Från Koster till Maputo
När Kosterflickan Helene Andersson Novela var liten ville hon bli fiskare, som släktens män varit i generationer. Hon fick pappa Rune på sin sida, men kompanjonerna på båten sade nej. Inget kvinnfolk i båten.
När Helene Andersson Novela var liten ville hon bli fiskare. I stället blev det biståndsarbete i Moçambique. Där träffade hon sin man Juliao Novela. För Strömstads Tidning berättar hon om turerna som till slut ledde tillbaka till Koster.
Då tänkte sig Helene att hon kunde köpa pensionat Bergdalen. Återigen fick hon pappa med sig. Men herr Berg sade också nej.
– Hur kan du tro att jag ska sälja mitt pensionat till en ogift kvinna, sade han, berättar Helene.
Hon gav upp och flyttade från Koster. Men nu sitter hon här, på kajen i Ekenäs. Hon är Kosterbo igen, men med många band ut i världen.
Nu har hon en hel del annat i bagaget än ett nej från fiskarna, ett nej från pensionatsägaren och – ännu längre tillbaka i historien – ett försök att köpa häradshövding Gunnaeus hus, som kom försent. Hans änka hade redan sålt, när Helene väl hade fått pappa att överge ståndpunkten ”det förstår du väl, att det inte går.”
Fiskardottern Helene gick ur nian i den första Strömstadskull som gått grundskolan. Och tyckte livet var orättvist. Hennes ett par år äldre syster tog nämligen samtidigt realen, som sista årskull – och den examen firades stort. Så var inte fallet med grundskoleexamen.
Helene fortsatte med tvåårig social linje på gymnasiet och jobbade sedan, efter en del kortare arbeten på olika ställen, på Volvo. Men hon ville inte stå kvar vid bandet utan började om på gymnasiet med barn- och fritidslinjen. Så kom hon tillbaka till Volvo, den här gången för att jobba på dagis.
Där fanns hon när systern 1978 bestämde sig för att åka en bussresa till Indien och ville ha Helene med sig.
– Jag sade nej. Jag blir bussjuk. Jag hade inga pengar. Och vad skulle jag göra i Indien?
Men hon gick med på informationsträffen. Systern anmälde sig direkt och efter ett tag hade hon fixat så att Helene kunde låna pengar till resan. Men innan det var dags för avfärd åkte Helenes syster till Grekland – och träffade en grekisk man.
– Hon åkte tillbaka flera gånger den sommaren. När jag mötte henne på Landvetter efter en resa hade hon en ring på fingret och sade att hon inte skulle följa med till Indien – hon skulle flytta till Grekland.
– Det visade sig vara ett bra beslut. De bildade familj och bor nu sedan många år på Koster.
Men då 1978 stod Helene där med biljett, pengar, tjänstledighet – och en bekantskapskrets där ingen trodde på att hon skulle åka till Indien.
– Så är jag ju envis som en röd gris, så jag bestämde mig för att åka.
Men nu var det så att deltagarna förväntades ha ett eget program under fem veckor i Indien.
– Jag var livrädd, hade i princip bara varit i Danmark hos mormor och morfar, men jag tänkte att det ordnar sig nog bara jag gör en plan. Sri Lanka var ett känt turistmål så jag tänkte åka direkt dit och ligga på stranden. Då skulle jag klara mig tills det var dags att kliva in i bussen igen och resa hem.
Så blev det inte. På bussen träffade hon ett par unga kvinnor som planerade en rutt på den indiska landsbygden för att träffa organisationer som arbetade med barn och kvinnor. De erbjöd henne att följa med.
Hon fick bland annat se arbetet mot marknadsföringen av Nestlés modersmjölksersättning, den som ledde till att indiska mammor slutade amma och spädde ut mjölkpulver i otjänligt vatten. Barnen dog som flugor.
– Åk hem och skaffa mer hjälp, bad de, berättar hon.
– Då insåg jag att det är det här jag ska göra.
Helene bestämde sig för vidareutbildning vid Institutionen för huslig utbildning under Göteborgs Universitet, fick en bachelor i barns utveckling och blev barnavårdslärare. Inte utan visst motstånd:
– Pappa blev upprörd över jag skulle studera för att lära andra det som ”kärringar gjort ändå i alla tider”.
Men det är ändå han som lagt grunden för hennes engagemang, berättar hon.
– Jag har alltid haft en mycket nära relation till min pappa. Han var till exempel ordförande i Korshamns fiskhamnsförening i många år. Jag såg alltid upp till honom och ville följa i hans spår, vilket kanske framgick i mina olika försök att tillsammans med honom hitta en möjlighet att vara kvar på Koster.
Nu blev det biståndsarbete
i stället. När hon skaffat erfarenhet i Sverige genom att utbilda barnomsorgspersonal var det 1986 dags för volontärarbete i Moçambique för Afrikagrupperna.
– När Moçambique blev självständigt från Portugal 1975 fanns det sju utbildade läkare i hela landet och 2.5 socionomer. Landet bad Afrikagrupperna om hjälp.
Hon blev kvar, träffade sin man och bildade familj.
– Jag åkte bara till Sverige för att föda barn.
Hälsovården i Maputo var okej, säger hon. Men det fanns inte resurser att ta hand om ett nyfött barn om något gick snett under förlossningen. Därför födde hon i Sverige.
Moçambique var tolerant, berättar hon. Det var inga problem med en familj där ena parten var vit och den andra svart. Det stötte på fler hinder när de senare arbetade i grannländerna Uganda och Zimbabwe, där hon upplever större skiljelinjer mellan vad man förväntas göra som vit respektive svart.
De har varit ett par i 30 år. Barnen har blivit tre, alla vuxna och numera bosatta i Sverige, men med erfarenhet av att bo i andra länder. I familjen talas vad Helene betecknar som en salig blandning av portugisiska, svenska och engelska.
– Familjen växer och för ett halvår sedan kunde vi välkomna vårt första barnbarn, en bedårande liten flicka.
Jag ansåg att jag sprang fortast av alla när jag hade dem Helene om bilden då hon är i sexårsåldern och bar sina springskor.
– Barnen har nog varit bekvämast med engelska, men nu tror jag att svenska och engelska är ganska lika för dem.
Pappas modersmål changane kan resten av familjen däremot inte mer än enstaka fraser på. I Moçambique räcker det bra med portugisiska.
Juliao Novela och Helene Andersson gifte sig som första par på det nya millenniet i Familjepalatset i Maputo, den 7 januari 2000. Då hade Helene blivit norska Rädda Barnens landchef i Moçambique. De hade bott i Sverige en tid, men Juliao hade fått jobb igen i Maputo och Helene hade jobbat kvar i Sverige, bland annat på Strömstads kommun med återrehabilitering av långtidssjukskrivna.
– Barnen bodde med sin pappa i Moçambique ett år, men sedan ville de inte flytta tillbaka utan sade att jag fick söka jobb hos dem.
Hon fick senare uppdraget att slå samman landorganisationerna och samla dem inom Save the Children International och hade då sitt jobb i Uganda, senare samma typ av uppdrag i Zimbabwe.
Under många år ute i världen har Koster och huset på Ekenäs, som hennes farbror en gång bott i, varit en fast punkt.
– Vi har alltid vetat att vi kan återvända till Koster.
Nu bor Helene och Juliao här permanent, även om jobbet fortfarande kan sända dem ut i världen. Inte sällan blir det Moçambique, eftersom de känner landet och kan språket. Juliao är till exempel där nu efter vårens översvämningskatastrofer.
Helene har annars sitt jobb huvudsakligen på kontoret hos norska Rädda Barnen i Oslo. Det gör att hon kunnat engagera sig i Strömstads lokala politik.
– Jag var nyfiken på hur det fungerar här hemma och ville lära mig mera. Jag valde ett parti som stämmer med mina grundvärderingar.
Det handlar framför allt om alla människors lika värde och rätt och om att skapa ett samhälle utan stora klyftor, säger hon.
Valet föll på Socialdemokraterna, även om hon tycker att Vänsterpartiet också står för de värderingarna.
Och när det gäller lokal politik tycker hon att det viktigaste är att komma med bra lösningar för Strömstadsborna. Då är partitillhörighet inte så avgörande. Hon berättar hur hon som ny ledamot i socialnämnden luftade en åsikt men inte yrkade på något. Istället yrkade moderaten Bengt-Göran Bergstrand på det hon föreslagit. Inget problem för Helene.
– Demokratin är viktig. Det är viktigt att lyssna på dem som är direkt inblandade, oavsett fråga. ”Inget för mig eller om mig utan med mig” är en formulering som man alltid bör komma ihåg. Man behöver inte gå längre än till sig själv. Jag vill ju ha ett ord med i laget om beslut fattas som är viktiga för mig.
– Även om man inte alltid kan få det som man vill är det viktigt att man har blivit lyssnad till och att man har möjlighet att framföra sin syn på saken. Det gör det i en fungerande demokrati och ansvaret för att det tas tillvara ligger på alla inblandade.
Det är en fråga om kommunikation, säger hon. Hon brukar påminna dem som kritiserar och hudflänger politiker om att kommunens beslutsfattare till största delen är fritidspolitiker som engagerat sig för att försöka göra något för kommunen, men som inte kan allting. Det finns ett ansvar också hos väljarna att gå in i ett samtal, säger hon, och ser klara likheter med hur hon arbetat utomlands.
– Jag från norr kan inte komma till Afrika med färdiga lösningar.
Hon berättar hur en av de ledande männen på avskedsfesten för henne efter sju år i Moçambique berättade hur förvirrade alla känt sig när hon kom.
– De var vana vid att folk kom från olika håll med en massa svar. Jag hade inte ett enda färdigt svar, men jag hade en massa frågor.
– Men nu förstår vi att alla dina frågor gjorde att vi själva fann svaren, sade han. Då förstod jag att min idé höll.