Storslaget och välljudande men hur hårt träffar udden?
Utomhusopera har speciella förutsättningar på alla sätt. Scenografin kan bli storslagen när den utgörs av verkligheten. Vädret arbetar för eller emot. Det märktes inte minst på premiären för Verdis Il Trovatore på Fredrikstens fästning.
nyckelbudskap. leonora (Maria Fontosh) ställer sig hindrande mellan männen som strider om henne, hennes eget val Manrico (gaston rivero) och maktmannen greve luna (dong-Hwan lee).
Fredriksten har varit operascen varannan försommar sedan 2005 och tillhör det mest storslagna man kan tänka sig med fästningsvallar, bastanta stenväggar, valv och riktiga vägar. Därtill en höjd som gör att spelet kan avteckna sig direkt mot himlen.
Men det är inte bara en fördel. Bygger innehållet på direkta möten öga mot öga, hjärta mot hjärta, mellan människor, behöver man komma nära. Det kräver en koncentration som knappast är möjlig i en anläggning av fästningsstorlek.
Kanske är det behovet av att nå fram med stora grova grepp som har fått regissören Ronald Rørvik att låta soldater och gerillamän jaga fram i bilar och på motorcyklar på vallarna, onekligen spektakulärt och helt klart annorlunda än vad man vanligtvis upplever på en operascen. (Fast upplägget användes också förra gången Trubaduren spelades på Fredriksten, 2007.)
Det ger en tidlöshet som knyter samman maktspel och övergrupp i 1400-talets Spanien med 1900- och 2000-tal och det samspelar med den i övrigt råa och brutala scenografin, med en betongväg från Place d´Armes upp mot höjderna och fallfärdiga husvagnar som antydan om misären i romernas läger. Men riktigt övertygande smälter de ändå inte in, de tenderar att skapa en känsla av att här har ett gäng pojkar gått loss i sin favoritlek.
Inte heller blir jag helt övertygad av soldatscenerna. Marscherande militärer tenderar alltid att verka litet löjligt – men farligt – självupptagna i mina ögon. Här skruvas den känslan ett extra stycke utan att jag därför blir säker på om föreställningen driver med dem eller inte.
Zigenardansen är fartfylld och musiken ljuvlig, men den riskerar att spela de fördomar i händerna som så tydligt avslöjas i operans inledning, när historien om zigenerskan som förhäxade grevens lille
”
Sedd med nutida ögon får han väl förses med en metoo-varning så det svider i betraktarens ögon
son berättas, en som driver hela händelseutvecklingen. Att bevisningen är svag och mest består av gamla vidskepliga fördomar om zigensk häxkonst är rätt tydligt i den scenen. Men sticker udden in i publikens medvetande?
Azucena, dottern till denna avrättade zigenerska, är Il Trovatores mest kända gestalt. Och även här gör hon ett starkt och komplext intryck, kärleksfull, grym, klok och förvirrad på samma gång. Olesya Petrovas stämma är djup och kraftfull och bär fram känslorna.
Också Maria Fontosh som Leonora lyckas föra känslor vidare tvärs över de stora avstånden, särskilt när hon ber för sin älskades liv och till sist lovar sig själv åt parets plågoande – med en baktanke att han ändå inte ska få som han vill – och i den slutliga uppgörelsen med maken Manrico, som missförstår hennes offer för att rädda honom.
Greve Luna är en sak för sig. Sedd med nutida ögon får han väl förses med en metoo-varning så det svider i betraktarens ögon. Han är själva sinnebilden för en maktmänniska och en man som ser kvinnan som blott och bart en ägodel. ”Din far var ond men du är värre”, som Azucena sjunger i en laddad scen.
Jag hade ändå gärna sett utrymme för mera nyanser i denna vittförgrenade intrig. På premiären motarbetades de, får man också säga, av verklighetens omständigheter. Åskknallar, vindar och blixtar kan förstärka dramatiken, men när vädergudarna tvingar publiken att prassla med regnskydd och sitta blickstilla för att i mesta möjliga låta vattnet rinna förbi kan det inverka menligt på koncentrationen.
Det kan ju ingen i operateamet hjälpa. Som åskådare får jag i stället lägga manken till för att försöka integrera vädrets makter i föreställningens maktspel. Och så måste jag tillåta mig att här och nu beundra ensemblen som skapar så välljudande och välspelade scener trots att alla måste ha varit genomvåta – och det inte ens av varmt åskregn utan blott 11-gradigt.
Jag gillar Fredriksten som operascen, så nu är jag redan spänd på vad det nya fylket Viken väljer att sätta upp när det är dags igen om två år.