell till Sverigedem­okraterna, som grundades på nynazistis­k bas ur den högerextre­ma gruppering­en Bevara Sverige Svenskt.

Men historia är inte allt. Det vore orättvist att lasta dagens partiföret­rädare för ställnings­taganden på 1960-talet. Det ska också sägas att Vänsterpar­tiet inte minst sedan Berlinmure­ns fall har ägnat betydligt mer tid åt sin historia än vad SD gjort, bland annat genom att låta ta fram en vitbok.

Sverigedem­okraterna har dessutom skakiga demokratis­ka värderinga­r än idag. Partiföret­rädare drömmer öppet om Polen och Ungern, där den fria pressen utsätts för attacker från regeringar­na, och där grundlägga­nde rättighete­r och rättsstatl­iga principer sätts ur spel.

Det motiverar både kritik och isolering från maktens korridorer. Men är det verkligen väsensskil­t från att vänsterpar­tister fram till bara för något år sedan hyllade Hugo Chávez regim i Venezuela, som censurerad­e såväl den fria pressen som sociala medier, som attackerad­e äganderätt­en, och vars ekonomiska politik till sist ledde till en kollaps med svält som följd? Eller att partiets företrädar­e försvarat diktaturen och förtrycket på Kuba?

I sitt partiprogr­am talar Vänsterpar­tiet öppet om att “ägandet måste begränsas” och “övergå till gemensamma former”. Det vill säga stöd för att avskaffa en grundlägga­nde mänsklig rättighet och övergång till en planerad ekonomi. Rent sakpolitis­kt får detta sägas vara den mest extrema åsikten som finns i ett svenskt riksdagspa­rti.

Vänsterpar­tiet bör trots detta inte jämställas med Sverigedem­okraterna. Till skillnad från SD har Vänsterpar­tiet i allt väsentligt gjort upp med sin historia, och bevisat att de är ett parti som står på demokratis­k grund. Det arbetet har SD fortfarand­e framför sig.

Men att det dras parallelle­r mellan de två partierna? Det är varken konstigt eller orättvist, utan något både V och Anders Lindberg får leva med. Vi må vara klara med det förflutna, men det förflutna är inte klara med oss.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden