Efter fyra år av väntan finns hoppet ändå kvar
Vad hände med de ensamkommande ungdomarna som kom till Strömstad som flyktingar för fyra år sedan? Kvar i kommunen finns 23 ungdomar och på Crusellska finns 13 av dem som väntar på besked om att få stanna kvar permanent.
Tärande väntan och en evig längtan. Situationen för de 13 ungdomarna på Crusellska innebär mycket lidande för psyket, men det syns inte på ytan. I dörren möts man av glada unga killar som har hela livet framför sig.
– Vi bara bär på våra känslor, vi visar dem inte. Det fick jag lära mig tidigt, när jag var liten , att man inte fick visa om man hade det dåligt, det är så man gör i Afghanistan, berättar Mojtaba.
– Men sätter du upp en kamera här, så skulle du kanske se att någon av oss kanske bara går runt så här, som en galning, berättar han och visar genom att gå runt och runt i en cirkel på vardagsrumsgolvet.
De var 26 ensamkommande ungdomar som mest. Sedan dess har tre av dem fått uppehållstillstånd. Marita Gustavsson, som är bovärd på Crusellska, berättar att några studerat vid folkhögskolan i Kungälv.
Men 23 ungdomar återstår. I fyra år har de väntat på besked om att få stanna permanent och komma igång med studier och arbete. En del har fått avslag och sökt igen, andra har inte hört något alls från Migrationsverket.
Nu har det gått så långt att de inte orkar tänka på framtiden längre.
– Det första året tänkte vi alla på vad vi ville jobba med och vad vi vill studera. Sedan har det blivit värre och värre för varje år. Nu tänker vi inte alls, säger Mojtaba.
– Sanningen är att vi hela tiden tänker på uppehållstillståndet. Om vi får det, då kan vi börja tänka på andra saker, säger Mahdi.
De kom allihop till Sverige i sina tidigare tonår och har formats in i den svenska kulturen och samhället medan de gått från att vara barn till att nu vara vuxna.
Tanken på att de skulle behöva lämna landet och skickas tillbaka till sitt ursprungsland, skapar känslor av oro och ilska.
– Jag tycker det är jobbigt att prata med min familj i telefonen. Hela tiden frågar de hur det går och om jag borde komma tillbaka till dem istället. Jag kom hit som ung tonåring och har växt in i den svenska kulturen. Jag känner mig svensk. Sverige är mitt hemland nu, förklarar Mojtaba som är från Afghanistan men har sin familj i Iran.
Marita har känt killarna sedan de kom till Strömstad. Nu är hon anställd av kyrkan på deltid, men hennes engagemang sträcker sig betydligt längre än så.
Nästan varje dag, efter heltidsjobbet som integrationsvägledare på Integrationscentrum, beger hon sig till Crusellska för att stötta, hjälpa, prata och hitta på saker med ungdomarna.
Hennes roll är att vara deras vuxna stöd och hon hjälper dem med alla praktiska saker som tidsbeställning hos läkare och tandläkare, i kontakten med myndigheter och andra saker i vardagen. Det är med en viss rädsla som hon lägger så mycket engagemang och kärlek på ungdomarna.
– Jag vill inte knyta an för mycket, för då blir det skit om de måste åka härifrån, men samtidigt är det så svårt. Ni är min andra familj, säger Marita och lutar sig mot Mahdi som sitter bredvid henne i soffan.
Allihop går fortfarande på Sprint, ett särskilt program för språkintroduktion för de elever som påbörjar sin skolgång i Strömstad på gymnasial nivå. Till sommaren är de redo